Både Hjalmar Söderberg, hans fru, och framförallt hans bok Doktor Glas har skildrats och tolkat på många olika sätt. Bengt Ohlsson byter perspektiv inom berättelsen (och har numera skrivit både Gregorius och Helga), Kerstin Ekman närmar sig Hjalmar Söderberg via doktor Revinge som är besatt av tanken att han inspirerat Söderberg. Och Malin Lindroth närmar sig hela historien via sinnessjukhuset. Av alla tolkningar och vinklar är nog detta min favorit. Dels för att jag älskar att läsa om kvinnlig ”galenskap”, dels för att den är genialisk.

I dagrummet på Långbro sinnessjukhus sitter varje morgon en kvinna som är övertygad om att idag är dagen hennes make ska komma och hämta henne. En yngre medpatient (tillika skvallerjournalist) börjar göra henne sällskap, även om hon inte har någon aning om vem kvinnan (eller hennes make) är. När det så är dags för den yngre kvinnan att bli utskriven får hon med sig en lapp med makens namn och adress och en uppmaning om att kontakta honom. Först då förstår kvinnan att hon spenderat mornarna med Märta Söderberg. Fru till den kända Hjalmar Söderberg.

Den unga journalisten lyckas nästla sig in i Hjalmar Söderbergs liv men lämnar snart Märta åt sitt öde. Vid Hjalmar Söderbergs bord kan hon fylla på förrådet med skvaller. Hon får läsa Doktor Glas och blir snart besatt av att ta reda på vem den riktiga Doktor Glas är. Kan hon hitta honom bland de andra gästerna på middagsbjudningarna? Är det doktorn? Och är inte husan lite väl misstänksam mot henne?

En annan Doktor Glas är en mästerlig skildring av besatthet, galenskap och ojämställdheten mellan män och kvinnor i början av 1900-talet. Det är roligt, dråpligt och klaustrofobiskt.

Similar Posts:

• Fantasilöse Söderberg
• Tidlösa moralfrågor
• Doktor Glas, var god dröj.
• Fina sekelskiftesnoveller
• Goda råd som leder fel

Om jag dödade honom idag skulle det ge honom rätt i hans egocentriska funderingar. Det är skäl nog att låta bli.

Vad är det med 2016 som gör att Strindbergs Inferno har bubblat upp till ytan igen? I år har det släppts två tjocka böcker om den: Henrik Johnssons väldigt ambitiösa (och klart läsvärda) studie Det oändliga sammanhanget: August Strindbergs ockulta vetenskap, och debutanten Furns lekfulla roman Skuggan.

Bakgrunden: I mitten av 1890-talet flyttade Aug. Str. till Paris, avsvor sig litteraturen och bestämde sig för att i stället vända upp och ner på vetenskapen. Han skulle bevisa att att alla experter hade fel, att han var ett universalgeni, att kvinnor var underlägsna, att han kunde skapa guld … Resultatet blev att han utfattig satt på ett hyresrum och eldade upp saker, drog på sig sjukdomar, blev alltmer paranoid och, beroende på vem man tror, antingen blev galen på riktigt eller medvetet omsatte sina idéer i provokativ litteratur med romanen Inferno.

Jag bläddrar i röran av hans papper och hittar nya lilstor över saker han vill utveckla, nya bisarra tankeuppfinningar som söker sin konkreta form. Luftelektricitet. Vattenlampor. Färgfotografering. Andra liknande självmotsägelser.

