Det fanns inget före och efter katastrofen, det fanns inte ens någon entydig katastrof. Det fanns flera: våg efter pulserande våg av motgångar, nedgångar. Tillbakagångar.

Genren ”postapokalyptisk dystopi” känns alltjämt fruktbar och relevant. Orsaken är väl uppenbar. Klimatkrisen är ett vetenskapligt faktum. Individualismen har tagit de gemensamma visionerna ifrån oss och därmed, möjligen, framtidsoptimismen. Den frammarscherande högerpopulismen har också samhällskollapsen som bärande berättelse, även om det är en katastrof av annan art än vetenskapens och miljörörelsens.

Cormac McCarthys Vägen och Mad Max-filmerna är begåvade exempel på hur genren lånar sig väl till såväl samhällskritik som intressanta berättelser om överlevnad. Eftersom Nattavaara utspelar sig i Sverige associerar jag dessutom till rollspelet Mutant från 1980-talet.

Författarduon Margit Richert och Thomas Engström kastar in läsaren direkt i handlingen. Sextonårige Erik finner sina föräldrar döda i bastun nere vid älven. Det är kollektivt självmord. Erik och hans sju år yngre syster Sofia anklagas för att ha dolt smittsam sjukdom och blir utslängda ur byn där de vuxit upp. De styr kosan till Nordmarks maktcentrum, det palissadbefästa Kiruna, i hopp om upprättelse.

Många mil söderöver hamnar torparen Marja i klorna på ett cykelburet gäng stråtrövare. Deras ledare har metodiskt samlat information om preppers, som aningslöst skrutit om sina matförråd i sociala medier. Marja sällar sig till dem, mest för att överleva. Hon förlorar dock aldrig hoppet att återfinna sin Mårten.

Uppe i Kiruna intrigerar vicejarlen Hartmann för att konsolidera makten omkring sig. Det finns många hot. Samisk gerilla, kristna extremister och ryska krigsherrar.

Romanfigurerna är realistiska, liksom dialogen. Möjligen investerar författarna lite för lite verkligt engagemang i de här stackars människorna. Ensamhet, lidande och undergång passerar förbi utan att det alltid känns fullt ut. Genom floran av romanfigurer får läsaren en bredare förståelse för hur tillvaron i denna framtid ter sig. Figurerna fyller alltså en funktion, ett syfte. Därmed förblir de dock främst figurer och växer inte fram som människor. I all framtidsskildring hotar gestaltningen att överskuggas av skrivande på näsan. Richert/Engström manövrerar dock skickligt undan allvarligare klavertramp. Ibland unnar de sig en inre, informationstät monolog hos någon av huvudpersonerna. Så att läsaren ska förstå.

Det var inte det enklaste att sköta bokföring, ta fram prognoser och göra upp budgetar när det inte fanns någon enhetlig valuta. Nordmarks tillgångar i handeln med utomstående var elektricitet, hyfsat rent amfetamin och halvdant brännvin.

Här är det vicejarlen som begrundar den unga nationens ekonomi. Det är en aning redovisande, men fungerar på det hela taget väl. Nattavaara har undertiteln ”Roman i katastrofernas tid” och ansluter sig till det som Margaret Atwood kallar ”speculative fiction”, skönlitteratur om det som skulle kunna hända. Det känns realistiskt. I ett scenario med global uppvärmning är det inte orimligt att tänka sig att det är de kyligare delarna av världen som kommer att fortsätta vara rimligt beboeliga, åtminstone någon tid framöver. En viktig komponent i trilogin är att detta vänder upp och ned på gamla maktförhållanden. Här är det sörlänningar som med mössan i hand kommer till Nordmark och ödmjukast anhåller om asyl. Stockholm har inte längre något inflytande. Richert/Engström missar inte den lågmälda, revanschistiska humor som finns i detta. Vid gränsen sitter skyltar: ”Du lämnar nu Sverige. Välkommen till Nordmark – Lycka till.”

Trilogins andra del, Armasjärvi, kommer i slutet av september.

Similar Posts:

• Lyckligt slut i debut
• Ytligt om livskris
• Den starkare
• Livet som var, som inte blev och det som är
• Vacker gestaltning av brutal dystopi

Att Meyer lovordats i sitt hemland är inte svårt att se, för hans författarskap anknyter till USAs stora berättare som Faulkner och Steinbeck men även till modernare kollegor som Cormac McCarthy. Då inte bara till stilen utan också för att hans berättelser tar det stora greppet. Här är det en familjedynastis uppkomst och fall under 150 år och fem generationer. Det kan låta pompöst och uppskattar man inte den historiska romanen sett över flera generationer bör man kanske ägna de sexhundra sidorna åt någon annan läsning. Gillar man däremot den episka berättelsen, om så bara lite grann, så är detta den roman man bör satsa på. För Meyer står sig väl mot sina klassiska förebilder.

Berättelsen följer tre personer ur McCullough-klanen vilkas livsöden berättas parallellt. Först har vi Eli, patriarken och grundaren av dynastin. Han växer upp under enkla förhållanden och kidnappas som trettonåring av comanche-indianer som massakrerar resten av hans familj. Efter påvisat mod och flit blir han Tieheteti, fullvärdig medlem i stammen vars hårda men fria leverne lägger grunden för hans vidare livsföring. När han återgår till att leva hos den vite mannen är han rastlös och lever för stundens njutning men är samtidigt hänsynslös och skapar sig en förmögenhet i boskap och senare olja.

Romanens andra berättare är Peter, Elis son. Att ha patriarkens alfahannegener räcker bara en bit, att leva upp till legenden är omöjligt. Peter, som berättar sin historia i dagboksform under ett par år med start 1915, har en intellektuell ådra och en empatisk förmåga som inte står högt i kurs bland dåtidens Texasmän. Han ses, och ser även sig själv, som svag för att han genskådar och föraktar den genomgående rasismen och den allmänna inskränktheten som råder bland ranchägarna. Men hans står samtidigt tidvis upp emot sin far patriarken, vilket ingen annan i hans omgivning ens skulle våga drömma om.

