Recension

: Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret
Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret Joar Tiberg
2010
Albert Bonniers Förlag
8/10

Kaffet. Cigaretterna. Och döden.

Utgiven 2010
ISBN 9789100122492
Sidor 743
Språk Svenska

Om författaren

Joar Tiberg
Foto: Sofia Runarsdotter

Joar Tiberg, född 1967, är verksam som poet, journalist, översättare och barnboksförfattare. 2008 mottog han Svenska Akademiens stipendium ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Han har också tilldelats han Rubus arcticus, Norrbottens Läns Landstings kulturstipendium.

Sök efter boken

Det börjar nu.

Eller, nej, vi tar om det där.

Snart börjar det. Språket måste tvättas rent först.

Så, vi börjar om:

Nu börjar det!

I Joar Tibergs Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret finns jag. Och jag vill dö. Tillsammans med språket. Förenade och försonade ska vi upphöra och upplösas i nuet. Vackert ska det vara, inte lite hur som helst. Det gäller att hitta det rätta systemet för att radera minnet och förinta existensen. Eller frysa fast det; bränna in det så att nuet alltid kommer att vara nuet. Plocka bort det ur kronologin och göra det till en separat, ren enhet. Så förlåt, ursäkta, det kanske dröjer ett tag. I väntan på det finns ju alltid kaffe och cigaretter. Och sprit. Varsågod, ta för dig! Efter några glas går allt på repeat, skivan hackar, hakar upp sig: dunk dunk dunk – hopp till ett nytt spår. Och det blir natt och det blir morgon och dag igen och livet fortsätter. Jojo. Hur jävla seriös är egentligen vår existentiella ångest?

Vi tar det igen.

Subjektet: Människan – det slipade intellektuella medvetandet. Objektet: ? Verktyget: Språket. Hjälpmedlen: Cigaretterna. Kaffet. Spriten. Ångesten.  Antagonisten och End of story: Döden. Livet är grymt determiniskt, eller hur? Vi föds och vi dör, så har det alltid varit. Däremellan, ett liv. Byggt på en rad klichéer. Somliga romantiska. Andra … inte lika romantiska. De återspeglar ändå en tämligen oglamorös vardag: vi duschar, käkar gröt, borstar tänderna, arbetar, dricker för mycket, sover för lite. Knullar då och då, om vi har tur. Och för varje dag blir förfallet och förruttnelsen allt mer påtaglig: vi blir alla maskmat till slut.

Om vi dröjer där, vid det nu och det ögonblick, som Tiberg bygger ut, dissekerar, in i dess allra mörkaste och minsta vrår. Vad är det som sker? Jag (ja, alltså jag och du plus alla andra saliga och osaliga jordiska varelser) framträder föga smickrande och i all min/vår nakenhet. Det är rått och djuriskt: köttet vill ha köttet. Läsningen är ett steg in i ett gravvitt medvetande för att sedan stanna där. Fascinerande.

I denna tegelsten på över sjuhundra sidor har alla sidor numrerats med siffran sju. Ofta bara en mening, ibland bara ett ord, per sida. Vitt och glest, men textfragmenten glider in i varandra och fogar samman ett nu och ett varande. Denna människorymd må vara oändlig och jag har med nöje tillbringat en eftermiddag i den. Men jag är glad att få lägga nuet åt sidan. Kanske inte så ansvarsfullt, men … Ja, men?

I morgon kommer en ny dag.

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Publicerad: 2010-10-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-19 10:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3886

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?