Johnsson nördar ner sig på ett härligt sätt både i Strindbergs idéer genom hela hans karriär, och hur den vetenskapliga debatten såg ut, för att visa att det där med ”galenskap” är en alldeles för bekväm lösning. Furn hittar en enklare lösning: Tänk om någon faktiskt förföljde Strindberg, i hopp om att han skulle lyckas? Alltså lånar hon en figur – den menlöse svenskpolske kemisten Zygmunt Pietziewzskoczscky – från Lars Gustafsson och låter honom på hemligt uppdrag följa efter Strindberg till Paris, bosätta sig i rummet bredvid och ägna all vaken tid åt att spionera på Det Stora Geniet. Helt ensam i en främmande stad följer han honom 24 timmar om dygnet, läser hans brev och anteckningar, spionerar på honom i sömnen, tjuvlyssnar när han håller hov på lokala caféer, svälter när han svälter, experimenterar när han experimenterar, och för dagbok över alltihop som ett 1800-talskommentarsfält medan hans eget psyke krackelerar i takt med Strindbergs. Och allt naturligtvis försett med fotnötter av förläggaren på Bonniers som hittade anteckningarna 120 år senare.

Skuggan vill verkligen vara, och är ofta, en rejält underhållande litterär lek. Furn suddar glatt ut alla gränser mellan fakta, fiktion, författare och läsare (inte för inte är det hål i omslaget), återskapar både 1800-talets Paris och dess litterära proffslidare, och låter den stackars Zygmunt bli en flipperkula för ödet, som varken riktigt förstår Strindbergs eller sin egen roll i någon av de flera lagren av verklighet. Det är påläst, det är smart, och det är … kul länge, men det går lite på tomgång över 400 sidor (Strindberg höll sig till 150). Zygmunt känns också, både i språk och allt annat, aningen för mycket som en 2000-talsprodukt som förhåller sig lite till Inferno som Gregorius till Doktor Glas. Men perfektion är tråkigt, och vi behöver fler författare som vågar ljuga loss på det här sättet.

Jag lyckas nu inte skaka av mig minnet av mors sagor. Vad är jag mer än ett själlöst troll där jag nu ensam och osedd lever mitt liv?

För jag menar, varför bryr sig någon om Strindberg 2016? Vi har ju skapat en ny värld sen dess, vi har visat att alla de gamla auktoriteterna hade fel, vi är bättre nu, vi är genier allesammans och kan publicera vad som helst när som helst. Och ändå, på något vis, verkar gamla idéer vi inte vill uttala högt hela tiden koka upp till ytan igen och folk envisas med att försöka göra guld av skit trots alla gånger det misslyckats. Det måste vi se, och det gör både Johnsson och Furn på helt olika men läsvärda sätt, men också få skratta åt. Annars blir vi nog galna.

Similar Posts:

• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom
• En enhetlig August?
• Strindberg åt folket?
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Strindberg 101

Vi är så dramatiska, överdrivet drivna nu för tiden. Vi önskar vara moderna, öppensinnade och frisläppta från alla fördomar och traditioner. Vi firar jul i Thailand och går på AW mitt i veckan – blir salongs istället för plakat. Vi är kosmopolitiska. Inte längre några vilda vikingar i norr, utan sofistikerade progressiva personer som gör intellektuella livsval. Unkna känslor och romantik undanbedes. Allt vi egentligen vill är att komma närmare varandra, närmare sanningen. Framförallt vill vi leva Det Goda Livet.

Åke och Hanna lever i en småstad med sin dotter. Livet rullar på, ingenting spektakulärt inträffar. De är vardagslyckliga. De har jobb, de har ett barn, de har vänner och de har varandra. Räcker det? Nej. Hanna känner sig utmanad av att en väninna har besökt en sexklubb med sin man. Hon vill att hon och Åke också ska testa. Kanske mest för att Hanna vill vara lika äventyrlig som väninnan, inte specifikt för att det är en sexklubb. Hade väninnan hoppat fallskärm hade boken hetat ”Tandemhopp” istället.

Titeln är intressant. För nuförtiden är swing inte längre någon dans, det är inte heller något du gör med klubban på golfbanan. Det är att klä av sig naken och träffa andra nakna människor i en källarlokal någonstans. Nu får varje par en chans att träffa andra utanför sin egen romans. Det anses snarast utvecklande för Relationen.

