Recension

: Bara någon att straffa
Bara någon att straffa Kristofer Ahlström
2011
Forum
8/10

Hemskt och hemskt fint om Gotland

Utgiven 2011
ISBN 9789137136677
Sidor 265

Om författaren

kristofer ahlstrom 1
foto: Emily Dahl

Kristofer Ahlström är frilansjournalist som regelbundet medverkar i Dagens Nyheter och Aftonbladet. Han är uppvuxen på Gotland men boende i Stockholm. 2011 debuterade han med romanen Bara någon att straffa som blev nominerad till Borås tidnings debutantpris.

Sök efter boken

Fastän jag njutit av de jag läst under det senaste året (Knausgårds första del, Korparna (som precis som den bok jag nu skriver om nominerats till Borås Tidnings debutantpris) och Jesper Högströms Drömmar av plåt) så kan jag inte låta bli att tänka, nej, inte en manlig uppväxtskildring till. Jag vet inte om de duggar ovanligt tätt just nu, eller om det bara är jag som råkat få en tillfällig överdos. Dock skiljer sig Kristofer Ahlströms Bara någon att straffa från övriga. Det är inte relationen mellan far och son som står i centrum utan pojkens förhållande till mamman.

Bokens jag-berättare (vars namn förblir okänt, även om det i dialog antyds att det är relativt spektakulärt ”Jag trodde inte folk hette så på riktigt!”) återvänder till Gotland för att begrava sin mamma. I och med återkomsten till barndomens platser återvänder även minnena. Av Johan Linder som slog ihjäl en kanin framför ögonen på berättaren och hans kompisar. Av den överviktiga, asociala mammans alla historier. Av en ensam mamma och en ensam pojkes speciella relation.

Tillsammans med kompisen Jonas – en sådan barndomskompis som man egentligen inte väljer själv utan som bara blir en del av livet för att man bor nära och för att det inte finns någon annan, en sådan kompis som klistras fast vid en med alla de gemensamma minnena som klister – röjer jaget ur familjegården på Fårö.

I granngården bor Maria tillsammans med sina föräldrar, eller bor och bor, de hyr, för de är fastlänningar. Fastlänningar, de förstår inte, de tror att de har kommit till paradiset, men Gotland och Fårö är inget himmelrike, det vet de som bor där. Skildringen av en ö som nästan dör på vintern, men som på sommaren blir en turistmetropol är gripande på ett sätt som jag inte upplevt tidigare Gotlandsskildringar vara (nu är mina litterära erfarenheter av Gotland inte så gigantiska, men den ligger åtminstone i en annan klass än Anna Janssons deckare). Landsbygdens excentriska människor, kampen mellan dem som vill förnya och dem som inte vill bli exploaterade beskrivs och problematiseras insiktsfullt. Berättarjaget uttrycker en önskan om att föra minnet av platsen och alla människor där vidare, och kanske är det just detta Ahlström gjort i och med sin roman.

Maria. Maria är inte som andra fastlänningar. Hon är mer rakt på, mer brutal, mindre sololja och mer antidepressiva tabletter. Till en början påminner relationen mellan Maria och jaget om den mellan den lilla flickan och den gamla portvaktsfrun i Muriel Barberys Igelkottens elegans, för jag uppfattar först Maria som ett barn. Sen visar det sig att hon är äldre, ung men inget barn, och likheten är inte längre så uppenbar. Istället blir relationen något av ett destruktivt triangeldrama, som inte handlar om kärlek, och kanske inte om sex heller, knappt vänskap, utan snarare om uppmärksamhet.

Uppmärksamhet är ett viktigt tema i hela romanen: det förflutna kräver uppmärksamhet, nuet behöver lika mycket, de tre unga människorna i det gamla huset slåss om varandra, Fåröborna mot turisterna, den gamla bonden, kallad Sheriffen, kämpar för att bli sedd, samtidigt som sjukdomen i hans kropp blir mer och mer påträngande. Men det handlar också om något större, något utanför den egna egoismen. En sorts horisontsammansmältning eller horisontförflyttning. Ett återkommande tema är frågan om hur långt bort horisonten ligger. Frågan besvaras redan i inledningen, fem kilometer bort. Men på havet, där inget skymmer sikten, är inte världen större än så då? Hur ska allting få plats i den lilla världen, och hur ska allting synas i den stora?

När jag tänker att men han är ju för helvete pyroman! Och inser att jag inte märkt hur jaget steg för steg tagit sig allt närmare det vi kallar psykisk sjukdom, då tänker jag att det är bra. Att den subtila gränsen mellan galenskap och förnuft får vara just så tunn och otydlig som den är. Att geniet och dåren får finnas i samma person. Det är fascinerande, det berör, det nyanseras, knyter samman nuet och dåtiden, förvirrar, skrämmer och glädjer.

Anna Nygren

Publicerad: 2012-02-23 00:00 / Uppdaterad: 2012-02-21 23:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4583

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?