Vi får följa Karen som vaknar upp på ett sjukhus i Nova Scotia i Kanada. Under stor fysisk smärta och själslig vånda tillbringar hon dagar och nätter i ett rum hon delar med Rita, en annan konvalescent på avdelningen. Snart står det klart att Karen hamnat på sjukhuset efter att per bil ha ryckt ut för att rädda sitt förhållande med den gäckande Richard, en utryckning som nära nog kostade Karen livet. Långsamt rekonstruerar hon livet innan olyckan från sjukbädden och långsamt släpper hon in Rita i sitt nu begränsade liv. I återblickar och minnesfragment framträder det havererade förhållandet med Richard och Karen försöker återerövra bit för bit av sin värdighet och livsvilja. När hon skrivs ut från sjukhuset tvingas hon göra upp med sig själv och sina närmaste, inte minst sina två vuxna barn, Julia och Frank. Frågor om lojalitet och självbild ställs i fokus när Karen brottas med egna demoner och omgivningens föreställningar om olyckan och Richards svek.

Både Karen och övriga karaktärer i Hennes mjukaste röst skildras ömsint och med stor känsla. Bengt Ohlsson tar god tid och inkännande passager på sig för att närma sig sina romandeltagare. Dessvärre blir de utbyggda metaforerna och många liknelserna inte hjälpmedel för utan oftare hinder i berättandet, de bildliga figurerna står stundtals i vägen för framåtskridandet. Som det heter när Karen sitter och förtjusas över sina egna brevförsök:

Ett helt liv stod utanför hennes sovrum och bankade på dörren. Men hon satt som förhäxad av sina egna formuleringar, sina metaforer och känslosvall.

Överfört på romanen som helhet skulle beskrivningen kunna lyda: "En hel berättelse stod utanför formuleringskonsten och sträckte sig efter kärnhistorien. Men författaren satt som…"

Hade Ohlsson sovrat bland alla förvisso vackra omvägar kring de mänskliga känslorna och romanens grundtema – kärlek och svek – kunde det här ha blivit hur bra som helst. Jag gillar exempelvis verkligen Bengt Ohlssons krönikor i DN. Han förfogar över ett alldeles lagom tilltaget utrymme för sina, mestadels, precisa reflektioner över varats olidliga lätthet. När kåserandet överpyntas och breder ut sig över fyrahundra sidor blir effekten inte längre särskilt vass. För Hennes mjukaste röst känns på något underligt vis som ett hopkok av snärtigt formulerade vardagsiakttagelser, om än iklädda finaste gå-bort-kostymen.