Det finns många fördomar om par som går på sexklubb, romanen hade lätt kunnat besanna alla dessa. Men Bengt Ohlsson är en betydligt skickligare författare än så. Klyschor som att par som går på sexklubb är en särskild (konstig) typ av människor, att det är mannen som vill gå medan kvinnan motvilligt följer med, att män alltid finner det upphetsande att sätta på en okänd kvinna, att partnerbyten fördärvar äktenskapet… ingen av dessa klichéartade händelser inträffar. Det är inte heller så att en ny dekadent värld öppnar sig framför deras fötter. Den realistiska verkligheten är en annan.

Vad förväntar vi oss av livet? Tror vi att gräset är grönare någon annanstans? Att vi missat en högre nivå där allting är som en kväll på cirkusen? Och varför detta ständiga lagande av något som inte är trasigt? Vår nya totala öppenhet gentemot precis allting som vi erbjuds har sitt pris, men priset är inte att vi faller ned i en värld av synd och skam. Priset är vetskapen om att inte ens sexklubbar är särskilt spännande när det väl kommer till kritan.

Nåja, vad är en bal på slottet… Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig och alldeles… alldeles… nä vänta nu… det var bara tråkigt.

Idag är det pinsamt om du inte har minst en utstuderad sexfantasi. Det räcker inte heller att fantisera om brevbäraren, det måste vara avancerat! Den moderna människan ska se på sexlivet som något att förkovra sig i, ett utvecklade av en drift som kräver minst ett par silkiga underkläder, sexleksaker eller att någon ser på när ni gör det. Analsex på bröllopsdagen, fisting på Alla Hjärtans… Partnerbyte funkar väl ett tag till, men är snart blasé.

Bengt Ohlsson lyckas ironisera över den självbild vi moderna svenssons kämpar med. Han skriver om hur det egentligen går till då ett par testar att swinga sig loss från samhällets sedesamma principer. I romanens senare delar kommer det fram att Hannas väninna inte blev lyckligare med sin man av att swinga och äntligen faller den paradoxala poletten ned: kanske utvecklar det inte äktenskapet att leva som om en inte har något äktenskap att värna om. Kanske var det helt enkelt så att de borde ligga lite mer med varandra istället? The old in-out missionären är kanske inte så pjåkig trots allt.

Vad gör ett villa-Volvo-vovve-par som vill komma närmare varandra på 2000-talet? De går på sexklubb och ligger med andra. Bara för att inse att alla katter är svarta i mörkret. Lite grann känns vi som förvuxna tonåringar á la Fucking Åmål, vad kommer härnäst? En 40-plussare som skriker ”jag vill knarkaaa!” liksom 16-åriga Elin i ovan nämnd film? Kanske gör vi det bara för att äntligen kunna säga: ”Jag blev åtminstone inte precis som min mamma/pappa!”.

Similar Posts:

• Löjligt lycklig läsning
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• En könsideologisk semesterflirt
• Den könsneutrala utopin
• Dråpligt och finstämt i alkoholens spår

Så fungerar berättelser. Så använder vi berättelser. Vi förstår dem i förhållande till varandra, läser dem i relation till de berättelser vi hört förut. Också de berättelser vi berättar själva, om oss själva. För oss själva.

Vi vrider och vänder på våra liv och relationer. Försöker genrebestämma, greppa temat. Är det här berättelsen om kärleken som övervinner allt? Om ”star-crossed lovers”? Eller är det Ett dockhem, där Nora måste lämna allt bakom sig för att få plats att växa och bli sin egen person?

Relationer kan bli ganska jobbiga om man inte är överens om genren. Eller rollfördelningen. Om den ena tänker att han pysslar runt i värsta Lilla huset på prärien-idyllen, medan den andra känner sig mer som något av Lars Norén (för att vara extrem). Eller om den ena tänker att de är Romeo och Juliet, medan den andra snarare har för sig att han är Romeo och hon Rosaline, den där andra bruden som Romeo tror att han är kär i innan han träffar Juliet och som få teaterbesökare ens minns existerar.

