Recension

: Absolut noll
Absolut noll Anna Fock
2013
Ersatz
10/10

Allt det skitiga finns där, men det vackra finns det med

Utgiven 2013
ISBN 9789187219450
Sidor 319

Om författaren

Anna Fock Foto: Cato Lein.

Anna Fock är 29 år och bosatt i Göteborg. Hennes debutroman Absolut noll kom 2013 och för den fick hon både Katapultpriset och Borås Tidnings debutantpris för årets bästa debut.

Sök efter boken

Anna Focks pärla till debutroman Absolut noll rymmer flera historier i en. Huvudpersonen Nikita är ”ljusblå”, det vill säga homosexuell, och boken skildrar en vinter i hans liv – arbetet på biografen, relationen till mamma och mormor, men framför allt tillvaron på barer och i parker, där han träffar sina vänner, raggar upp killar och dricker stora mängder alkohol.

Det är St Petersburg och nutid, och titelns temperaturangivelse syftar både på vinterkylan och på kylan som kan råda i människors hjärtan. Inte så att den alltid råder: central i boken är inte minst den varma vänskapsrelationen som finns mellan Nikita och hans rumskompis Aleksej, också han homosexuell men av ett annat slag: mjukare, mer flickaktig. Men där den vänskapen är självklar och dessutom i en relativt tidig fas – fortfarande ny men inte längre bräcklig utan bara självklart trygg och stark – så är relationen till Nikitas andra bästa vän, Vasilij, desto mer osäker.

Om något är bokens mörka hjärta så är det den vänskapen. Nikita och Vasilij har känt varandra hela livet, deras fäder växte upp tillsammans och de har delat allt, nästan som syskon. Men under bokens gång så luckras detta det mest självklara alltmer upp. Detta sker i takt med att andra saker i livet också förändras när man blir äldre: vem man är, hur man väljer att leva sitt liv, inte minst hur man accepterar att bli behandlad. I efterhand ser man den gradvisa processen tydligt, och det finns också en karaktär i boken som kan ses som en symbol för vänskapen dem emellan. Läser man den så uppenbarar sig mönstret än tydligare.

Det handlar om karaktären Anna, en ung kille som hänger med de något äldre Nikita och Vasilij mest av en slump, utan att någon av dem egentligen bryr sig så mycket om honom eller vet varifrån han kom. Nikita vet inte ens vad han verkligen heter, kan bara smeknamnet Anna, som Vasilij gett honom. I mitten av boken befinner de sig på en fest dit Vasilij bjudit med Anna, bara för att sedan strunta i honom och överlåta ansvaret för honom på Nikita. När Anna dricker för mycket och lämnar festen utan att de andra vet vart han gått, ensam och redlöst berusad i en stadsdel han inte hittar i, får Nikita dåligt samvete men Vasilij låtsas inte om sitt ansvar. Så hanterar de också vänskapen, och det leder också till dess oundvikliga slut (och även i det går liknelsen med Anna att använda).

Absolut noll är rakt berättad, och händelser följer på varandra i en vardagsrealistisk skildring av relationer (förutom de redan nämnda finns också en fin, ömsom slingrande, ömsom rå och rättfram, kärlekshistoria), som då och då interfolieras av minnen från Nikitas barndom. Livet är inte särskilt mycket svårare än för vilken ung människa som helst som måste klara sig själv i en storstad, men under berättelsen löper hela tiden mörka stråk. Homosexualiteten går att leva ganska öppet med, men det finns hela tiden en latent fara och man vet aldrig i vilket ögonblick den kan blossa upp och någon kan visa sig bli provocerad av något man sagt eller gjort.

Redan i bokens inledning förs ett sådant riskabelt element in i handlingen när vännerna grips av polisen och det visar sig att en av dem är deras gamla klasskamrat Arkadij. Han kan hjälpa dem i situationen, men efter det har han boken igenom en hållhake på dem, och tillvaron osäkras varje gång han dyker upp. Liksom i relation till mycket annat njuter Nikita delvis av farans närhet: han uppmuntrar Arkadijs plats i deras liv, trots att hans roll hela tiden balanserar farligt mellan vän och utpressare. Även på andra ställen i boken uttrycker han den känsla som leder till detta: ledan vid ett konservativt, tryggt liv, symboliserat av Vasilij och hans familj. Som läsare ser man en blandning av den vanliga tonårslängtan efter spänning, och något som är farligt på riktigt: vissa kvarter måste man undvika som homosexuell, vissa skyddsnät som en svensk är van vid existerar inte.

Jag måste säga att Absolut noll är en av de bästa böcker jag läst på länge. Inte minst känns den både originell och alldaglig – i en positiv bemärkelse – på samma gång: det är inte många svenska debutanter som skildrar vardagen för unga i Ryssland, och det görs så självklart, så att man som läsare känner att man vore där. Detta dessutom av en författare som själv bara besökt St Petersburg under en veckas semester. Det är också tonen som gör det. Den är anspråkslös men ändå självklar, säker på vad den vill berätta och att det är gott nog. Man tror så mycket på de här karaktärerna, och genom dem på något sätt också på människan. Allt det skitiga finns där, men det går att hitta det vackra i det skitiga, utan att kompromissa med den man är och det man måste göra.

Alice Thorburn

Publicerad: 2014-04-21 00:00 / Uppdaterad: 2014-04-20 21:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5645

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?