Recension

: Dessa vackra hästar
Dessa vackra hästar Cormac McCarthy
1993
Bonnier Alba
10/10

Solen går upp i Vilda västern

Utgiven 1993
ISBN 9134512985
Sidor 315
Orginaltitel All the pretty horses
Översättare Caj Lundgren
Först utgiven 1992

Om författaren

Cormac McCarthy föddes 1933 och bor i El Paso nära mexikanska gränsen. Han debuterade 1965 med The Orchard Keper, som tilldelades Faulknerpriset. Till hans andra verk hör Outer Dark, Child of Good, Suttree, Blood Meridian och gränstrilogin. För trilogins första del, Dessa vackra hästar, fick han The National Book Award när den först kom ut 1992.

Cormac McCarthy Society – Officiell hemsida.

Sök efter boken

McCarthys Gränstrilogin, innefattande Dessa vackra hästar, Övergången och Städerna på slätten, handlar om cowboys. Och när jag säger cowboys så menar jag inga Roy Rogers-fjantar med paljettkostymer eller fransjackor, utan riktiga män med så mycket hår på bröstet att de inte fryser eller tjurar för småsaker. Riktiga män med ansikten som blanknött läder, alltid med en hemrullad cigarett i mungipan och som bara tar av sig hatten inomhus.

Men det är inga klichémänniskor. Under flanellskjortorna är det kött och blod och ben och hjärtan. Stora hjärtan som bultar för allt som gör livet värt att leva. Det finns ett vemod i deras minsta rörelse. De tillhör en utdöende ras och de vet om det. Det är tiden efter andra världskriget och en framtid i den riktning som samhället målar ut verkar inte vara någon dans på rosor. Motortrafiken rullar förbi borta på landsvägen och oljetorn sticker upp längs horisonten. Rancherna köps upp av storföretag och maskiner har snart ersatt allt mänskligt arbete i världen.

För de unga pojkarna John Grady Cole i Dessa vackra hästar och Billy Parham i Övergången är det dags att välja om man vill köpa en kostym och åka in till stan för att skaffa sig ett jobb, eller om man skall sadla hästen och rida mot soluppgången för att förfölja sina drömmar. Det finns människor som finner sig i sin situation och spelar med de kort som givits dem. De som tar över gården eller familjefirman och gifter sig med grannflickan. Sedan finns det de som försöker styra sitt öde. De som själva vill välja sina vänner, sitt liv och en plats att slå sig till ro på. Det är det där med nybyggarrötterna också. Att de älskar landet där de växt upp, oavsett hur det behandlar dem, för att det är en del av dem. Deras fäder och förfäder har jobbat och slitit för att få det. Svetten de spillt i jorden över plogen som fått grödorna att gro. Huset de timrat och brunnen de grävt. Boskapen de vallat runt ägorna.

Men omständigheterna och de val de gör tvingar iväg dem. Rötterna slits upp och de söker efter någonting nytt som skall ge dem stadga i tillvaron.

John Grady Cole i Dessa vackra hästar ser familjeranchen och hans framtid säljas av när hans farfar dör. Han sitter med en gammal hästskalle i händerna som en vildavästerns Hamlet och frågar sig vad i helvete han skall ta sig till nu? Han tar med sin bästa kompis Lacey Rawlings och rider mot Mexico, där den gamla livsstilen finns kvar och där det finns arbete att få för en cowboy.

I Övergången ger sig den unge Bill Parham ut för att fånga en varg som rivit familjens boskap. Han följer vargens spår som leder också honom mot Mexico och hans öde.

McCarthy tycks vilja säga att de val man gör är det som formar en och formar ens liv. Att man hela tiden väljer vilken väg man skall gå. Varje ny situation är ett vägskäl och den enda karta och kompass som finns, finns inom en. De val man gjort i livet är det enda som någonsin egentligen är värt någonting. Även om det inte alltid blir som man tänkt sig, så är det, det enda man har när allt annat är borta. Och då måste man kunna leva med vad man gjort. Allt man har är sig själv, sin heder och sina kunskaper och ett svek mot någon annan skulle vara ett svek mot en själv.

Landskapet spelar en lika stor roll som människorna i de här böckerna. Det har format de som lever där och det fortsätter att forma dem. Gränsområdena mellan USA och Mexico. Ett landskap fullt av himmel och berg. Prärie och skog. Boskap och floder. Halvöknen där stäpplöparna rullar vidare mot fjärran. Ett kargt land där ett liv på hästryggen med få ägodelar snabbt lär en att ta vara på vad man har. Mexico ser ut som paradiset borta på andra sidan Rio Grandes vatten. Ett land där det fortfarande springer vilda hästar på högplatåerna. Både John Grady Cole och Billy Parham rider över gränsen till Mexico där de finner en del av vad de sökte och förlorar någonting annat. Men de märker snart att det finns taggar på rosorna även i Mexico och att om man faller så faller man hårt, och det de upplever får dem att växa upp snabbt.