Den tredje berättaren är Jeannie, Peters barnbarn som i modern tid ligger svårt skadad ensam hemma på familjeranchen och ser tillbaka på sitt åttiåriga liv. Jeannie har i hela sitt liv kämpat i motvind. Trots att hon både varit ytterst kompetent när det gäller att sköta ranchen, och vänt den nedåtgående spiralen som boskapsskötseln utvecklas till för att istället göra sin familj ett namn som en av de största inom Texas oljenäring, har hon hela tiden haft sitt kön emot sig. I Texas är det männens sak att sköta affärerna, kvinnor sköter om hemmet och vill de något mer så begränsas deras arbetsinsats till välgörenhetsområdet. Om Eli är patriarken så är Jeannie matriarken, men en sådan får aldrig den äkta respekten. Hur J.R Ewing-lik hon än är när det kommer till affärer.

Även om den geografiska platsen är densamma för stora delar av berättelsen, familjen McCulloghs ranch nära den mexikanska gränsen, så gör tidsdimensionen att man får in såväl Familjen Macahan som Dallas i en och samma roman. Samtidigt finns det även saker som är konstanta över tid: Texas rikedomar utvinns genom erövringar och det är ingen plats för den svagsinte. Angloamerikanerna må vara de som till sist står som herren på täppan, men innan dess växlade makten mellan spanjorer, mexikaner och indianer och våldet och hänsynslösheten har alltid setts som självklart när det gäller att ta för sig av rikedomarna. Sonen innehåller mycket våld, men inte utan syfte och aldrig som något som finns där för att öka spänningen för läsaren. Utan snarare för att manifestera det faktum att den enskilde individens liv inte haft så stor betydelse när det gällde kampen om Texas.

Det finns givetvis något väldigt amerikanskt över hela romanen, berättelsen om hur landet tämjdes från vildmark till civilisation. Men det är inte en svartvit berättelse sedd helt ur de vita amerikanernas ögon, för även om familjens etnicitet gör att McCulloughs hamnade som slutsegrare så är det mexikanska och indianska perspektivet hela tiden närvarande. Inte minst det sistnämnda tar upp en stor del av romanen och författarens kunskaper om comanche-indianernas livsföring imponerar. Mest imponerande är dock att Meyer utifrån ett ganska enkelt berättargrepp bygger upp en storslagen historia där de personliga livsödena blir lika intressanta som de historiska skeenden de vistas inom.

Similar Posts:

• Uppgång & fall
• Före detta bortglömt geni är tillbaka
• Begravt i leran
• Rhymes with bitches
• Verkligheten är en app som man inte kan stänga

I går skrev Oscar om Pojken som fann en ny färg och jämförde läsupplevelsen med favoritromanen Vägen.

Idag skriver jag om Jessica Kolterjahns fantastiska bok om Karin Boyes tid i Berlin. Den utspelar i början av trettiotalet när nazismen fick fler och fler anhängare. Boye såg med fasa på den politiska utvecklingen redan innan Hitler blev rikskansler och självutnämnd ”führer”. Några år senare skrev hon dystopin Kallocain.

Om du missade vår dystopiska lördag i helgen så finns det alltså all anledning att surfa runt där några timmar där bland mörka framtidsskildringar.

På onsdag skriver Anna om Kristian Lundbergs mycket uppmärksammade roman En hemstad. Efter Yarden och Och allt ska vara kärlek fortsätter Lundberg att skriva självbiografiskt och ställer frågor om klass, människoblivande och vem som äger och formar en stad.

På torsdag går Botkyrka internationella bokmässa av stapeln, givetvis är dagensbok där och rapporterar för er som inte har möjlighet att ta er dit.

På fredag skriver Kettil om Hans Ruins Frihet, ändlighet, historicitet. Essäer om Heidegger och utlovar en bok som inte är så pompös som titeln, omslaget, ämnet och författarporträttet kan lura en att tro.

På söndag skriver Björn om Atiq Rahimis Satans Dostojevskij. Rahimis roman handlar om en mördare (om han nu är det) som tror att han är hjälten i en Dostojevskijroman. I själva verket är han nog i Kafka i stället – men vem är inte det i det i ett krigsdrabbat Kabul?

Similar Posts:

• Nedräkning inför Bokmässan i Örebro
• Karin Boye-reboot
• Humorlöst och jättebra
• Smått förlagt. Bokmässa i Malmö
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

TV-spelsrecensenten Oskar Skogs debutroman är en liten roman om man räknar antalet bokstäver men en stor roman om man ser till läsupplevelsen, och att han inspirerats av popsånger som ”förstår att man kan leva ett helt liv på tre minuter”, som han själv uttrycker det på ”tack till”-sidan, är glasklart. Och han gör det på ett mästerligt sätt. De 109 kapitlen är ögonblicksscener, ibland bara dialog, ibland en beskrivning av vad som sker och ibland bara en tanke, men tillsammans bildar de en historia om en familj. Hur den blivande mamman och pappan träffas, hur de lämnar sina tidigare förhållanden för att skapa ett eget förhållande, hur de får ett barn tillsammans, hur de upptäcker att någonting är annorlunda med deras barn och till sist hur de glider ifrån varandra och hur de slutligen upphör att vara en familj.

Allt är nerskalat till en sådan nivå att vi inte ens vet vad personerna heter, men genom att vara sparsam med text så blir det som står skrivet istället så relevant att inte en enda bokstav är ovidkommande. Hade inte termen ”less is more” varit så associerad med minimalistiska designerhotell eller lyxrestaurangers eviga sökande efter de renaste råvarorna så hade jag gärna klistrat fast den etiketten här. Men Pojken som fann en ny färg är långt ifrån strävan efter den ytliga perfektionen. Det här är en roman om kärleken inom en familj och om smärtan när kärleken tynar bort, och dess minimalistiska formspråk finns inte till för att skapa en vacker yta utan för att det är den form som mest effektivt återger historien.

Varje enskilt kapitel ger nämligen en bit information, och hur triviala de enskilda bitarna än kan verka så bygger de som små pusselbitar ihop en helhet där vi som läsare kan kliva rakt in i familjen och där varje slitning, eller rent av antydan till slitning, blir förståelig. ”Vi kan göra som alla andra” säger mamman och vill sträva efter en normalitet som de aldrig kan få, medan pappan undrar om mamman frågade optikern, efter undersökningen om pojkens syn, om det går att se en ny färg. Pojken själv frågar varför pojken med stjärnor under ögonen i musiktidningen verkar så ledsen, i det kapitel där popmusik och romanen bokstavligen smälter samman.