En gång såg jag en pjäs där första akten var en ganska ordinär fars, men i andra akten vändes kulisserna bakochfram och publiken fick se vad som utspelade sig från det hållet. Hur skådespelarnas liv tog sina egna vändningar precis vid de punkter där de tidigare varit osynliga. Också där finns det berättelser, och de som spelar biroller eller är statister ur en synvinkel är förstås huvudpersoner i andra berättelser. Som när Bengt Ohlsson skriver Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ur pastor Gregorius perspektiv, eller – min favorit – Gun-Britt Sundström återberättar Den allvarsamma leken ur Lydias i För Lydia.

En händelse är förstås på sätt och vis det den är. Den kan vara dokumenterad på ett sätt som vi uppfattar som objektivt, som av en övervakningskamera, men till och med då finns det alltid ett utanför bilden, ett före och efter, som vi inte sett. Det finns alltid en början och ett slut, men var de hamnar beror på vilken berättelse är. Och vilken den är, bland mycket annat, på var vi själva befinner oss i den. Det som verkar betydelselöst idag kan visa sig ha en nyckelfunktion i morgon. Eller tvärtom.

Innan Romeo träffar Juliet så tänker han sig ju att Rosaline är hans Juliet. Förutom, förstås, att den referensen inte var uppfunnen än.

Similar Posts:

• För att man överlever
• Tidsförflyttning
• Ögonblickets mästare
• Plötsligt en dam i Jalta
• I förhållande till förhållanderomanerna

Det som ändå slår i alla fall mig under läsningen av Ronny Ambjörnssons idéhistoriska tegelsten Ellen Key. En europeisk intellektuell är hur mycket av Keys tankar som är påfallande moderna, hur mycket som förebådar senare, för att inte säga nutida, sätt att tänka.

Key argumenterade för kvinnors politiska och ekonomiska rättigheter, men lyckades stöta sig med dåtidens kvinnorörelse bland annat därför att hon var för sexualliberal (visst, sådant är relativt) och för att hon tyckte att de glömde arbetarkvinnorna. Hon kritiserade nationalister och krigshetsare, kyrkan och skolan, och argumenterade för en antiauktoritär bildning, barns mänskliga rättigheter och mål som att utvecklas till kritiskt tänkande, självständiga medborgare. Hon formulerade en holistisk livstro i samklang med naturen på ett sätt som för tankarna till dagens ekofilosofer, och en kosmopolitisk vision av internationalisering med plats för kulturell egenart som lätt kunde haft det så kallade mångkulturella samhället som adressat.

Ronny Ambjörnsson skrev sin avhandling om Ellen Keys feminism i början av 1970-talet och säger sig ha återvänt till henne ”i stort sett hela mitt vuxna liv”. Idag, som professor emeritus, är det en ofantlig mängd kunskap han samlat till en monumentalbiografi med fokus på hela Keys väv av idéer, satta i sitt sammanhang. Vi får veta vad hon läste och vilka hon träffade, hur hon positionerade sig i förhållande till strömningar, folkrörelser och kotterier, hur tankar stöttes och blöttes, tog form eller ändrade riktning.

Det är svårt att inte fullkomligt dras med i Ambjörnssons uppenbara förtjusning i ämnet. Han dyker ner i förra sekelskiftets debatter och får dem att kännas nära och påfallande aktuella. Kärlek och äktenskap, mäns och kvinnors roller och förhållanden, hem och barnuppfostran, individuell utveckling kontra gemenskap – det finns i grunden ingenting särskilt daterat med frågorna.

Snarare framstår Ambjörnssons biografi inte minst i ljuset av en annan biografi jag recenserat nyss: Bengt Ohlssons om Margot Wallström. Där valde man av någon anledning att ge ut en politikerbiografi nästintill utan politik. Ellen Key. En europeisk intellektuell är närmast det motsatta. Här är politiken själva pulsådern, passionerad, livskraftig, full av utropstecken.

”Man får ofta lust att säga emot Ellen Key”, skriver Ambjörnsson på ett ställe. ”Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker.” Key, understryker han, formulerade ofta sina idéer i ständigt pågående samtal. Att läsa Ambjörnssons bok om henne är att få delta i just ett sådant vindlande, utmanande och fullständigt förtjusande samtal.

