Vissa författare – eller snarare de allra flesta – faller i glömska efter sin död. Det är bara ett ytterst litet, exklusivt fåtal som lyckas hålla sig kvar på klassikernas parnass och blir ihågkomna även efter sin död. En författare som inte lyckats hålla sig kvar är Gustaf Adolf Lysholm. Om denne litteräre och mänsklige outsider har Per Wästberg skrivit en biografi som jag inte för ett ögonblick tvekar att kalla romantiserad. Det handlar alltså inte om ett biografiskt verk i strikt mening, som bara är ägnat åt att teckna de yttre konturerna av Gustaf Adolfs Lysholm, utan ett försök att tränga innanför skalet på den svåråtkomlige och reserverade Lysholm, och att söka komma åt dennes tankevärld, inte minst genom en närläsning av Lysholms verk.
Gustaf Adolf Lysholm föddes 1909 och växte under knappa förhållanden upp i Stockholm. Stockholm skulle bli den stad kring vilket hela hans litterära universum kretsade. Tidigt blev han på det klara med sin homosexualitet. Lysholm själv, trots en fördömande omgivning, verkar aldrig ha problematiserat sin sexualitet eller sett något fel i den. Han levde ut den från första början. Som Wästberg skriver:
”Den friheten hade han tidigt erövrat: att inte hämmas av andras fördomar och inte ha samvetskval av att ha smakat förbjuden frukt.”
Lysholm hade vidare ett innerligt förhållande till sin mor, och bodde hos henne ända tills hon dog. Efter hennes död besöker han hennes grav, han gör utflykter till hennes födelsetrakter och den kyrka där hon konfirmerades. Han går ner till vattnet nedanför kyrkan och ser en svan komma simmande, och han föreställer sig att svanen är hans mors själ, som han skriver i ett brev till systern.
Wästberg citerar friskt ur Lysholms olika böcker. Lysholm drömmer sig tillbaka till svunna tider, till delar av Stockholm som inte längre finns, till en tid då människor, och världen, var på ett annat sätt. Han romantiserar precis allting som kommer i hans väg, inte minst alla de tillfälliga förbindelser med olika män han haft. Han förstår dem som intensiva upplevelser av bländande skönhet. Men som allt skönt är de dömda att förgå.
Wästberg påstår med säkerhet att Lysholm aldrig längtade efter någon att dela livet med. På ett typiskt wästbergskt metaforprunkande sätt skriver han:
”Ensam i bräcklig farkost företog han sina lustfärder till fantasins öar. En gemenskap i kärlek verkade han inte behöva.”
Men jag blir lite misstänksam; hur kan Wästberg säkert veta det? Tydligen kände de två varandra, även om det verkar ha varit svårt att verkligen känna Gustaf Adolf Lysholm. Men just därför undrar jag hur Wästberg kan påstå att Lysholm inte längtade efter en mer varaktig relation. Ju längre jag läser, desto tydligare blir det hur djupt inbunden och reserverad Lysholm var, och att detta måste ha berott på den svåra uppväxten och känslan av att vara placerad i fel tid och fel sammanhang. Att vara en outsider i ordets djupaste mening; en som står bredvid och ser på.
Wästbergs analys av Lysholms sexualitet, och framförallt av platsen den har i hans författarskap, är intressant, men jag kan inte komma ifrån intrycket att Wästberg romantiserar Lysholms läggning. Det romantiserande greppet tar han även om andra delar av Lysholms liv och framför allt om Lysholms böcker. Kanske beror det till stor del på att såväl Wästberg som Lysholm präglas av en mycket stark kärlek till Stockholm och då till ett Stockholm som till dels inte finns längre.
Jag frågar mig till slut vilken poäng det finns att lyfta fram Lysholm och dennes författarskap på det sätt som Wästberg gör. Det är uppenbart att Wästberg verkar identifiera sig med Lysholm, att han i honom ser en frände trots att de på många sätt är mycket olika. Wästberg verkar vilja göra Lysholm en senkommen väntjänst, i en biografi som är lite för lång och lite för ostrukturerad. Wästberg citerar genom boken stora delar ur Lysholms produktion, och jag har svårt att komma ifrån intrycket att det som Lysholm skrev var ojämnt, fragmentariskt och knappast präglas av den storhet som bestående litteratur måste vara gjord av. Kanske finns det ändå en anledning till att Lysholm fallit i glömska?
Publicerad: 2013-04-01 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-31 21:54
En kommentar
Ja, för är det något litteraturhistorien behöver så är det väl fler tveksamt välförtjänt uppmärksammade gubbskrällen..? Per Wästberg är väl förresten lite känd/ökänd för att romantisera De Andra, är han inte?
#
Kommentera eller pinga (trackback).