En lika intensiv läsupplevelse som Pojken som fann en ny färg har jag inte upplevt sedan Cormac McCarthys Vägen, vilken samtidigt är den roman jag anser som det här årtusendets bästa, och när jag lagt ifrån mig boken (klockan 23:57) vill jag egentligen bara kasta mig över datorn och skriva dess hyllning och ge min första dbc-tiopoängare. Jag hejdar mig dock, för just associationen till Vägen (som kommer 23:58) får mig att tänka till lite. Är det jag som har någon freudiansk hang-up för namnlösa romanpersonsfäder som hyser en ovillkorlig kärlek till sitt barn? Eller är det helt enkelt två fantastiska romaner där det bara råkar vara slumpen som gett dem vissa identiska attribut? Fyra dagar senare har jag fortfarande inte kommit fram till något svar på den frågan.

Däremot har jag kommit fram till att Pojken som fann en ny färg är värd sin fullpoängare, helt av sig själv. Intensiva läsupplevelser av detta slag är alldeles för sällsynta för att belönas på något annat sätt.

Similar Posts:

• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul
• Vad en människa klarar av
• Som en modern ”Maken”
• Skickligt men övertydligt
• ”Denna fantastiska debut är fullständigt övertygande i sin tonsäkerhet [...]”

Du är inte bara författare utan också redaktör på förlaget Minimum fax, så jag föreställer mig att du har en rätt stor överblick över det italienska litterära klimatet. Tror du att det är, som det pratas om i Sverige, en ny våg av unga italienska författare som kommer nu?

De senaste 15 åren har det skett en stor förändring i italiensk litteratur. Efter exotismen under 80-talet och efter Umberto Ecos postmoderna fas och hans historiska romaner (kommer du ihåg Rosens namn?) har en ny generation av italienska författare… upptäckt Italien. Vi insåg att vi levde i ett märkligt, absurt, grymt land fullt av kultur men samtidigt fullt av politiskt skräp, skräp-tv, allt större sociala skillnader, elaka affärsmän utklädda till clowner, ackumulering av välfärd och ny fattigdom. Ett land där Berlusconi, påve Ratzinger, Maffiabossen Totò Riina, Roberto Benigni och Fiats VD Sergio Marchionne just nu lever och verkar är en intressant plats för skrivande och berättande. Så… här är den nya vågen av italiensk litteratur.

Vilket är roligast, att vara författare eller redaktör? Vilka är de två yrkenas fördelar och nackdelar?

Det är roligare att vara författare. Det är en fördel (för en redaktör) att även vara författare så att man kanske kan förstå en författares problem (känslomässigt). Jag tror inte att det finns några nackdelar eftersom man på så här sätt får en större överblick på den litterära världen. Att även vara en redaktör kan hjälpa en författare att vara egocentrisk endast när det krävs och är användbart.

Den italienska kulturen och medierna, som de har visats upp för resten av världen under Berlusconis tid som premiärminister i Italien, ger en bild av ytlighet. Tror du att det kommer förändras nu när Berlusconi inte längre är premiärminister, och viktigast, tycker du att det här är en rättvis bild av italiensk kultur och media?

Jag hoppas att det förändras, men berlusconismen (ett sätt att tänka) kommer olyckligtvis att vara längre än Berlusconi. Politiskt sett är Berlusconi en vandrande död man, berlusconismen (från vänster och höger) är det inte. Berlusconism är tråkigt nog inte bara en italiensk företeelse. Italien har varit en paradox de senaste 100 åren. Det är ett av världens mest kulturella och artistiska länder, men det är samtidigt ett par steg bakom de stora demokratierna. Italien är alltid oförberett på det nya. När Italien möter det nya famlar det fram i mörkret likt ett stört laboratorium, som ställs öga mot öga med framtiden.

I början av 1900-talet förvandlade Italiens försenade möte med moderniteten landet till ett laboratorium som gav världen två frukter. Den ena god: födelsen av avantegardet. Den andra ond: födelsen av fascismen.

På ett liknande sätt har det sena mötet med postmodernismen under 80-talet, gett upphov till videokrati och berlusconism. Det är spektaklernas samhälle som Guy Debord (teoretiskt sätt) skrev om. Berlusconism är ett retrovirus. Så, när Merkel och Sarkozy skrattade åt Berlusconi för ett par månader sen, var de inte hånande, de skrattade hysteriskt och fruktade smittan.

Din roman Allt kommer tillbaka är en beskrivning av en inte så idyllisk barndom och inte så idylliska tonår. Den är också ett porträtt av ett årtionde som förändrade världen. Du växte själv upp under de åren. Hur var det att växa upp under 80-talet?

Det var märkligt. Efter ett årtionde av engagemang (70-talet) skulle man växa i ett totalt ideologiskt vakuum. Å ena sidan fanns yuppisarna. Å andra sidan fanns heroinmissbrukarna. Å ena sidan kunde man se korkade filmer med Tom Cruise. Å andra sidan kunde man lyssna till desperat musik av Joy Division eller Cure eller Bauhaus. På utsidan… på utsidan fanns för mig en stad som Bari, där man kan göra riktiga erfarenheter. Det fanns den rika sidan av Bari, så gnistrande och så tråkig. Det fanns också stora förorter, utkanten av staden, det urbana mörkrets hjärta. Det är platsen för erfarenheter! Take a walk on the wild side…

Du pekar väldigt tydligt ut vad som var 80-talets problem, en för snabb ekonomisk tillväxt och ett för stort fokus på väldfärd och pengar. Kan du se några liknande (eller annorlunda) problem i den tid vi lever i nu?

Nu betalar vi för skadorna som uppstod under den tiden. Ett ord… Reaganomi: på 80-talet trodde vi att det var en ekonomisk teori, nu vet vi att det var en fruktansvärd bumerang som slår tillbaka rakt på våra tänder. Margaret Thatcher sa: ”there is no such thing as society”. Så, se på upproren i London den senaste tiden: förnekandet av samhället som skapades av reaganomin. Se på London som står i brand. Are you happy now, dear Margaret?