Similar Posts:

• Trädgårdens idé
• Bland kufar och drömmar
• Vecka 3 på dagensbok.com
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Är Fanny expert på rosa?

Något av det där romantiska skenet finns också i Bengt Ohlssons Wallström-biografi Margot. Margot – för det är med förnamn han genomgående benämner henne – har ”ett säreget ljus” inom sig, är ”socialdemokratins superstjärna” och ett ”björkris bland skyskraporna”.

Jovisst, Ohlsson skriver flyhänt och lättläst. De 180 sidorna plöjer man i ett nafs. Men det finns också mycket som går mig på nerverna: sättet att fokusera på personen Margot Wallström utan att nästan alls komma in på hennes politiska åsikter, att betona balansgången mellan karriär och familjeliv, det där med att envist kalla henne vid förnamn.

Nå, men är det inte svårt att balansera karriär och familjeliv, då? Jo, det kan det säkert vara, och det borde vi förmodligen prata om. Men vi gör det när det gäller kvinnors karriärer, inte mäns. Män plockar behändigt fram familjelivet bara för att snygga till när de måste avgå. Då gör man det inte för att man gjort bort sig utan för att pressuppbådet tar för hårt på familjen. Häpp.

Ohlsson infogar sig helt enkelt slentrianmässigt i gällande dramaturgi. Han är familjär, samtidigt som han håller samma märkliga distans till FN-skrapan som till Ica Maxi i Norrbotten. Han berättar allmänt spridda saker som att Göran Persson hade en bufflig ledarstil eller att EU tidigare hette EG, men förklarar nästan ingenting om de sakfrågor Wallström arbetar och har arbetat med.

Istället väljer han att boken igenom klippa in okommenterade stycken ur en rapport om massmord och massvåldtäkter i Guinea 2009. Syftet är förmodligen att synliggöra just de frågor Wallström och hennes FN-team arbetar med, men eftersom händelserna i Guinea bara berörs ganska flyktigt långt fram i boken framstår de brutala och sakliga rapportinslagen mest som en sorts osmakligt strössel över en marängsviss bestående framför allt av stort och smått i Wallströms liv.

Ännu en bok som reducerar politik till personstrider och karriärvägar har jag svårt att se något som helst behov av. När det gäller samhällsfrågor framstår Bengt Ohlsson (återigen) som nästan fascinerande oförstående, men i det privata kan skildringen ibland beröra. Det kan handla om förlusten av ett nyfött barn, om klassresenärens känsla av utanförskap eller om erfarenheten av en våldsam expojkvän i tonåren som plötsligt bubblar upp i arbetet för kvinnors rättigheter.

Det kan för all del också vara en intressant detalj att Bengt Ohlsson går runt och är kissnödig hela tiden på FN-kontoret. Toaletterna där är låsta av säkerhetsskäl, han saknar nyckel och är framför allt rädd att missa något eller komma bort i det hektiska tempot. Att han däremot är orolig för att han har svårt att se skillnad på Wallströms olika svarta medarbetare och hur det ska uppfattas är väl mest pinsamt. Det är som att han uppfattat trenden att som fackboksförfattare skriva in sig själv i sin berättelse, men för den skull inte riktigt greppat varför man gör det.

I de harmlösa detaljerna finns han med, däremot inte i de mer djuplodande samtalen, och jag har svårt att skaka av känslan av att bara höra en sida av ett ofta utelämnande samtal. Inte minst detaljerna kring andra människors privatliv (nära släktingar, skvaller från hembyn, någon gång medarbetare) lämnar en lite besk eftersmak. Med vilken rätt lämnar man egentligen ut andra i berättelsen om sig själv? Och vilken kontroll har ett intervjuobjekt av den här kalibern över den slutgiltiga berättelsen?

Det är bara några av alla frågor Margot lämnar obesvarade.

