Sann historia, jag svär: Jag sitter på tunnelbanan och läser Roberto Bolaños 2666 när plötsligt en man kommer fram till mig.

“Du borde inte läsa sånt där.”

“Ursäkta?”

“Sånt där.” Han pekar på omslaget; en Bosch-lik scen med änglar och djävlar och 666 i stora röda siffror. “Det är inte bra för dig. Vet du vad det betyder? Jordens undergång. Jesus älskar dig, vet du det?”

Och jag hajar och försöker förklara att det är ett missförstånd. För det första tror jag inte på något av det där, för det andra heter boken minsann 2666 och må vara katolsk men absolut inte vare sig religiös eller övernaturlig, och för det tredje handlar den om… äh… alltså… en post-postmodern dekonstruktion av… eh… Mannen är inte imponerad av mina bortförklaringar och fortsätter enträget övertyga mig att kasta bort boken och vända mig till Kristus för vi lever i de yttersta dagarna, och han säger ju bara detta för att han är min broder och vill mig väl. Jävla tjafs om en bok, tänker jag samtidigt som jag märker att jag är på sidan 166 av 898.

Så det är alltså vad 2666 inte handlar om, åtminstone så långt. Inte en story om Antikrist och apokalypsen, check. Och nu, långt efter att min kristne broder gått sin väg, måste jag försöka förklara vad den faktiskt handlar om, vad all hypen är om, och varför jag i flera veckor gick omkring med näsan ner i en tjock chilensk roman med vilddjurets tecken på omslaget och både älskade och hatade den.

Fåse, där finns en folkskygg tysk författare som knappt säljer några böcker. Sen har du ett kamratgäng med litteraturkritiker som hävdar att han är 1900-talets störste och är beredda att spöa upp den som inte håller med. Sen har du en liten industristad i norra Mexico där det antagligen härjar minst en seriemördare, för tusentals kvinnor hittas till polisens irritation döda. Du har en svart journalist som råkar undersöka morden när han egentligen bara vill intervjua de bortglömda hjältarna från medborgarrättsrörelsen. Du har hundratals bikaraktärer som vandrar ut och in ur handlingen, dyker upp här och där och försvinner igen, många av dem rentav bara som lik.

Så vad är 2666 då? Visst kan jag leka Pastor Jansson och börja namedroppa, kalla den en Den hemliga historien med större pretentioner och mycket, mycket större spännvidd i sättet den undersöker grupptryck och missriktad idealism; en Rosens namn, den påstår sig berätta en tidsbunden, specifik mordgåta och använder sedan det både för att hylla Borges och reflektera något mycket större; en Kommissariens löfte i sättet den plockar sönder detektivromanen och vägrar sätta ihop den igen eftersom slutsatsen blir att den omöjligtvis kan fungera; en Inland Empire som skickar oanande människor rakt ner i den våldsamma nattvärlden; Hundra år av ensamhet, American Psycho, Försvinna, Gravitationens regnbåge, Moby-Dick… jag kan fortsätta hur länge ni vill, men det vill ni förstås inte. Det är samtidigt ett fascinerande lapptäcke av influenser och en av de mest unika, sammanhållna romaner jag läst på länge, och det säger jag trots att skiten hänger ju inte ihop alls. Det är fem separata delar, fem separata berättelser som har några gemensamma beröringspunkter men som hela tiden i sakta, metodisk mak drar in oss i en historia bara för att släppa oss och starta en ny just när det började bli spännande, tills den femte och sista delen knyter ihop temana så jävla snyggt att jag först en vecka senare inser att den ju faktiskt inte löste någonting.

För ingenting blir ju löst i 1900-talet, och det är där boken utspelar sig. Framför allt då i den där mexikanska industristaden som föreställer centralpunkt, dit fattiga människor kommer antingen för att ta sig till USA eller för att tjäna pengar på sin kropp som industriarbetare eller de kvinnor som servar dem, och rika människor kommer för att leva gott på dem. Speciellt då kvinnorna, som alla förr eller senare hamnar på obducentens bord och polisens “Olöst”-mapp. Vi skyller på seriemördare, för det är ju så lätt att titta sig blind på de flashiga undantagen medan det vardagliga pågår runtomkring. En efter en får vi detaljer om dem, 200 sidor, den våldtagen, den inte, den skjuten, den utarbetad, den funnen naken, den påklädd, den identifierad, den okänd, den löst, alla de där statistik, medan poliserna rycker på axlarna och drar skämt av typen “Varför har kök fönster? För att kvinnor ska få se världen.” Och runt detta skissar Bolaño upp 1900-talets historia, drar trådar uppåt och neråt i kulturen, industrin, krigen, och det som kom efter krigen till varje tänkbart pris (ofta väldigt billigt för dem som kan betala). I sin recension kallade Jonas Thente boken för ett spöktåg; jag säger hellre spegelhallen, för överallt möter man sig själv, dras in på både offrets och förövarens sida vare sig vi är på 40-talets krigshärjade östfront eller 90-talets litteraturseminarier. Överallt hittar Bolaño nya strukturer, nya vinklar, nya sätt att demonstrera våldet tills alla de där liken nästan blir det mest lättlästa, och där står man bland mörkret och humorn och berättarglädjen och den beska medicinen och blir allt yrare och hittar inte ut, medan mänskligheten håller ögonen på de uppseendeväckande undantagen och går på väl upptrampade vägar mot ett okänt årtal. Och långt efter att jag läst ut den försöker jag fortfarande hitta en väg ut.

Och klockan slog tolv, och överallt härskade döden.

Vet ni vad det betyder?

Ni borde läsa det här.