Jag hoppas få läsa fler av dina verk översatta till svenska och undrar om du har något nytt på gång nu?

Jag skriver på en annan roman nu, men jag är en långsam författare… (Nicola Lagioia har redan skrivit fler romaner. Det är däremot bara Allt kommer tillbaka som finns översatt till svenska än så länge. Red. anm.)

Har du någon favoritförfattare eller något tips som du vill ge till våra läsare?

De senaste åren har jag läst och tyckt mycket om Roberto Bolaño och Cormac McCarthy. Jag har alltid älskat Pier Paolo Pasolini, William Faulkner och Marcel Proust.

Den här avslutande frågan ställer jag till nästan varje författare jag möter. Hur kommer det sig att du började skriva och varför blev du författare?

Jag skriver på grund av de erfarenheter jag har av livet och på grund av två böcker jag läste som tonåring: The Waste Land av T.S. Eliot, och Voyage au bout de la nuite av Céline.

Similar Posts:

• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Långa perspektiv
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012

Ta Hank Williams till exempel, countryns gudfader. Det var alltid något kusligt över honom. Kanske inte i hans gladare singlar – ”Hey Good Looking”, ”Jambalaya”, ”Lovesick Blues” etc – men i låtar som ”Lost Highway”, ”I Heard That Lonesome Whistle Blow”, ”I’m So Lonesome I Could Cry”, och den sista låten han någonsin spelade in, ”I’ll Never Get Out Of This World Alive”. Det är som om det fanns två olika Hank Williams: den välskräddade familjeentertainern, och den plågade själen som rapporterade från samma mörka stigar som senare skulle dyka upp i Bob Dylans texter, David Lynchs filmer, Cormac McCarthys böcker. Kanske fanns det det, kanske är det bara något vi vill se eftersom vi vet hur hans historia slutade: död 29 år gammal, utmärglad som ett lik med bara bourbon och morfin kvar i kroppen, i baksätet på en bil mitt i en snöstorm, på nyårsafton några månader innan rockmusiken uppfanns. Det är en sån där historia som någon smart producent verkar ha hittat på.

Lonely’s a temporary condition, a cloud that blocks out the sun for a spell and then makes the sunshine seem even brighter after it travels along. Like when you’re far away from home and you miss the people you love and it seems like you’re never going to see them again. But you will, and you do, and then you’re not lonely anymore.
Lonesome’s a whole other thing. Incurable. Terminal. A hole in your heart you could drive a semi truck through. So big and so deep that no amount of money or whiskey or pussy or dope in the whole goddamn world can fill it up because you dug it yourself and you’re digging it still, one lie, one disappointment, one broken promise at a time.

Steve Earles debutroman utspelar sig tio år senare och handlar om Doc. En gång i världen var Doc läkare, hade ett namn och en legitimation och klienter – bland dem Hank Williams, som han gav en rejäl spruta morfin kort innan de satte sig i den där bilen. Nu är han bara Doc, ytterligare en patetisk heroinist bland alla andra knarkare, horor, papperslösa invandrare och småbrottslingar i San Antonios fattigaste kvarter, och tjänar ihop till sin dagliga fix på det enda sätt han kan: enkla medicinska tjänster till alla de som av olika skäl inte kan gå till en riktig läkare. Han syr ihop skjutna rånare, han skriver ut penicillin mot gonorré, och naturligtvis gör han aborter. Och varenda gång han fått ihop några dollar och sprutar in dem i armen dyker Hank Williams spöke upp, sitter på sängen mittemot och försöker driva honom ännu lite vansinnigare. För visst är han vansinnig, spöken finns ju inte, bara människor som sitter fast i situationer de inte kan ta sig ur.

Men det är 1963, det är Texas, och Lee Harvey Oswald ska precis till att skapa ytterligare en amerikansk martyrmyt. Precis lagom till det dyker Graciela upp i Docs liv; hon är 18, mexikanska, och oönskat gravid (det senare snabbt fixat av Doc). Hon vinkar till Jackie Kennedy, Jack Kennedy skjuts till döds, och… nånting händer. Och ingen kan förklara det, för mirakel finns ju inte mer än spöken. Så att det plötsligt räcker att Graciela ska röra vid någon för att de ska släppa all the things that they oughtn’t do och faktiskt ta sig ur sina omöjliga situationer… vad kallar man det? Och varför är Hank Williams spöke så förbannad över det?

Som låtskrivare har Steve Earle alltid varit som bäst när han skriver om de som faller utanför den amerikanska drömmen, och han har nog med egna erfarenheter av drogmissbruk för att det ska bli smärtsamt verkligt; språket är febrigt och kletigt, beroendet som en refräng man hatar men inte kan få ur huvudet, och hur många detaljer han än levererar håller han sig från att vare sig romantisera eller fördöma. Som en historia om samhällets olycksbarn, då och nu (inte för inte kommer boken 2011 medan invandrings- och religionsdebatterna går höga både i USA och här), är detta rejält starkt.

The way Doc saw things, it was a crapshoot. Where you were born, who your people were””that’s all that mattered. Law and morality had nothing to do with it, let alone anything like justice.

Men samtidigt, under den där orättvisa realismen, ligger den där halvdrömda världen befolkad av folkhjältar från Davey Crockett till Barack Obama, från gamla indianmyter till katolsk dogma, från korkade låttexter till Burroughs-romaner, allt det där som ligger och spökar under den enkla lögnen och hjälper folk att hoppas på något mer, och ibland drar ner dem och ibland ger dem styrka att resa sig. I’ll Never Get Out Of This World Alive vandrar i båda världarna samtidigt, och även om Steve Earle kanske har några enstaka småskavanker att lösa som romanförfattare är det här en av de mest effektiva romaner jag läst i år. Den hemsöker mig länge än.

Similar Posts:

• Vecka 34 på Dagensbok: Att vada i böcker
• …
• Nä, kan vi det här nu?
• Something is rotten in the state of Ireland
• En barnvänlig Dylan?

Anna Carlén:
Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru
Att läsa Johannes Anyurus prosa blev på sätt och vis en nyupptäckt av hans skrivande för min del. Just nu följer den mig genom de sömnlösa nätterna med sina fladdrande Madridvindar och kvalmiga, svunna Borlängesomrar. Allting; tidpunkter, tankar, rörelser, blandas och löses upp om vartannat i denna poetiska roman.

