Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att Flod visserligen var en bok som man måste lägga sin själ i men att det är en bok som man gör det med glädje för.

Alka och Kappen bor i en övergiven husvagn vid en bro över en flod i utkanten av en stad. De är barn och har råkat bli kvar när bosättningen där jagades iväg till förmån för hus som ska byggas. Men det har inte blivit några nya hus, så Alka och Kappen går kvar i resterna av det som var och väntar på Ina som kommer ibland. Ina bor i staden och kommer ner för slänten med jämna och ojämna mellanrum, hon har med sig mat, kläder, fotogen, kläder och sånt som är bra att ha – en bandspelare, klubbor, karameller.

Det är en hård värld för två barn att nästan ensamma överleva i. Alka och Kappen gör som barn gör och flyr genom fantasin. En gammal kartbok och förarhytten i husbilen räcker för att kunna flyga och för att kunna besöka världens alla platser. Det är med stor precision i språket och med en enormt fin känsla som Carolina Fredriksson låter verklighet övergå i fantasi. Jag vill tro, och jag tror att barnen verkligen flyger upp över molnen, att de verkligen besöker de där platserna.

Nu flyger vi, sa han.
Vi flyger, sa Alka.
De såg ner genom sidorutan där markslätternas gröna skogsfläckar och Kadins glittrande vatten tonades ut av himladiset under dem. Snart var de omgivna, helt inneslutna av molnens små fuktdroppar, som virvlade mot dem och slungades bort i husbilens framfart (…)
När mätarna visade att de började närma sig Arktis sänkte Alka farten. Husbilen tappade i höjd och landskonturer blev åter synliga under dem, snö och frost bet sig fast i vindrutetorkarna och iskristaller blommade upp över framrutan i exakta formationer.

Porträtten av barnen är också tecknade på ett precist och ömsint sätt. Framförallt Alka blir en karaktär som kryper in under skinnet på mig, med all hennes ilska och vilja och företagsamhet. Hon är ett barn samtidigt som hon blir en vuxen och jag slås av tanken på hur gatubarn egentligen överlever. Alka tar hand om Kappen och sig själv efter bästa förmåga, sysselsätter dem, försöker hålla hungern på avstånd, tittar på fiskmåsarna.

Trots att platsen har en sådan central del i romanen förblir den defus för mig. Kadin heter floden, på andra sidan i staden finns bilar och hus och stora kryssningsfartyg. Ina kommer från den med sprit, cigaretter och popmusik i öronen. Men jag får fortfarande inget grepp om var och när de befinner sig. Alka behöver fråga Ina vad man gör med ett par musik-hörlurar, men vet exakt vad ett nagellack är. Barnen kan namn på huvudstäder och flaggor men nämner aldrig var någonstans i världen de själva befinner sig. I de styckena försvinner trovärdigheten för mig för ett par sekunder. Men samtidigt kan jag tycka att det inte gör så mycket, för deras värld förblir där den är.

De senaste två säsongerna tycker jag att debutanterna på de stora förlagen har varit ovanligt svaga. Istället har de starkaste rösterna kommit från de mindre förlagen och inom ungdomslitteraturen. Men med Carolina Fredriksson kommer en stark och personlig röst som jag gärna vill läsa mycket mer av!