Sommar. Sol. Bad. Förälskelse. Det är tidigt 60-tal, Christian går i gymnasiet, och det är en sån där perfekt sommar som rakt ur en Pat Boone-film (eller möjligen Hajen). Strandfester, båtutflykter, romantiska sommarregn och hemliga möten med förbjudna aktiviteter bland sanddyner och i sjöbodar. Att hans första stora kärlek Stella också är hans engelsklärarinna, som inte är så hemskt mycket äldre än han, gör inte hans kärlek mindre; tonåringar älskar på liv och död.

Klipp till någon månad senare. Skolan har börjat igen, och det hålls in minnesstund för Stella som omkommit tragiskt. Och medan rektorn, lärare och en representant för eleverna går upp och håller sina griftetal över en ung kvinna som togs ifrån dem alldeles för tidigt sitter Christian i sin bänk, tyst, och minns. De kände ju henne inte, inte som han gjorde det. Och nu måste han ta farväl av sin Stella, på sitt vis.

Så, ytterligare en roman av en åldrande författare som minns sommaren han upptäckte kärleken, alltså? Nja, visst, om du vill läsa den så. På ett plan är romanen verkligen så enkel: en berättelse om att förälska och förlora, om den första stora känslostormen, allt beskrivet i så fjäderlätt och pricksäker prosa att det känns som att vandra genom en Skagenmålning; havshimlen fortsätter i evighet, färgerna är somriga, och man har hela livet framför sig även om det pågår hårt arbete precis utanför bildramen. Men alldeles under ytan lurar så mycket mer. Som berättare är Christian så oerfaren och så blint uppslukad av sin historia att han inte märker det som i enstaka ögonblick blir uppenbart för läsaren: att Stella är en vuxen kvinna, med ett komplicerat liv fullt av historia och förhållanden som Christian varken kan eller vill känna till, medan han drömmer om en liten fyrvaktarstuga för två där han kan vara Mannen i hennes liv. Och medan han sitter där i sin skolbänk och sörjer blir hans berättelse allt mer ett inkapslat minne. Precis som han aldrig kan hålla reda på om han ska tilltala sin lärarälskarinna med Ni eller Du kan han aldrig hålla reda på om han i sitt interna sorgetal ska kalla henne du eller hon, om berättelsen är till henne eller om henne. Och under hela sommaren, medan Christian växer upp (eller?) byggs en vågbrytare utanför den lilla tyska turistorten så att det stora havet inte ska kunna komma in och störa den lilla nostalgin därinne.

I En tyst minut har Lenz på bara ca 100 sidor skapat en stor berättelse. Språket är ett precisionsverktyg här, smidigt och enkelt, men ändå – inte helt olikt en Isherwood – så rikt och mångtydigt att man alltid, om man så vill, kan dyka under den solblanka ytan och hitta nya djup och stora fiskar precis vart som helst. Och några av de där stora fiskarna kanske inte är så lätta att fånga och hålla kvar som sommaridyllen, och minnena, vill få oss att tro.