Det är en fantastiskt välskriven och vältecknad bok. Jag kommer på mig själv flera gånger under läsningen med att tänka att så här genomarbetade och välskrivna är inte texter längre. Ordförrådet är så rikt och allt är så perfekt utsnidat. Med tanke på det stora antalet böcker han skrev under sitt liv måste arbetet ändå ha gått fort. Och det finns absolut en snabbhet i både text och bild, men snabbheten går inte ut över precisionen.

Fågelsången är gården Brusewitz och hans familj flyttar till redan döpt till. Namnet förpliktar, påminner säljaren innan han lämnar huset bakom sig. Här finns ett rikt fågelliv och säljaren förmanar de nya husägarna att komma ihåg vintermatningen.

Brusewitz gör mer än att mata fåglarna, han tecknar även deras porträtt i ord och bild. Vi får följa naturens växlingar och fågellivet runt gården under ett år. Han beskriver sina upplevelser och väver in myter och andra kulturella referenser. Och kanske delger han hemligheten för en god naturskildring här:

Att skildra en naturstämning är det svåraste som finns; det är som orden blir motsträviga eller flyr undan. Dessutom blir återgivandet av subtila intryck ofta långtråkigt att läsa för utomstående, varför natuskildraren så lite som möjligt borde ägna sig åt lyriska utsvävningar och stämningsmålerier. Alla har ju upplevt en solnedgång eller en tidig sommarmorgon och vet redan bäst själv hur det är. Man bär sitt högst personliga intryck inom sig och lyssnar på sin höjd artigt på andra människors utgjutelser (s. 130)

Hemma vid Fågelsången skildrar en brytningstid. Det gamla Sverige med sina jordbruksmetoder håller på att försvinna, Brusewitz är fascinerad över skiftet och skriver om förändringar i landskapet. Om vägar som dras, bilarnas intåg och avloppsdragningar. Skildringen av Johan Nådig som hötter med käppen åt förbifarande bilar är ljuvlig.

Johan Nådig är en gammal man som vill leva sitt liv på det sätt han är van och sedan dö i sin egen stuga. Han är vackert skildrad och blir också en länk till det samhälle som man nu lämnar bakom sig. Men det som var modernt för Brusewitz är gammalt för en modern läsare och samtidigt som han försöker gripa tag i det gamla som håller på att försvinna så hittar en modern läsare länkar till en förlorad värld hos Brusewitz på samma sätt som Brusewitz hittar dem hos Johan Nådig.

Tomas Bannerhed har skrivit ett trevligt och läsvärt förord och man förstår att han har hämtat inspiration från Brusewitz till sina egna skildringar, bland annat En vacker dag.

Similar Posts:

• ”Synd bara att jag inrättat mitt liv så att jag aldrig får uppleva det här”
• Matnyttig guide för fågelskådare
• Om människans förhållande till fåglar
• Fågelhistorier som skrämmer och kittlar
• Från småvatten till glaciärer

Tomas Bannerhed verkar inte tillhöra den kategorin av fågelskådare, och det känns ganska befriande. Trots att han vet hur underbara dessa majmorgnar är så fortsätter han att natt efter natt sova bort dem. Det brukar jag också göra, trots att jag vet att man aldrig ångrar en tidig uppstigning och en upplevd soluppgång.

För att skriva boken En vacker dag tillbringar Bannerhed ett dygn på Lovön, en ö i Mälaren som han ofta återkommer till. Boken delas upp i kapitlen morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll och vi får följa Bannerhed när han med inlevelse beskriver de skiftningar som ett majdygn erbjuder. Hans morgon startar strax före soluppgången och han får uppleva den där morgonmagin med soluppgång och fågelkonsert. Dagen är lite lugnare och tillåter till och med en liten tupplur. Det fina för den morgontrötta är att kvällen också bjuder på magiskt ljus och konsert, om än inte en lika intensiv sådan.

De arter han ser och beskriver är inga spektakulära kryss, men han har en förmåga att fascineras av även de vardagliga arterna. Mattias Bäcklins teckningar förhöjer läsupplevelsen och jag fascineras över hur han så fint fångar varje fågelart så att jag genast kan arta dem. Jag tittar länge på bilderna och försöker se vilka karaktärer han fått fram i fågeln för att de skall bli så självklara och tydliga.