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Från Vita huset till House of Cards?
• Feministisk kärnfråga?
• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• Ett vackert skal

Den första novellen De blå skorna är skriven av Linda Olsson. Berättelsen tar sin början i ett trapphus i Paris där berättarjaget, med sin fars aska i en urna i famnen, kliver in genom dörren till faderns ödsliga lägenhet. Fadern som plötsligt bröt upp från livet i Sverige och flyttade till Paris, en stad som berättarjaget inte ens visste att han hade någon särskild koppling till. Fadern som varit sjuk en tid utan att berätta om det. Fadern som själv tagit hand om allting innan sin bortgång, men som lämnat ett par skor i en kartong på skrivbordet. Ett par blå damskor i storlek 36. Aldrig använda. Det är en fin novell om hur lite vi trots allt vet om de människor som borde stå oss närmast, och om hur vi först när vi inte längre kan få några svar vågar släppa fram alla de där frågorna. Vem var han egentligen, fadern som var så nära men också så långt bort?

Bengt Ohlsson behandlar i sin novell Dummy arbetslivets villkor och vad det gör med vår identitet. Karin gör sin första dag som praktikant på ett företag och hennes första uppdrag är att åka till en byggarbetsplats och presentera en ‘dummy’ för de som arbetar där. De ska smälla upp en banderoll på byggställningarna med texten: HÄR BYGGER VI OM CENTRALEN. OM DU VINKAR TILL OSS KANSKE VI VINKAR TILLBAKA. Uppdraget, som Karin tackat ja till utan att blinka för att visa sig orädd och driftig, är i viss mån lite av ett självmordsuppdrag för självförtroendet. Självklart skiter byggarna i henne och hennes dummy. Självklart inser hon det redan på väg dit. Hon är ung. Hon är tjej. Hon är praktikant. Och hon lär sig redan första dagen att hon måste bli någon annan för att passa i detta arbetsliv. Hon måste prata vassare, hårdare och högre. Hon måste markera sin plats i hierarkin. Bengt Ohlsson har en makalös förmåga att krypa in i huvudet på sina karaktärer och framställa dem fullständigt trovärdigt, oavsett om det är en rädd och inskränkt pastor som i Gregorius, en flicka i yngre tonåren som i Kolka eller en cancersjuk punkstjärna som i Rekviem för John Cummings. Likaså denna gång. Han skildrar Karins osäkerhet, utanförskap och desperata vilja att passa in så väl att jag glömmer att författaren är en medelålders man. Imponerande.

I Karin Ströms Stamtavla handlar det om syskonrivalitet. Huvudpersonen Maria har aldrig lyckats komma över svartsjukan mot sin lillasyster, en svartsjuka som uppstod i samma ögonblick som modern blev gravid igen. Den symbios som Maria och modern levde i förstördes av lillasysterns födelse, och att systern dessutom var både krävande och omåttligt talangfull inom just det område som Maria själv verkade inom, gjorde aversionen än starkare. I novellen åker Maria och hennes mor till Ystad för att gå på systerns, Darias, vernissage på konstmuseet, och ett av verken hon visar blottar Marias alla svagheter. Konst, talang, integritet … eller bara elakhet förklätt i konstnärlig frihet? Jag tycker hemskt mycket om novellens tema – måste man älska någon för att man delar DNA – men jag hade önskat att novellen var mer koncentrerad. Återblickar och berättande partier förklarar systrarnas relation, men det är i de gestaltade mötena systrarna emellan som det verkligen bränner till.