Ordet och färgerna av Helena Österlund
Helena Österlunds bok är vit. Snön är vit. Och snön är bitvis något mycket centralt i Ordet och färgerna. Språkligt enkel men ändå kraftull dikt som gör sig bra mot tystnaden en juldagsmorgon.

Rädd att flyga av Erica Jong (nyutgåva)
En modern klassiker. Slog ner som en bomb i sin samtid på grund av sin frispråkighet. Och så vidare och så vidare. Idag blir väl ingen direkt chockerad av att läsa om Isadora Wings sexlängtan och avsugningsfantasier, men det betyder inte att Rädd att flyga inte längre är läsvärd. Här ryms, förutom frispråkighet, en historia om att våga, att bli självständig, om en författares kamp mot det vita pappret. Maria Svelands förord och Erica Jongs eget efterord kompletterar och sätter in den moderna klassikern i en välbehövlig backspegel.

Anna Larsson:
Båten av Nam Le
Det har inte funnits någon bok under 2010 som liknat den här. Den berörde mig, låt den beröra dig.

Minnen av Torgny Lindgren
Inte hans bästa, men även en oinspirerad Torgny Lindgren är hästlängder bättre än de flesta. En samling påhitt som känns lite som något han gjort för att slippa förläggarnas tjat om memoarer, men fortfarande något av det bästa som släppts i Sverige 2010.

Blodets meridian av Cormac McCarthy
Ett mästerverk från en av de riktigt stora amerikanska författarna, nu äntligen på svenska.

The Spirit Level; Why Equality is Better For Everyone av Richard Wilkinson och Kate Pickett
Intressanta teorier och fascinerande slutsatser om en möjlig väg till en lyckligare värld.

Björn Waller:
Just Kids av Patti Smith
Rockstjärnebiografier brukar falla i en av två kategorier: den sensationalistiska sex-drugs-rock’n'roll-storyn, och de där som går in på exakt vilken gitarr som användes på vilken låt. Patti Smith, inte olikt Bob Dylan för några år sedan, struntar i vad andra vill veta och skriver vad hon själv vill berätta: om hur hon som tonåring anländer i New York 1967, möter själsfränden Robert Mapplethorpe och kastar sig ut i Upptäckandet. Det är en febril skildring av kärleken – till en älskare, till en vän, till konsten, som borde kännas lika viktig oavsett hur stor fan man är av hennes musik.

2666 av Roberto Bolaño
Jo, jag har tipsat om den tidigare, men nu har den kommit ut på svenska och ni har ingen ursäkt längre. Det här är en av 2000-talets – jo, hela seklet – största romaner, inte bara i omfång, och det finns ingen bokläsare som borde bli missnöjd att hitta den under granen.

En tyst minut av Siegfried Lenz
Bra komplement till den ovanstående tegelstenen, en lätt munsbit efter julmaten, ett värmande sommardopp mitt i ryssvintern… men både mättande och med livsfarliga undersrömmar.

Google-koden av Andreas Ekström
En rättvis men inte okritisk skildring av världens kanske just nu potentiellt mäktigaste företag och deras historia. Information är alltid bättre än konspirationer, även i tomtetider.

Santa Olivia av Jacqueline Carey
Och så avslutar vi med lite lättläst men välskriven dystopiafantasy. Det behövs mer tonårstjejer med superkrafter i dessa post-Buffydagar.

Emelie Novotny:
Alla mina favoritböcker från i år har hjärtan och författarsigneringar på försättsbladet, för att jag tycker om att ha författarhälsningar i mina mest älskade böcker. Det svåra är att på förhand veta vilka böcker som kommer att bli de mest älskade. Alternativet att få alla sina böcker signerade med hjärtan känns lite väl svårt för att det ska vara rimligt. Men i år har jag alltså lyckats utmärkt med mina förhandstippade!

Darling River av Sara Stridsberg
För att ingen får mig att känna mig mer förstådd än Sara Stridsberg. I hennes böcker är jag hemma och jag njuter av varje ord, mening, sida, trots att Darling River är en svart och hemsk bok. Men det svarta och hemska lockar på ett alldeles eget sätt, gör mig liten och stark på samma gång. Ingen behärskar språket som hon, ingen ser på skrivande som hon, ingen skriver så fantastiska romaner som hon. Precis som Sigrid skrev i sin recension här på dagensbok.com så kommer det inte vara svårt att utse detta decenniums bästa bok, det är redan Darling River.

Colosseum, Kolosseum av Anna Hallberg
Jag har inte mycket mer än bläddrat i den här svarta boken, men jag håller den i mina händer, känner den och vet.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén
Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats var omskriven redan långt innan den kom ut, med all rätt! Det är en känslig debut om identitet, känslor, kärlek och en fjäril. Den är poetiskt vacker, lägger sig nära och blir bara bättre och bättre för varje gång jag läser den.

Lina Arvidsson:
Darling River av Sara Stridsberg
Jag tillhör det provokativa släkte som älskade boken Lolita av Nabokov. När jag hörde talas om Sara Stridsbergs bok, att den kunde ses som en fortsättning, var det självklart att det lockade mig. Vad som saknas i Lolita är i mångt och mycket det kvinnliga perspektivet. I Darling River har lolitan vuxit upp. Stridsbergs ord är en bölja av förnimmelser, starka poetiska beskrivningar och öde obehagliga landskap, som jag alltid har trivts väldigt bra i. Via olika gestalter problematiseras önskan att vara liten, omhändertagen, lyckan och även förbannelsen i att aldrig få växa upp.

Lämna mig inte av Stig Sæterbakken
En gul regnkappa som inte går att sudda ut från näthinnan. Den första gången hjärtat krossas. Hur ont det gör, och hur du aldrig kommer att komma över det. Om ungdomen i dig som aldrig dör. Sæterbakkens språk gränsar till det naiva, men det är också lättillgängligheten som får den här boken att ta så hårt. Förklädd till oskuld nästlar den sig in, sticker hål på din godtrohet, vecklar ut världen för dig genom att visa upp en spegel. Det gör ont. Men du har redan hunnit bli förälskad.

