Vissa minnen vill man inte ha kvar i skallen. När de dyker upp kan de vara svåra att bli av med. Försöker man slå bort dem naglar de sig fast på näthinnan. Efter ett tag bleknar de bort. Ersätts av undvikande tankebanor. De minnen som är vackra, lyckliga och varma är kanske de som gör sig påminda oftast men utan att omdana särskilt mycket i personligheten …

I Mörker som gör gott har debutanten Thomas Engström knåpat ihop en historia om en man som minst sagt har haft problem att bli av med ångestframkallande minnen. Svensken Tobias Ekman lever ett enkelt liv som universitetslärare i Boston. När han inte föreläser i rättshistoria tar han sig en whiskey, tittar på ett gäng videofilmer och röker några cigaretter i sin lägenhet. Han är 39 år, överviktig och tycker allmänt illa om det mesta i sitt liv och det land han lever i.

Orsaken till hans trista tillvaro presenteras undan för undan i romanen. Tobias reser till New York när han är 24 år för att glömma lite gamla skelett i garderoben. Han har ett förhållande med amerikanskan Sarah som han träffat tidigare i Skandinavien. Av någon anledning blir Tobias impotent och förhållandet tar ett abrupt slut. Och här börjar jag också fundera på varför Engström har valt att placera en svensk i USA? Det verkar som han då kan dela ut en del samhällskritik både mot USA och Sverige. Planlösheten och kritiken gör att det känns lite påklistrat, som ett måste. Om det nu är Engströms åsikter eller bara karaktärernas som kommer till uttryck lämnar jag därhän.

För att göra historien lite mer invecklad är det inte bara Tobias som har svårt att hålla otrevliga minnen på lagom avstånd. Hans son, Otto, dyker plötsligt upp hemma hos Tobias. En son som Tobias inte visste fanns. Otto har fått nog av sin mors, samme Sarah, alkoholvanor. Och plötsligt, efter 15 år, kan Tobias inte längre gömma sig från sitt förflutna.

Berättarrösten växlar mellan dessa tre karaktärer. Vi får ta del av deras minnen och känslor när de plötsligt träffas. Varför lämnade Tobias Sarah, varför tog han inte kontakt med henne igen, varför dricker Sarah? Det finns inget som är rätt eller fel. Det finns förklaringar och när alla tre har fått öppna sig är återföreningen oundviklig. Det är nu som titeln på romanen gör sig påmind. Gamla minnen ses med nya ögon. Och lite krystat skulle man kunna säga att det förflutna alltid hinner ikapp.

Jag skulle inte vilja påstå att detta är en roman som berör mig. Men Engström skapar emellanåt en skön atmosfär, en rytm och en känsla när han låter sin karaktärer reflektera över sina liv. Och det är detta som lyfter boken något. När han låter karaktärerna återvända till sig själva och inte skena iväg i klichéartad dialog, då känns det äkta. Men det förutsägbara slutet skymtar ständigt i horisonten och det smakar happy ending och Hollywood-rulle lång väg. När återföreningen mellan de tre till slut är en realitet får det mig att sucka lätt, vad sött.