Det borde finnas regler är en härlig bok om att vara mitt i tonåren, inte längre barn men inte heller vuxen. Om framtidsdrömmar, första förälskelsen och vänskap som sätts på prov. Författaren Lina Arvidsson kallar den själv för en fjortisroman. Med så mycket igenkänning som i Det borde finnas regler inser vi nog alla att vi någon gång måste ha varit lite fjortisar.

Fjortonåriga Mia tycker inte att hennes tillvaro kan bli värre, hon bor i en liten håla mitt ute i ingenstans där det aldrig händer något spännande. Som tur är har hon sin bästa kompis Mirjam. Mirjam som är så vacker att hon kan förföra äldre män, som Per till exempel. Mia hatar Per för att han tar Mirjam ifrån henne och dessutom är äcklig. Mias och Mirjams vänskap är så där overkligt perfekt men ändå väldigt närvarande. Den positiva energin, glädjerusen, spänningen och även alla de arga känslorna nästan strålar ut genom boken, och hela tiden känner jag med dem. I allt som händer.

Både Mia och Mirjam drömmer om att bli konstnärer, börja på gymnasiet tillsammans med coola kulturmänniskor, flytta till en storstad och bli framgångsrika. De gör verkligen det bästa av sin tillvaro, de har alla möjliga galna och tokiga idéer som de gärna sätter i verket. Själv är det omöjligt att inte känna både ett sting av avundsjuka och denna återkommande starka igenkänning för både Mia och Mirjam.

Som en motpol till dessa två livliga tjejer finns Karl. Deras kompis som är ett intellektuellt geni och tillbringar större delen av sin tid begravd i tjocka böcker. Karl vet alltid de rätta sakerna att säga och hur situationer ska hanteras. Tillsammans börjar han och Mia spionera på Mirjam och Per. Planen är att avslöja att Per inte är så fantastisk som Mirjam tror, för det kan väl ingen vara?

När Mia sedan träffar Vlad på en fest lyckas hon glömma Per för en kort stund. Vlad är sjutton, bor i egen lägenhet och spelar i ett band. Han umgås med kulturmänniskor och skriver sina texter på skrivmaskin för att han gillar ljudet. Mia blir tokförälskad men vet inte hur hon ska våga ta steget. När inte ens Karl har svar på den frågan önskar hon att det fanns regler för hur sådant ska hanteras.

Det är språket som framför allt förgyller berättelsen om Mia och Mirjam. Ett språk som är både unikt och fyndigt vilket ger berättelsen en egen personlighet. Det är humor och allvar om vart annat, precis som hos bokens karaktärer. I min läsning kunde jag ibland irritera mig på att boken saknade kapitelindelning, men det var också det enda som fanns att irritera sig på.

I övrigt är Det borde finnas regler en berättelse som kommer att älskas av både tonåringar och vuxna. Jag är bara en av många som kommer att sitta och le åt Mias och Mirjams många samtal och tokiga idéer.