Recension

: Vår
Vår Ali Smith
2020
Bokförlaget Atlas
6/10

En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt

Utgiven 2020
ISBN 9789173897112
Sidor 307
Orginaltitel Spring
Översättare Amanda Svensson
Först utgiven 2020

Om författaren

Ali Smith är född 1962 i Inverness, idag bor hon i Cambridge. Jag är allt du drömt var den första av hennes böcker som gavs ut på svenska. Den erhöll Whitbread Novel Award 2006 och var nominerad till Man Booker-priset.

Sök efter boken

Ali Smith har skrivit fyra böcker som alla representerar varsin årstid. Jag har läst boken Vår, den tredje i raden. Alla böckerna har olika karaktärer och handlingar men alla är en skildring av dagens Storbritannien.

Vår handlar dels om Richard Lease som är en filmregissör, vars mest betydande verk visades på tv under 70- och 80-talet. Hans favoritperson i hela världen dör. Hon hette Paddy, och var Richards vän, kärlek (?) och hon som brukade skriva manusen som han regisserade. Han blir ensam och kvarlämnad med ett filmprojekt om Katherine Mansfield och Rilke. Det ska bli ett kostymdrama om dessa två författare som egentligen aldrig träffades, men den nya manusförfattaren Richard skriver istället ett fiktivt manus där författarna har en kärleksrelation.

Richard verkar trött på att vi alltid vill ha mer och mer av historierna, att vi alltid vill ha det extrema och aldrig det sanna. Eller så är det Ali Smith själv som är trött på det, för vissa delar av boken är mer som krönikor eller dagboksanteckningar som inte verkar tillhöra karaktärerna utan snarare författaren själv. Även i dialogerna kommenteras samtiden ofta:

Mamma, lugna ner dig, sa tvillingen. Richard. Snälla. Uppmuntra henne inte till att prata om Donald Trump.
Vi pratar inte om Trump, sa Richard.
Fan heller att vi gör, sa Paddy. Låt oss aldrig göra något som en narcissistisk demagog vill att vi ska göra.
Snälla Richard, låt bli, sa tvillingen. Och prata inte om klimatförändringarna eller den växande högerpopulismen eller migrationskrisen eller brexit eller Windrush eller Greenfell eller den irländska gränsfrågan.
Driver du med mig? sa Richard. Då finns det ju inget kvar att hetsa upp henne med.

Den andra huvudkaraktären i boken är Brittany, hon jobbar på ett förvar för flyktingar i Storbritannien. Därför blir den här historien också en reflektion över de människoöden som tragiskt nog hamnar där. De är den enda gruppen i det brittiska samhället som får sitta frihetsberövade i mer än tre dygn utan att häktas, många blir kvar i månader, ibland år. Det blir en berättelse om de hemska förhållandena på förvaret, hur fångvaktarna skrattar åt dem som hungerstrejkar, om hur Brittany en dag kommer på sig själv med att muttra om hur flyktingarna kan ha mage att be om en filt.

Men det är också en berättelse om en flicka. En tolvårig flicka som kan gå in på flyktingförvaret, genom alla säkerhetskontroller, rakt in på chefens kontor. Och få honom att betala för städhjälp som kommer och rengör alla toaletter som förut var täckta av ingrott smuts. Det är en flicka som även gått in på en lägenhetsbordell, fått männen att skämmas och hjälpt kvinnorna att fly. En flicka som påverkar sin omgivning på ett oerhört vis.

Sedan träffas de alla, historierna flätas samma när de åker runt i en kaffe-buss i Skottlands högland. Nu efteråt, när jag tänker tillbaka på boken kan jag inte riktigt förstå hur allting fick plats på trehundra sidor. Hur jag förutom att följa karaktärerna och samhällskritiken även hann lära mig om skotsk historia och litteraturhistoria. För på något vis så är det dåtid, nutid, fiktion, fakta och åsikter om vart annat i boken. Men jag ska erkänna att jag ibland tappade bort mig, läste utan att tänka på vad jag läste, för att sedan behöva bläddra tillbaka. Då kunde jag inse att det jag läste handlade om Katherine Mansfields tuberkulos under 1920, fast jag trodde det fortfarande handlade om Richards sorg över att ha förlorat kontakten med sin dotter. Det är en bok som ska läsas långsamt, då tror jag att man hinner uppleva allt bättre. Det känns som att jag förlorade lite av innehållet när jag sträckläste den och inte hann reflektera kring innehållet.

Just nu sitter barn i trasiga Hello Kitty-kläder i slavskjul och bankar på gamla döda batterier med hammare för att få ut metaller som förgiftar dem i samma ögonblick som de rör vid dem.

Jag tyckte om boken, men jag känner långtifrån den upprymdhet jag kände första gången jag läste Ali Smith, då läste jag Flicka möter pojke. Den boken hade en mer intensiv handling, även om Smith även då inkluderade en stor dos samhällskritik, och det är en bok jag rekommenderar alla att läsa! Men den här boken däremot, Vår, rekommenderar jag dem med tid att läsa.

Olivia Larsson

Publicerad: 2020-06-19 00:00 / Uppdaterad: 2020-06-18 09:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8142

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?