I den tredje boken i gränstrilogin, Städerna på slätten, har John Grady Cole och Billy Parham hunnit växa några år och det har blivit 50-tal. Deras öden flätas samman. De möts på en ranch utanför El Paso där de arbetar och blir vänner. Jag ska inte berätta mer, men i mitt tycke är det här nästan den perfekta romanen. En existentiell västern med ett språk som får de flesta nobelpristagare att gråta av avund. Översättningen till svenska är godkänd även om de här böckerna kommer bättre till sin rätt på originalspråket.

Cormac McCarthy skriver böcker om cowboys som en cowboy. Och det han skriver träffar en rakt i hjärttrakten och i magen på samma gång som en salva från ett avsågat hagelgevär.

Du vet de där dagarna när allt är kristallklart. Det kanske är första dagen på semestern och du har sovit länge, eller druckit dubbla koppar starkt kaffe. Fått nya glasögon. Ätit en god lunch, sett en bra film, kanske har det regnat. Sommarens första varma regn och du kommer ut precis när de sista dropparna faller och allt är rentvättat och nytt och du har en regnbåge över huvudet och molnen börjar spricka upp och en solstråle lyser upp din tillvaro/vardag. Vet du vad jag menar? En sådan där dag när allt känns bra, när man lägger märke till alla detaljer och allt som händer omkring en. Varenda rynka i någons ansikte, lukter, ljud, allt. Som om sinnena plötsligt är mer mottagliga, som om alla kontroller vridits upp på max.

Så skriver Cormac McCarthy. Det känns som om varenda mening är huggen i sten.

Och det bästa är att han aldrig faller för frestelsen som de flesta ”seriösa” författare gör: att berätta den stora historien, den där legenden och allegorin över mänskligt liv, som står för så mycket mer än vad som ryms mellan sidorna. Att fläta ihop alla små detaljer till en helhet där inte en enda tråd får spreta ut. Det gör inte McCarthy, han beskriver livet som det är, eller som det kan vara, han beskriver det vackert och sakligt. De bra dagarna och de dåliga, och det finns utrymme att tolka det hur man vill. Jag menar inte att det inte finns några lärdomar att dra, eller någon handling, bara att det är de där ärliga historierna man hört hundra gånger förut och som alla upplevt i en form eller en annan. Oavsett hur fria vi vill inbilla oss att vi är så är vi dömda att göra om samma misstag som våra fäder och förfäder. Dela samma baksmällor, springa efter samma kvinnor och bryta samma ben.

Det finns en kärlek i det han skildrar. En filosofi om arbete för brödfödan och om livet i städerna där allt står på ända och att allt man egentligen har är sig själv och de man älskar. Cowboysen John Grady Cole och Bill Parham äger inte mycket annat än sina stövlar och kläderna på kroppen, men de har sina hästar, de har vänner och kanske, kanske, finner de kärleken en dag. Gränstrilogin är några av de få samtida böcker som faktiskt är värda papperet de är tryckta på. Och det är egentligen allt du behöver veta, att de är värda sin vikt i guld. Det McCarthy skriver får en vuxen karl att böla och att skratta högt för sig själv och känna det som om man hade glödande kol i bröstet.

Man ställer kaktusar i fönstret, går och kokar kaffe och lagar mexikansk mat och önskar att man också var en cowboy och att man kunde göra upp en lägereld ute på balkongen och ligga under en filt och stirra in i glöden tills man somnar. Och visst är det lite pojkdrömmar, men även de som inte lekt cowboy och indianer kan uppskatta det här, för det är vackert, storslaget och bra. Förbannat bra.

Marcus Hallqvist

Publicerad: 2001-05-21 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-15 22:29

Kategori: Recension | Recension: #206

2 kommentarer

10 år senare kommer en kommentar. Bra recension. Förbannat bra.

Har precis köpt böckerna (på engelska) och längtar hem från jobbet. Idag är den första dagen på våren då det är mer än 15 grader varmt. Jag skall sitta ute. Läsa. Ta en öl. Njuta av de val jag gjort. Kanske göra några nya.

Chrille Oregistrerad 2010-05-19 13:43
 

Jävligt bra recension. Jag älskar McCarthy!

Jalkle Oregistrerad 2010-10-10 23:38
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?