De är en vanlig familj. De är på sömnig, tråkig, outhärdlig semester i Norfolk men de låtsas inte om att det är astrist. Eva ville ju ha det såhär, ett hus med en stuga i trädgården där hon kan sitta och skriva sin nya bästsäljare på maskin hela dagarna. Bara det att hon inte skriver. Michael klagar inte heller, han lagar mat och tar det lugnt, och blir han för uttråkad kan han alltid ta en tur in till stan och universitetet för ett möte med en av sina kvinnliga studenter. Ett intimt möte. Bara det att det inte är så roligt längre.

Astrid är tolv: brådmogen, trilsk, överintelligent. Hon är den enda som tillstår att det hela är skittråkigt, men hon har knappast någon lösning på problemet. Hon filmar allt med sin nya kamera, hon undviker noggrant att röra vid någonting i det gamla, äckliga huset. Hennes storebror Magnus går aldrig utanför sitt rum. Han talar inte med någon, instängd i det egna privata helvete som ingen av de andra vet något om, orsakat av en skolkamrats självmord.

In i dessa människors liv kliver Amber. Hon är en ung kvinna, vacker men ganska risigt klädd, med en trasig bil och en enorm karisma. Hon är en möjlighet och en utmaning, en dröm och en bister realitet. Var hon kommer ifrån och vart hon ska är oklart, men att hon är där just nu är omöjligt att förneka. För Amber är så lysande verklig att de alla känner sig bleka i hennes närvaro, samtidigt som de kanske för första gången blir sedda. Amber är obarmhärtig och otrevlig, livgivande och charmig. I hennes händer blir alla hjälplösa, samtidigt som de kanske för första gången upplever handlingskraft.

Det här är en rakt igenom modern roman. Inte bara för att språket är så fantastiskt nytt, utan också för att den placerar sig så stadigt men ändå subtilt mitt i samtiden. Irakkriget utspelar sig i bakgrunden, sakerna vi äger styr oss och övervakningskameror spelar in varje Ambers och Astrids rörelse i köpcentret. Men att hävda att romanen säger det är också att ta något ifrån den, att förminska den. För det storslagna är att den påminner om allt detta i förbifarten, utan att någonsin bli programmatisk. Den ställer frågor till oss som Amber ställer dem till familjen, den både svarar och inte svarar på dem på samma gång. Vad det egentligen handlar om är fyra individer som förändras. Det är inte självförverkligande det handlar om så mycket som att helt enkelt förflytta sig till en plats där man inte varit förut, se på livet ur en annan synvinkel. Det är inte särskilt dramatiskt, men det finns heller inget mer dramatiskt i ett människoliv.

Det är svårt att hitta fler superlativer att beskriva språket med än de som redan finns i citat och baksidestext på boken. Sprudlande, hänförande, svindlande, lekfullt: alla är de korrekta. Stilistiskt är det är en blandning av flow of consciousness och lättläst vardagsprosa. En hel del fantastiska replikskiften, mycket saklighet. Många korta meningar, men också många långa. Någon gång saknas interpunktion, för det mesta finns den. Historien berättas växelvis ur alla familjemedlemmars perspektiv där det mesta är individuella upplevelser men vissa händelser är gemensamma. Det är fyra helt olika temperament och sätt att tänka vi får följa, och det är så uppfriskande banalt och poetiskt på en gång att det är mycket svårt att motstå. Faktiskt omöjligt.