Shuno heter huvudpersonen i Dogge Doggelitos novell med samma namn. Han och två andra killar lockas med på en snattarrunda på varuhuset Obs! av skolans bad boy Tokke. Tokke är rutinerad när det gäller att sno saker, och han vet att det är bäst om man har med några fler på uppdraget. Snuten brukar nämligen ge upp när flera grabbar rusar åt varsitt håll med det de lyckats roffa åt sig. För Shuno är det däremot första gången, och adrenalinet och osäkerheten pumpar i hans kropp. Doggelito skildrar grabbarnas språk med fingertoppskänsla, och han visar en bild av dessa kicksökande killar i förorten som är mångt mycket mer nyanserad än den bild som oftast ges. För handlar det verkligen om tristess och kicksökande? Handlar det inte, egentligen, om att det finns de bland oss som inte har någonting? Som måste gå till skolan i trasiga kläder. Som inte alltid får tillräckligt med mat hemma. Eller som inte kan ta hem sina vänner eftersom man inte kan vara säker på om föräldrarna är nyktra och hemmet städat. Fattigdom och utanförskap – fruktansvärt viktiga teman i litteraturen!

Novellix fortsätter att leverera, och jag ser redan fram emot deras nästa utgivning.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Den egentliga frigörelsen?
• Minideckarjuveler att njuta
• Tjusigt om livet
• Noveller att inte läsa ensam

Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i drygt fyra hundra sidor till. Det är inte möjligt.

Och det är det förstås inte. Samtidigt som det är just precis det.

Det är svårt att beskriva eller fånga i enskilda citat. Karlsvik panorerar Island, zoomar in och bygger en slags modern mytologi med en blandning av geologi, fysik, teknik, kärlek och musik som grund. Björks musik, för det här är en roman om Guðmundur Gunnarsson och hans dotter Björk och den börjar såhär:

I Kárahnjúkarfjellet søv kraner ståande. Gravemaskiner, maskinklokker, lokomotiv og seglskip med bøygde hovod, tålsamt ventande på sin tur. Utanfor rejmar dinosaurane, trampar, dyttar rullesteinar rundt Vogar, ventar på at det skal bli deira tur til å kvile.

På ett sätt fattar jag inte att ingen kommit på att översätta Mette Karlsvik till svenska. På ett annat är det svårt att tänka sig i alla fall den här romanen utan den förtrollande vackra nynorskan. Med sina karga, poetiska, lite gammeldags ljud och former känns den kongenial för att gestalta Karlsviks liksom förhöjda Island.

Fullt så framträdande som i citatet ovan är förstås inte Björk-referenserna i hela romanen, men de finns där, skymtar förbi och bidrar till en känsla av lek, av myt och en slags respektfull fantasi. För även om författaren i sitt slutord tackar Guðmundur och andra verkliga personer för samtal och information är det ju en roman hon har skrivit – en i en ständigt ökande flod av romaner om verkliga och numera även levande personer. Alexander Ahndoril gjorde det för några år sedan med Ingmar Bergman, Bengt Ohlsson skrev om en döende Johnny Ramone förra året och till hösten kommer Arne Sundelins ”dokumentärroman” om Bob Dylan.

Visst är det en märklig trend. Det måste kännas oerhört skumt att utan egen medverkan eller ens medgivande bli föremål för en roman. Men samtidigt, om det görs med samma lekfullhet och genuina nyfikenhet och beundran som Mette Karlsvik gör det – jag vet inte. Jag vet heller inte mycket om personen Björk, och, fast jag har oerhört svårt att tänka mig att vara utan hennes musik, har jag egentligen inget behov av att veta det heller.

Men det här tycker jag om, väldigt. Det här är fantasi, poesi. Tillblivelse. Musik i sin egen rätt.

Similar Posts:

• Myten om mannen bakom myten
• Mångbottnad klaustrofobi
• ”Och så är han död när han kommer”
• På lur under det politiskt korrekta?
• Under romanen där uppe

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

Årets nominerade i kategorin skönlitteratur är:

Tomas Bannerhed: Korparna
En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan

”Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte vet vad de känner, hur de ska känna och…” Läs mer

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att …” Läs mer

Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Språket blir en barriär

”Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke får eget utrymme när Eva-Marie Liffner gestaltar henne som Ros, Rose och mr Ross i romanen Lacrimosa. Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist…” Läs mer

Sören Bondeson: En m³ jord
Himlajorden om du vill

”Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on a Plane…” Läs mer

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen:
”Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland”

