Recension

: Adams arv
Adams arv Astrid Rosenfeld
2013
Thorén & Lindskog
6/10

Humana commedia

Utgiven 2013
ISBN 9789186905088
Sidor 395
Orginaltitel Adams Erbe

Om författaren

Efter gymnasiet tillbringade Astrid Rosenfeld två år i Kalifornien innan hon flyttade till Berlin för att utbilda sig till skådespelare. Därefter har hon haft olika jobb i filmbranschen, bl. a. med stor framgång som castingagent. Samtidigt började hon skriva på det som skulle bli den stora succen Adams arv. Idag lever Astrid Rosenfeld i Berlin.

Sök efter boken

Polen, 1940. I en slottsträdgård står en ung tysk jude och odlar rosor åt den nazistiske ståthållaren. Han är där frivilligt.

Det har varit mycket om Hitler och förintelsen i litteraturen på sistone. En del tycker det får räcka nu. Visst, det hände. Det var fruktansvärt. Men det var ju DÅ, och alla som var med – på ena eller andra sidan – är ju snart borta. Det är viktigt att vi skriver ner exakt vad som hände, att vi bekämpar dem som vill förneka eller förminska det, att vi ser klarögt på alla detaljerna och alla siffrorna och reser upp en officiell mur och kallar det Historia. Vad har de som inte gick igenom det för rätt att hitta på historier om hur de tror det var? Och att skriva komedier om det är ju helt uppåt väggarna. Hur vågar man vara så respektlös?

Plats på scen, trots det, för Adam och Eddy. Eddy föds på 80-talet i ett grådaskigt Västberlin – ni vet, samma stämning som i gamla Fassbinder-filmer; mustascher, flottiga korvkök, plåtiga dieselbilar. Att han är jude är sekundärt; det är egentligen bara hans senile morfar som fortfarande lever i det förflutna, som mumlar böner och låser in sig med sina böcker och kallar honom Adam. Adam? Det var hans bror, säger mormor. Han svek familjen under kriget, vi talar inte om honom. Gott så; Eddy växer upp, han och hans mor reser runt med en skojare till styvfar som ljuger och bedrar och misshandlar när han är full, det är liksom så livet är, det kunde varit värre, och hans historier är hursomhelst roligare än verkligheten. Någonstans i bakgrunden försiggår de stora grejerna – kallt krig, upprustning, Berlinmur, återförening – medan han driver genom sitt eget liv. Tills han en dag är vuxen och går igenom morfars kvarlåtenskap och hittar Adams egen historia.

Adam föddes i samma lägenhet i ett svartvitt Berlin, och tror också till en början att hans judiskhet är sekundär. Hans familj har ju i princip konverterat, de firar jul, hans far stred i första världskriget och blev fullständigt knäckt av att se sitt älskade Tyskland förlora, så även där är det mormor som styr familjen. Men så börjar ju, som det ofrånkomligt gör, stöveltrampet, först någonstans i bakgrunden och sedan allt taktfastare. De försöker skämta om det, kallar Adolf för August och ger vänskapliga gliringar åt grannen som blivit SS-officer. Men när Adam är gammal nog att bli kär har det redan blivit livsfarligt att bara existera som jude, och han är ung och kär och dum och när hans familj gör upp planer för att fly till England skaffar han sig ett falskt pass, ett ariskt namn och en hitlermustasch och följer efter flickan till det ockuperade Polen för att ensam rädda henne från… tja, fängelse eller tvångsarbete eller vad som nu kan tänkas hända därborta. Där hamnar han i den där rosenträdgården, en perfekt bevarad 1700-talsidyll mitt i 1900-talets värsta folkmord.

Adams arv är en underligt kluven roman. Att de första 100 sidorna är en snabbspolning genom Eddys liv innan vi kommer fram till Adams egen berättelse stör mig först; don’t bore us, get to the chorus, liksom. Vad har ytterligare en tragikomisk Mitt liv som hund-aktig uppväxtskildring med andra världskriget att göra? Det finns ställen i boken där Rosenfeld vill göra saker som hon inte riktigt ror iland – komedin faller platt, dramat blir överspänt. Men nutiden är alltid en palimpsest på det förflutna, och Adams arv blir ändå en både underhållande och tänkvärt mångbottnad historia när vi skrapar på Eddys berättelse och hittar Adam under den. Den unge Adams resa från ett bekvämt och omedvetet medelklassliv till Warszawas ghetto, där han själv hela tiden tror sig ha kontroll över situationen medan vi som läsare är fullt medvetna om vad det är han ger sig in i, fram till ett slut där det tragikomiska bit för bit faller undan och slutar i det rent hjärtslitande. Likt Anne Frank slutar han skriva innan tågen går. Den biten vet vi ju redan; det var ju det som var det hemska, lägren och ugnarna och det där. Vem bryr sig om det som ledde fram till det? Historien om ett folk som trodde sig ha anpassat sig, som hade fräckheten att se sig som vilka medborgare som helst, och plötsligt insåg att de var helt rättslösa? Det är ju inte den biten som vi är överens om aldrig får hända igen.

Adams arv – människans arv, eller som en nickning till alla matriarker som hos Rosenfeld offrar sig för att rädda nästa generation, mannens arv – blir en berättelse om vår desperata vilja att inte se, att dölja likstanken under rosendoft och fascismen under finkultur. Om hur varje gång samhället blir lite hårdare, de Andra lite mer skrämmande, drar vi en lättnadens suck över att det i alla fall inte kan bli värre nu och gratulerar oss till att vi inte fått panik än. Så kokas en groda. Men det är också ett försvar för nödvändigheten att fortsätta berätta om (och berätta om) det förflutna.

Slutar man existera, Anna, när ingen mer vet vem man egentligen är? Försvinner historierna när ingen längre berättar dem?

Det är viktigt att bevara Historien. Att se till att det som hände verkligen presenteras korrekt. Men det är minst lika viktigt att ha sätt att relatera till den, att se dess spår i vår vardag. En död är en tragedi, sex miljoner döda är statistik, sade någon; nå, då kan väl en människas försök att rädda ett enda liv få kallas en komedi ett tag. Vi vet ju ändå hur det slutar.

Björn Waller

Publicerad: 2013-03-19 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-18 22:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5145

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?