Hjalmar Söderbergs Doktor Glas är en väldigt bra roman – och en väldigt bra utgångspunkt för nya romaner ur andras perspektiv. I höst har det kommit två olika versioner där det är Helga Gregorius som står i centrum, den ena av Bengt Olsson, som tidigare tagit sig an Gregorius själv, den andra av Åsa Nilsonne.

I Åsa Nilsonnes Fru Gregorius följer det yttre skeendet originalet så gott som till punkt och pricka men det är helt andra motiv det rör sig om – och en helt annan Helga. Nog är hon rejält bekymrad men det som är problemet är inte hennes make, utan det faktum att de inte har några barn. I sin längtan, både för egen del och för sin hans, följer hon sin fasters goda råd men går vilse på vägen.

Ofta kan man önska litterära gestalter ett liv i en annan tid, där en del av deras svårigheter inte hade fått samma följder men sällan har jag önskat det så mycket som under den här läsningen. Om Helga ändå hade kunnat tala öppnare med sin man, om ändå inte motsättningen varit så stor mellan jordemödrarna och läkarvetenskapen, om ändå –

Och samtidigt, hur skulle hon ha kunnat ana vad doktor Glas skulle vara beredd att göra? Visst, hon spelar på hans känslor, hon drar honom med åt ett visst håll men ändå – en läkare, som förväntas värna liv och hälsa.

Den hos Söderberg ganska anonyma Helga funderar här över rätt och fel, moral och religion men är också ganska lättsam. Hon har ett modernt (kanske lite för modernt) synsätt och är lätt att tycka om – och det är också hennes man.

Kanske är det som får mig att dras med att fru Gregorius faktiskt är lycklig – och att hennes man också är det – men att hennes lögner för en god sak leder till en katastrof.
Jag hade önskat dem en fertilitetsutredning och -behandling och om det inte hade fungerat hade de kanske – ändå – fått leva lyckliga i alla sina dagar.