Den drunknade av Therese Bohman
Jag vill att en bok ska gripa tag i mig och aldrig släppa. Jag vill att den ska visa mig en sommar så tydligt att jag nästan känner doften av blommorna, erfar värmen, befinner mig med sjöns gulgröna vatten omkring mig. Jag vill att de känslor som förmedlas ska gripa tag i mig, så att jag finner samhörighet med karaktärerna. Jag vill bli överraskad, omtumlad, rysa av oro och blir tårögd av beröringen. ”Jag tog mina favoritstämningar och gjorde en roman av dem”, sa Bohman i porträttet av henne i Svensk bokhandels katalog, och pratade om hur hon gick upp i de stämningar hon beskrev. Kanske visste jag redan där och när jag såg framsidan, att jag skulle ligga vaken till tre bara för att läsa ut den. Den drunknade kastar mina andra bestyr åt sidan och förtrollningen släpper först flera dagar senare.

Maria Carlsson:
Under morgondagens bila av Elfride Jelinek
Poesi är ju inte det Elfride Jelinek brukar förknippas med, men det var faktiskt denna diktsamling hon debuterade med. Under morgondagens bila är svulstig, utsmyckad och sirlig. Egentligen känns den rätt höstig, men jag misstänker att den fungerar nog bra till julmust och risgrynsgröt.

Sjömannen från Gibraltar av Marguerite Duras
Detta tips kanske inte är så mycket för att detta är en så bra bok som det är för att jag alltid, innerligt och för evigt älskar Marguerite Duras sätt att skriva. Då spelar det inte så stor roll att bokens handling är smått oengagerade och att det finns andra böcker av henne som är mycket bättre. Har du läst Duras andra böcker allt för många gånger är det fint med något nytt och då passar Sjömannen från Gibraltar, som utkom på svenska för första gången nu i somras, fint.

Tillflyktens hus av Åsa Nelvin
Jag brukar inte gräma mig over saker, brukar inte älta. Men att jag inte gav en 10 till Åsa Nelvins helt fantastiska bok är inget annat än en skam. Jag ber om ursäkt och uppmanar dig att köpa den till alla du känner i julklapp. Okej?

Stina Sigurdsson:
Mina jultips i år har av en händelse (ännu) inte recenserats på dagensbok.com. För hur gärna vi än vill recensera precis allt, så går det inte att hinna med alla bra och fantastiska böcker på 365 dagar om året.

Mitt lyckliga liv av Rose Lagercrantz
En alldeles, alldeles fantastisk barnbok. Dunne ligger i sin säng och räknar upp alla lyckliga stunder hon har haft i livet. Hon berättar om när hon började skolan och var rädd för att inte få någon kompis, men hon hittade Ella Frida på skolgården och sedan den dagen var de oskiljaktiga. Tills den dagen Ella Frida flyttar till Norrköping och allting blir oerhört ledsamt och sorgesamt. Eva Erikssons bilder är underbara och hela historien gråtknipande fin. Läs, ge bort, läs högt!

Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins
Trilogin om Hungerspelen (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt) är en riktig bladvändare, och nu när man slipper otåligt vänta på nästa del är det dags för läsmaraton. Serien utspelar sig i en avlägsen framtid där en ond huvudstad håller landets övriga distrikt i järnhand, genom att varje år direktsända Hungerspelen: en reality show på liv och död, där barn från varje distrikt kämpar mot varandra tills bara en överlevande återstår.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Jenny Jägerfelds stora förlag ville inte ge ut hennes ungdomsbok. Istället gavs den ut på det lilla förlaget Gilla böcker, och vann Augustpriset. Ha! Och bra är den också. En ungdomsbok som inte känns tillrättalagd som många andra.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Annas bokhylla
• Fjärilen i kvinnors hjärnor
• Ny vecka på dagensbok.com
• Bokmässans 10 i topp

Cormac McCarthys Blodets meridian är en westernbok som dock inte bör buntas ihop med den genre som knappast gjort sig känd för att vara stor litteratur. För det är nämligen just vad detta är. McCarthy har ett språk som lägger ut vackra, närmast poetiska miljöbeskrivningar över de öde ökenområdena vilka samtidigt blir en effektfull kuliss till de vidrigheter som han lika detaljerat beskriver, inte sällan i samma långa meningar. Kontrasten slår läsaren bokstavligen i magen – inte minst för att denna historia, som har en historisk grund, knappast är unik för den tid och det rum där den utspelas. De mekanismer där ett egenberikande maskeras av luddiga politiska ideal är ju applicerbara på de flesta konflikter där det finns någon form av morbidt entreprenörsskap.

Vi får följa historiens berättare, som lite på samma manér som i Vägen bara heter Ynglingen, från det att han rymmer hemifrån tills han av en slump hamnar hos de irreguljära trupperna. Ynglingen dras snabbt in i de metoder som används, och vill man vara ödmjuk mot honom skulle man kanske kunna betrakta honom som något av en barnsoldat. Men den färgstarkaste karaktären i gänget är inte Ynglingen utan dels dess formelle ledare John Glanton, en man som ”för länge sedan avsvurit sig all hänsyn till konsekvenser” och leder sin trupp med kvasifilosofiska utläggningar om krigarens heder och rätt, och dels, eller framförallt, den inofficielle ledaren: domare Holden.

Holden är något av en antikrist, med ett abnormt utseende (han är enormt stor, kritvit och helt hårlös), en ofantlig kunskapsnivå och framförallt en förmåga att få alla i sin omgivning att förstå att han är övermänsklig. Hans grymhet är också övermänsklig, hela tiden styrd av en egen sorts logik och aldrig av känslomässiga utbrott. Han våldtar, mördar och skalperar fiender likaväl som barn, samtidigt som han konverserar på flera språk, för långa filosofiska och juridiska utläggningar, och konstant nedtecknar botaniska och zoologiska fenomen i sin speciella bok. ”Vad som i skapelsen existerar utan min kunskap, existerar utan mitt samtycke”. Ja, vill man sammanfatta det så är han en fullfjädrad psykopat, men samtidigt också litterärt lysande och definitivt skrämmande.