”I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid…” Läs mer

Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings

Att det är två debutanter bland de sex, Carolina Fredriksson och Tomas Bannerhed glädjer jag mig extra åt. Det var längesedan man blev författare i och med sin andra bok och speciellt Flod är en av de starkaste debuter jag har läst på länge. Amanda Svenssons andra bok Välkommen till den här världen är redan omtalad och omskriven, recenison av den kommer snart här på Dagensbok. Det är vanskligt med gissningar, lättare och fegare med önskningar. Får jag hoppas så hoppas jag allra mest på Carolina Fredriksson, ska jag tro så tror jag allra mest på just Amanda Svensson eller möjligen Eva-Marie Liffner.

Årets nominerade i kategorin fackbok är:

Lennart Pehrson: Ni har klockorna – vi har tiden. USA tio år efter 11 september
Slutet på en era?

”Det har väl knappast undgått någon att idag är tioårsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center och andra amerikanska mål. När detta skrivs är det fortfarande den tionde september, jag är redan less på 9/11 och gråtmilda teveinslag som får svenska nyhetsprogram att kännas kapade av amerikanska Fox News…” Läs mer

Lasse Berg: Skymningssång i Kalahari
Ge människan i dig en chans

”Om ni läste Lasse Bergs förra (lysande) bok, Gryning i Kalahari, eller såg dokumentären Jordens snällaste apa, har ni redan hört hans grundsats: vi homo sapiens är, innerst inne, goda. Vänliga, solidariska, generösa, pratglada. Vi är inte byggda för att vara störst, starkast, snabbast och tuffast, vi blev inte en av jordens…” Läs mer

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Alla monster måste dö
Pyongyang med all-inclusive från 11.995

”Efter att länge ha varit en vitfläck på resekartan kan vi nu äntligen erbjuda en exklusiv paketresa till ett lika annorlunda som spännande resmål: Nordkorea. En resa där vi kombinerar storstadslivet i huvudstaden Pyonyang och bland annat besöker världens största idrottsanläggning, Runango May Day Stadium…” Läs mer

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar
Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

”När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare. Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så…” Läs mer

Christel Kvants Trädets tid

Johan Svedjedals Spektrum – den svenska drömmen

Eftersom min läsning av facklitteratur är nästintill obefintlig har jag ingen aning om vem som skulle vinna det här priset. Desto lättare med en gissning, kanske Lasse Berg eller Elisabeth Åsbrink?

Årets nominerad i Barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

”Någonstans i yngre tonåren slukade jag en bok med titeln Avsnoppad. Romanen, av David Thomas, handlar om Bradley, en man som sövs ned på ett sjukhus för att få visdomständerna bortopererade. Av en slump – eller snarare på grund av nyligen varslade vårdbiträden som varit ute och supit på lunchen” Läs mer

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln
Häxorna vs demonerna

”Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte…” Läs mer

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken…” Läs mer

c

Lotta Olssons Konstiga djur

Maria Nilsson Thores Petras prick

Att Cirkeln blivit nominerad glädjer jag mig åt på många sätt, inte bara för att det är en fantastisk bok som bara blir bättre och bättre för varje gång jag läser den, utan för att den nomineringen öppnar för fantasy, andra världar och magi. Det är viktigt för att den litteraturen som så länge verkat underifrån nu blir tagen på allvar och insläppt i de litterära finrummen. Vita streck och Öjvind fick toppbetyg så sent som i lördags av vår gästrecensent här på Dagensbok. Det borde vara dags för en bilderbok i barn- och ungdomskategorin så kanske ligger ändå Sara Lundmark bäst till. När jag läste Pojkarna kände jag mig mest ett steg efter, jag kom inte åt den, skrämdes mest av den. Så ska jag hoppas så hoppas jag på Cirkeln, ska jag gissa så gissar jag på Vita streck och Öjvind.

Vad tror du?

Similar Posts:

• Himlajorden om du vill
• Augustpriset 2011
• Om längtan till något som är viktigt
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer