Text

”Berättelsen ska hela tiden kännas osäkrad” – intervju med Carolina Fredriksson

Carolina Fredriksson är debutanten som har tagit litteraturvärlden med storm. I somras gav hon ut romanen Flod på Albert Bonniers förlag. Romanen har lovordats av kritikerna och nu är den även augustprisnominerad! Vi på Dagensbok fick tidigt upp ögonen för Carolinas vackra prosa, med den ödesmättade och sorgsna handlingen. Därför såg vi till att få en pratstund med henne på bokmässan i Göteborg tidigare i höstas.

Foto: Emelie Asplund

Foto: Emelie Asplund

Romanen utspelar sig på en övergiven strandbank invid floden Kadin, vid brofästet till en stor bro. Utöver bron finns en grusplan, en brant och dess klippor. Alla dessa element är en del av en slags scenografi, berättar Carolina. Bron är också nödvändig för dramaturgin eftersom den förbinder platsen med staden på andra sidan floden. På den här platsen som är fristående från tid och rum bor de föräldralösa barnen Alka och Kappen. Platsen betyder allt för barnen, ”det är ju där dom lever, där deras liv utspelar sig, det är deras värld” säger Carolina. När hon skriver berättar hon också att hon försöker sätta sig in i karaktärernas kropp rent fysiskt. Om Kappen rör på huvudet och händerna i en scen gör Carolina likadant för att känna hur en rörelse känns, ”jag hade inte kunnat skriva om det utan att förankra det i min egen kropp, säger hon.

Själv är Carolina mer intresserad av bokens estetik än tematik. Att skriva om barn i misär var aldrig ett egenvärde för henne. Däremot förhåller hon sig till en litteraturhistoria och leker och driver med den, även om det inte alltid är uttalat. ”Berättelsen ska hela tiden kännas osäkrad, det är ett medvetet val och något som jag uppskattar själv när jag läser.”

Hon ser sin roman som en undersökning av var gränsen mellan lek och verklighet går:

För att göra den undersökningen så relevant som möjligt är det bättre att barnen är utsatta. Det blir mer brännande när det står på randen. Så är det med många saker generellt, det är (i de utsatta) ytterligheterna som livet får en annan sorts nödvändighet.

FlodSom berättare har Carolina flera olika roller, när hon har skrivit har hon både gråtit och skrattat och vissa av delarna i boken har varit jättetuffa att skriva. Hon berättar om den starka relationen som växer fram när hon jobbar med dem och hur svårt det har varit att samtidigt utsätta dem för allt som Alka och Kappen blir utsatta för. Att hon fortfarande klarar av att lämna dem i den utsatta position som de befinner sig i, handlar om en känsla av skyldighet till berättelsen.

Jag försöker att inte tänka att det här kan jag inte göra, utan istället dra berättelsen till sin spets och se vart den hamnar. Det absolut värsta att skriva i romanen var när Ina överger Alka och Kappen, det var oerhört smärtsamt.

”Alla människor har ibland känslan av att vara helt ensamma i världen, utan att egentligen vara det”, fortsätter Carolina. När Alka blir lämnad ensam är hon verkligen helt själv i världen, det är ytterligare ett exempel på hur Carolina hela tiden, utan att värja sig, låter berättelsen gå så långt som möjligt. Hon ser också skrivandet som ett sätt att möta rädslor. Det finns mycket rädsla hos karaktärerna, att möta den rädslan kan vara ett sätt att möta oss själva och vårt samhälle och att vinna mod att arbeta för något annat.

Carolina och CamillaAnledningen till att Carolina har valt att inte sätta ut den fysiska platsen på kartan är att hon inte vill ha fokus på nationalitet eller var i världen de är. Det är viktigt att berättelsen utspelar sig på en fiktiv plats men den skulle däremot kunna utspela sig vart som helst i världen, även i Sverige. Istället vill hon att det ska handla om mänsklighet. Men det säger inte att Alka och Kappen inte vet var de befinner sig. Kartboken spelar en viktig roll i romanen i och med att det är den som är grundstenen i deras lek. För Carolina har det varit ett sätt att få in hela världen i deras medvetande.

Många barn har en kartbok som de pekar i och fantiserar om vart de ska åka. Men om de inte hade haft kartboken så hade de såklart kunnat leka ändå. Då hade deras lek varit förankrat i något annat. Lek kan vara så mycket. När är den verklighetsflykt och när omformar den verkligheten? För utsatta barn blir leken på ett annat sätt, Alka och Kappen är ganska allvarliga och leker allvarliga lekar.

Flod slutar när Alka är på bron som går över floden Kadin. Carolina berättar att i hennes läsning av den egna romanen går Alka över bron, bort från husvagnen till något annat. Vart tror du att hon går?

Emelie Novotny och Camilla Hällbom

Publicerad: 2011-11-21 10:00 / Uppdaterad: 2011-11-20 22:04

Kategori: Special

3 kommentarer

Alka går till staden för att leta efter Ina!
Alka är inte helt ensam, Ina finns ju kvar.
Kanske blev hon brännskadad när kartboken brann upp över henne! Kanske blev hon vanställd och vill inte träffa människor?
Men Alka kommer att leta efter henne!
Hauk

Hauk-Martin Grostedt Oregistrerad 2013-02-08 22:26
 

Tack för din tolkning!

Emelie Novotny Redaktionen 2013-02-10 10:57
 

Man kan inte undgå att spekulera i vad som händer när Alka går över bron och kommer in i staden!

Utmärkt läge för…en uppföljare..kanske? :-)

Hauk-Martin

Hauk-Martin Grostedt Oregistrerad 2013-02-14 21:21
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?