Blodets meridian är en roman där människovärdet är obefintligt och där scener som massakern på den vietnamesiska byn i filmen Plutonen eller scenen i Schindlers list där SS-officerarna misslyckas med att skjuta den judiska arbetaren med den icke-fungerande lugern och likgiltigt bara säger ”där hade du tur, kila iväg nu”, spelas upp om och om igen. Eftersom miljön är Vilda västern är det också en roman där man nästan önskar att genrens lite mer klichéaktiga dramaturgi skall verka: man vill nämligen att Zeb Macahan plötsligt ska dyka upp där bland sanddynorna för att, med sitt stora rättspatos och sin enorma bowiekniv, ställa allting till rätta. Men i McCarthys Vilda västern finns naturligtvis inga sådana hjältar.

Similar Posts:

• Solen går upp i Vilda västern
• Veckan på dagensbok.com
• Hästar pratar inte – väl (?)
• Vilda västern med resten
• Familjen Macahan möter familjen Ewing

Vi hoppas att ni vaknat ur den djupa sömngång som präglat veckorna efter valet och bokmässan. Det må vara mörkt ute, men på dagensbok.com vill vi bara se ljus. Därför smider vi massor av planer för att peppa er(och oss själva) genom fortsättningen av denna bokhöst.

Igår tog sig Ellie an Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret av Joar Tiberg. En diktsamling om längtan efter att få dö, upplösas, upphöra. Om att frysa fast nuet. Om jaget och språket i symbios. Och om den stora stora skräcken…

Idag recenserar Lina Marina Nilssons Hemmafru 2.0 – en bok som på ett pedagogiskt sätt sticker hål på bilden av vårt samhälle som jämställt. Lina utnämner den till en av de viktigaste just nu.

Och Oscar har läst Cormac McCarthys Blodets meridian. En westernbok lika mycket fylld av råhet och hänsynslöshet som av ett språk med vackra och nästan drömlika miljöbeskrivningar; helt enkelt en bok om onda män i ett vackert landskap.

Dessutom: på torsdag är det för andra årets i rad dags för Peter Englund att tillkännage årets nobelpristagare i litteratur. Dagensbok.com kommer såklart, enligt god tradition, att bevaka, kommentera/recensera spektaklet och vinnaren.

Trevlig vecka önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Vilda västern med folkmord istället för klichéer
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Joar Tiberg-kampanjen 2013
  -kampanjen
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Kaffet. Cigaretterna. Och döden.

Det är svårt, nästintill omöjligt att plocka fram tio guldkorn ur det som är tio års bokutgivning, det är ännu svårare att göra det tillsammans. Men vi ville ändå ge er tio böcker som har betytt massor för oss, som kommer att betyda massor för oss. Vilka böcker är det man minns och när är det man uppskattar en bok, innan, under eller efter läsandet av den?

Här är våra tio bästa böcker från 00-talet, vilka är dina?

1. Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
Att läsa Monika Fagerholms böcker är som att kliva in i en annan världsbild. En som rör sig bland fantasier, lekar och illusioner som till slut ebbar ut och blir till en verklighet som är ond och tragisk och som aldrig har ett enda svar utan flera. Det handlar om flickor, tonårstjejer, kvinnor, mammor och systrar. Det är en berättelse som alltid kommer att handla om den som läser boken. Därför är det en berättelse att försvinna i, att gå vilse i, för det gör man, men det går att hela tiden lita på Monika Fagerholm, på hennes författarskap, på att hon har kontroll och att hon kommer att leda läsaren till slutet. Därför har vi röstat fram Den amerikanska flickan till decenniets bästa bok. Har du inte läst den så gör det, har du läst den så se fram mot uppföljaren Glitterscenen, har du gjort det så börja om, läs igen, sluta aldrig. Det är som en förtrollning som gör att jag tror på vartenda ord och som gör att jag inte kan släppa den där världen utan vill vara där jämt.

2. Vägen av Cormac Mc Cartey
En så jävla obehaglig och otäck bokjävel. En bok som visar människans allra sämsta sidor, det värsta och mest obehagliga som vi inte vill tro finns inuti. Den gör ont att läsa och det gör ont efteråt men det är en skön smärta. McCarthy har skrivit flera andra stora romaner som All The Pretty Horses, Suttree och Blood Meridian men i Vägen är det som att alla delar i hans komplexa författarskap samarbetar och gör sitt yttersta. Det är en bok om en döende civilisation i en död värld och den talar med all önskvärd tydlighet om för oss exakt hur tunn och bräcklig den mänskliga fernissan är. Lägg till det McCarthys fantastiskt karga språk och en historia som bara måste få berättas. Det är en jävla resa, helt enkelt. Den största och svåraste under 00-talet.

3. Montecore. en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri
Så mycket motstånd som jag upplevde när jag började läsa Montecore tror jag inte att jag har upplevt med någon bok som jag har läst klart och sen kommit att tycka väldigt mycket om. Egentligen är den lite för smart, lite för lekfull och lite för påläst på samma gång. Men det är få böcker som skänker så mycket glädje så snyggt.

4. Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Det här är en bok om kärlek. Och om svek. Men framför allt om den styrka som bara villkorslös kärlek kan ge. När jag läser om kortet pappan skickar till dotterns disputation, disputationen han inte bjudits in till, rinner tårarna nedför kinderna. Det finns ingen chans att stoppa dem. Den scenen är så oerhört stark, så gripande och så talande. Det är en ovanlig debut, en helt otroligt mogen och intelligent debut som kommer ge eko både i den litterära och politiska världen länge.

5. Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Det är få böcker som har påverkat mig som läsare som Drömfakulteten gjorde när jag började läsa den. Det var en ögonblicklig förälskelse, en känsla av att få se en del av en värld jag inte visste fanns. Jag kom på mig själv med att hela tiden tappa bort mig för att ha en anledning att börja om från början, få läsa igen, för att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Därför tror jag inte att det finns någon bok som jag har läst inledningen på så många gånger som just Drömfakulteten. Och den blir inte sämre. Det finns egentligen inget dåligt alls med Drömfakulteten, precis så som det ska vara när en bok placerar sig på en topplista. Den är mörk och hemsk och outhärdlig, ligger lite för nära, är sentimental, naiv och hatisk på samma gång. Därför är det en bok att älska.

