Vad gör ett medelålders smått uttråkat par som vill vidga sina vyer på 2000-talet? De går på sexklubb.
Vi är så dramatiska, överdrivet drivna nu för tiden. Vi önskar vara moderna, öppensinnade och frisläppta från alla fördomar och traditioner. Vi firar jul i Thailand och går på AW mitt i veckan – blir salongs istället för plakat. Vi är kosmopolitiska. Inte längre några vilda vikingar i norr, utan sofistikerade progressiva personer som gör intellektuella livsval. Unkna känslor och romantik undanbedes. Allt vi egentligen vill är att komma närmare varandra, närmare sanningen. Framförallt vill vi leva Det Goda Livet.
Åke och Hanna lever i en småstad med sin dotter. Livet rullar på, ingenting spektakulärt inträffar. De är vardagslyckliga. De har jobb, de har ett barn, de har vänner och de har varandra. Räcker det? Nej. Hanna känner sig utmanad av att en väninna har besökt en sexklubb med sin man. Hon vill att hon och Åke också ska testa. Kanske mest för att Hanna vill vara lika äventyrlig som väninnan, inte specifikt för att det är en sexklubb. Hade väninnan hoppat fallskärm hade boken hetat ”Tandemhopp” istället.
Titeln är intressant. För nuförtiden är swing inte längre någon dans, det är inte heller något du gör med klubban på golfbanan. Det är att klä av sig naken och träffa andra nakna människor i en källarlokal någonstans. Nu får varje par en chans att träffa andra utanför sin egen romans. Det anses snarast utvecklande för Relationen.
Det finns många fördomar om par som går på sexklubb, romanen hade lätt kunnat besanna alla dessa. Men Bengt Ohlsson är en betydligt skickligare författare än så. Klyschor som att par som går på sexklubb är en särskild (konstig) typ av människor, att det är mannen som vill gå medan kvinnan motvilligt följer med, att män alltid finner det upphetsande att sätta på en okänd kvinna, att partnerbyten fördärvar äktenskapet… ingen av dessa klichéartade händelser inträffar. Det är inte heller så att en ny dekadent värld öppnar sig framför deras fötter. Den realistiska verkligheten är en annan.
Vad förväntar vi oss av livet? Tror vi att gräset är grönare någon annanstans? Att vi missat en högre nivå där allting är som en kväll på cirkusen? Och varför detta ständiga lagande av något som inte är trasigt? Vår nya totala öppenhet gentemot precis allting som vi erbjuds har sitt pris, men priset är inte att vi faller ned i en värld av synd och skam. Priset är vetskapen om att inte ens sexklubbar är särskilt spännande när det väl kommer till kritan.
Nåja, vad är en bal på slottet… Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig och alldeles… alldeles… nä vänta nu… det var bara tråkigt.
Idag är det pinsamt om du inte har minst en utstuderad sexfantasi. Det räcker inte heller att fantisera om brevbäraren, det måste vara avancerat! Den moderna människan ska se på sexlivet som något att förkovra sig i, ett utvecklade av en drift som kräver minst ett par silkiga underkläder, sexleksaker eller att någon ser på när ni gör det. Analsex på bröllopsdagen, fisting på Alla Hjärtans… Partnerbyte funkar väl ett tag till, men är snart blasé.
Bengt Ohlsson lyckas ironisera över den självbild vi moderna svenssons kämpar med. Han skriver om hur det egentligen går till då ett par testar att swinga sig loss från samhällets sedesamma principer. I romanens senare delar kommer det fram att Hannas väninna inte blev lyckligare med sin man av att swinga och äntligen faller den paradoxala poletten ned: kanske utvecklar det inte äktenskapet att leva som om en inte har något äktenskap att värna om. Kanske var det helt enkelt så att de borde ligga lite mer med varandra istället? The old in-out missionären är kanske inte så pjåkig trots allt.
Vad gör ett villa-Volvo-vovve-par som vill komma närmare varandra på 2000-talet? De går på sexklubb och ligger med andra. Bara för att inse att alla katter är svarta i mörkret. Lite grann känns vi som förvuxna tonåringar á la Fucking Åmål, vad kommer härnäst? En 40-plussare som skriker ”jag vill knarkaaa!” liksom 16-åriga Elin i ovan nämnd film? Kanske gör vi det bara för att äntligen kunna säga: ”Jag blev åtminstone inte precis som min mamma/pappa!”.
Publicerad: 2014-06-03 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-03 19:17
Inga kommentarer ännu
Kommentera