Det är dimhöljd november och lätt att föreställa sig Island. Eller så är det helt enkelt Viveka Sjögren som gestaltar det karga, dramatiska landskapet så bra i sin långmält vackra ungdomsroman I den tysta minuten mellan.

Till Island kommer fjortonårige Torvi för att begrava en pappa han aldrig känt, inte har träffat sedan han var sex år och han och mamma lämnade Island. Inte haft någon kontakt med sedan han var åtta och pappa skulle komma till dem i Sverige och tiden gick och han aldrig kom, aldrig hörde av sig.

Det är alltså med många frågor Torvi kliver av planet och sätter sig på färjan över till pappans släkt på Heimaey – ”Hemön” på svenska – vulkanön från vilken man kan blicka ut över Eyjafjallajökull, den vulkan som ställde till så stora problem för bland annat flygtrafiken härom året. På Island är han både främmande och hemma. Språket faller långsamt på plats i munnen på honom. Barndomsminnena kommet tassande.

Men hur ska han förhålla sig till pappan, han de väntade förgäves på? Till alla snälla släktingar som inte heller hört av sig förrän nu, som inte heller tycks kunna förklara vad som hände? Eller kan de det? Och vem blir Torvi då? Torvi som har varit faderslös så länge, utan släkt på pappans sida. Utan Island.

Platsen där pappa bodde i hans tankar skulle stängas med pansardörr, en sprängsäker en, och han skulle låsa dörren, tusen varv och slänga nyckeln långt bort, långt långt bort.
”Gubbjävel” skulle det så på dörren, sprayat med stora bokstäver, och om någon kom och skurade bort det skulle han spraya dit det igen.
”Gubbjävel gubbjävel gubbjävel.”
För att han aldrig kom. För att han hade lurat dem. För att han hade sagt att han skulle komma, men aldrig kom.
Och så kommer han nu! Nu. Rasar in i Torvis liv, nu när Torvi faktiskt nästan äntligen lyckats glömma. Och så är han död när han kommer. Drunknad och ilandfluten på en av Heimaeys stränder. Gubbjäveln. Pappa.

I den tysta minuten emellan är ju på inget sätt den första romanen, eller ungdomsromanen, om frånvarande fäder, om att hantera ett tvetydigt dödsfall, försöka greppa personen som försvunnit. Om att återvända. Men Sjögren hanterar de där temana så varsamt, så ömsint och fullt av både glädje och sorg. Hon knyter ihop betydelsefulla detaljer, symboler, minnen, och får det att verka så enkelt.

Det är en lättläst roman som berör även en vuxen, men jag blir också glad av en ungdomsbok med så här på en gång rakt och poetiskt språk. Sjögren har tidigare skrivit och illustrerat barnböcker, men det finns ingenting sökt barnsligt eller tillrättalagt över hennes språk. Däremot en känsla för landskap och detaljer som gör det väldigt lätt att tänka sig I den tysta minuten mellan som film.

Detsamma gäller språket, det faktum att det talas omväxlande svenska och isländska i romanen och hur väl Sjögren gestaltar det med bara något enstaka isländskt ord eller uttryckssätt, ett ”elskan” eller ”farmor min”. En samproducerad svensk-isländsk filmatisering där man faktiskt fick höra och se på riktigt känns precis utom räckhåll bara man läser.

Fast det är klart, jag skulle sakna de där enkla metaforerna. Dörren som stängts till om längtan efter pappa. Hur Torvi tänker sig att famla efter tankar som efter legobitar i en låda. Man brukar ju säga att det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta. Sjögren går snarare från klarhet till klarhet.