6. Pölsan av Torgny Lindgren
Västerbotten, det är som ett svenskt Eldorado. En mytomspunnen plats där gatorna är lagda med guldstenar och mjölken rinner längs gatorna (eller snarare smält västerbottensost). Hos Torgny Lindgren blir Västerbotten mer mytiskt än någonsin, och kanske finns det guld i bergen och överjordisk pölsa i stugorna, men frågan är om inte personerna är det mest fantastiska i boken. Den gamle notisskrivaren har överlevt sin hundraårsdag och blir nu yngre och yngre, och han börjar återigen skriva på den historia om sin (förra) ungdoms Avabäck som han tvingats avbryta efter anklagelser om att ha hittat på alltihop. Där reser två män runt på jakt efter den perfekta pölsan, det är skolläraren som överlevt tuberkulosen och det är tyghandlaren som möjligen är en nazistisk krigsförbrytare på rymmen. På sin resa träffar de bland andra den unge gossen Torgny Lindgren, och de hinner fundera mycket på meningen med livet och på skillnaden mellan den bästa pölsan och den som inte är riktigt lika bra – det handlar om inget mindre än liv och död. Och det handlar om skrivande – på vilket sätt är det som händer verkligare än det som skrivs? Eller – har egentligen någonting hänt om ingen har skrivit ner det?

7. Blonde av Joyce Carol Oates
Redan under sin livstid var Marilyn Monroe Marilyn Monroe: en av 1900-talets stora ikoner, en symbol för allt det glamorösa och tragiska Hollywood försökt sälja till oss både före och efter. Och som alla ikoner – inte minst kvinnliga sådana – måste hon givetvis dö ung, på det att hon må leva i evighet. I Blonde ställer Joyce Carol Oates upp ikonen mot människan, brunetten Norma Jean Baker mot den fejkade blondinen Marilyn, kvinnan mot Qvinnan, och spårar dem bägge genom ett relationsdrama där vi tror att vi redan vet slutet. Och hur sant (eller kvalificerat gissat) mycket av det än är så blir det någonstans raka motsatsen till en Based On A True Story – för i drömfabriken är det ju den påhittade, den vackra, den tragiska historien som alla vill höra, och den går aldrig att leva upp till förrän efter döden. Oates har sagt att hon egentligen ville sluta boken där Norma Jean blir Marilyn, inte behöva följa henne in i det ofrånkomliga kändis- och martyrskapet, men precis som sina läsare kunde hon inte lägga ifrån sig den här 900 sidor långa historien utan bara måste fortsätta berätta. Blonde är både en lazarusbesvärjelse och en motmyt – en påminnelse att för varje ikon som lever för evigt och därmed aldrig var på riktigt finns människor som måste få leva och dö.

8. Jag är allt du drömt av Ali Smith
Det finns böcker som gör motstånd. Som inte är som böcker brukar vara. Det är de böckerna som är allra bäst. Riktigt bra böcker gör mig också ofta väldigt imponerad. Liksom, hur fick författaren ihop alla de här trådarna så himla snyggt? Jag är allt du drömt passar in på båda ovanstående beskrivningar. Det är en slags utvecklingshistoria eller coming-of-age fast inte bara om tonårssonen (à la amerikansk indiefilm) utan om en hel familj. In i deras liv kommer den undflyende men högst konkreta Amber, en föränderlig varelse som är allt som var och en i familjen drömt om, men också allt det de fruktar mest. Hon rör om i deras hjärnor och liv, och hon rör om i läsaren också. Aldrig har man läst något liknande, ändå är Jag är allt du drömt självklarare än de flesta böcker. Den är übersmart, men aldrig så att man blir arg på den utan bara så att man ler nöjt. Den är samhällskritisk (som i konsumtion och krig) och normkritisk (som i kärnfamilj och könsroller) men fri från pekpinnar. Den gör sin läsare upplyft och avspänd, får en att fråga sig vad som egentligen hände, och om det spelar någon roll. Den flyter som en sprittande vårflod, men är full av tunga tankar. Den är rolig och oväntad, ömsint och knivskarp, förlåtande och stenhård.

9. Harry Potter och Fenixorden av J K Rowling
Jag vet. Ni tänker lite att hur tänkte vi nu? Harry Potter, är det ett av decenniets stora litterära mästerverk? Tänk inte så, är du snäll. Tänk istället tillbaka till hur det var innan Harry Potter fanns. Minns du hur det var? Minns du hur tråkigt det var och hur lite magi det var i barn- och ungdomsböckerna? Minns du hur det var innan Hogwarths fanns, innan du kände till begreppet plattform 9 3/4 och ibland funderade på om det inte kunde vara så att det kanske fanns på riktigt ändå? Tänk sedan på hur det är nu. J.K. Rowling har skapat inte bara en av de mest fascinerande sagovärldarna någonsin utan också ett exceptionellt lukrativt koncept som förändrat vår syn på ungdomsböcker. Plötsligt var det OK för alla, även väldigt vuxna personer, att förlora sig i timtal bland trollkarlar och fantastiska fabeldjur. Därför förtjänar Harry en plats på vår lista.

10. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
I en av novellerna i Pappersväggar beskriver John Ajvide Lindqvist hur en man plötsligt upptäcker att 10-våningshusen i miljonprojektet inte längre är helt lodräta. De lutar. Geometrin ljuger. Något är jävligt kajko med verkligheten. Det är ur samma känsla som han hämtar ”Låt den rätte komma in”; en självbiografisk skräckroman som inte behöver röra sig långt bort från 1900-talets tunnelbanor och betongförorter där alla bor strax utanför. Ajvide Lindqvists storhet ligger inte i att hitta på nya, skrämmande monster; som vampyr är Eli minnesvärd, men herregud, vampyrer kan vi ju redan. Det fantastiska ligger i sättet han gör det övernaturliga till en självklar del av vardagsångesten – skrapa lite på vilken diskbänksrealistisk skildring av folkhemmets sista decennium som helst, och där finns monstren. Och givetvis i personporträtten, vänskapen och beroendet, där jag fortfarande inte lyckats besluta mig för vem som är den hemskaste varelsen. Slutligen i känslan som sätter in 20 minuter efter att man läst ut den. ”Åh herregud … Var tog han vägen sen?”

Similar Posts:

• Alice topp-tio över 00-talet
• Skogen som fiende
• Jultips 2010
• Alices bokhyllor
• Årets bästsäljare i pocket belönade