Ute med kikare och anteckningsblock vill Bannerhed helst vara för sig själv, det är tydligt. Andra människor är oftast irritationsmoment när de blåser förbi på vattenskotrar eller cyklar förbi en i så hög fart att man nästan far omkull i vinddraget. Och så de där som stannar med bilen, de som frågar om man gått vilse, men ser ut som att de tror att man är en skummis.

Betraktelserna över fåglarna blandas med andra naturbetraktelser av blommor, fjärilar, sländor och rådjur. Också människor betraktas på håll. Utifrån sina naturbetraktelser gör Bannerhed också en och annan reflektion över sig själv och sin bakgrund. Han funderar över varför han är som han är och över sin relation till sina föräldrar och sin uppväxt på landet. Den som har läst Korparna känner igen en del.

Det är en vacker och tankfull bok som ger en fin bild av hur magisk en vacker dag i maj kan vara för den som tar sig tid att verkligen se och uppleva den. Boken inspirerar till naturupplevelser, men lyckas med konststycket att inte stressa upp en för att man inte är uppe i ottan hela våren, de flesta av oss har ju trots allt inrättat våra liv så att vi missar allt det där.

Similar Posts:

• Brytningstider
• Förmodligen ingen stork … kanske en sångsvan?
• En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan
• Spännande om stilig fågel
• Från småvatten till glaciärer

Måndag kl. 03.46

Hej Urban!

Jag skriver för att gratulera på födelsedagen. Jag skickar med två grytlappar som jag har virkat på sysselsättningsterapin. Det är ett gammalt handarbetsmönster från Blekinge. Jag hoppas att du får användning för dem. Du kan tvätta dem i 60° om det skulle behövas.
Jag har det rätt så jobbigt nu. Rösterna plågar mig och kräver att jag skall döda far, men det är ju många år sen han gick bort. Du skall vara glad så länge Du lever och slipper bli intagen. Det är Dödens väntrum här.

En sinnessjuk moder skriver brev till en son som aldrig svarar. Sonen försöker hitta sin plats i en stad (Stockholm) som inte tycks vara för honom. Där iakttar han allt från sidan och lever mest inuti sig själv. Han ältar och idealiserar en avslutad kärleksrelation, söker efter ny närhet och odlar en besatthet av fågelägg. Allt medan han försöker orientera sig i – och bitvis undfly – den känslomässiga frågestorm och rotlöshet som modern har lämnat efter sig med sin sjukdom och död.

Tomas Bannerhed fick Augustpriset för debuten Korparna 2011. Nu är han nominerad till Sveriges Radios Romanpris med nya romanen Lugnet. Det finns likheter mellan de båda böckerna – båda kretsar kring den problematiska relationen till en förälder, båda är en inifrånskildring, med en mer eller mindre ensam huvudperson som bygger sitt eget rum i ett närmast maniskt intresse för fåglar och, i den senare romanens fall, deras ägg.

Det är lätt att få sympatier för Urban i Lugnet. Hans ensamhet, längtan och resonemang kring det egna jagets förmågor och begränsningar berör. Urban tillhör också den sortens utifrånbetraktande romankaraktär som i sin blick och sin position en aning utanför gemenskapen, fångar något väsentligt i samhället, de rutiner och system vi mer eller mindre omedvetet blir del av. På något sätt upplever jag också att jag känner Urban väldigt tidigt, kanske rentav innan boken ens har börjat. Somliga delar av honom hämtar jag i mig själv, andra i människor jag träffat.

Lugnet är, liksom Korparna, en roman som befinner så mycket inne i protagonistens huvud att den mest tålmodiga läsare kan börja krokna. Det är ett besatthetens och ältandets tempo som jag allt som oftast uppskattar. Här återfinns en del av den poetiska och symboliska stilen från Korparna, som Urbans ständiga upptagenhet av naturen och fågellivet kräver. Dessutom bryts det här av en mer karg, registrerande stil. Men nog blir det bitvis lite mycket fågelägghistorier, även för mig som uppskattar Bannerheds stil.

Moderns röst ekar genom romanen. På helgerna flyr Urban ofta till fågeläggsvärlden och vardagarna börjar han fördriva på Kungliga biblioteket i ett försök att omvandla sin passion till konst. Där möter han Sonja, som så småningom blir föremål för hans förälskelse och det som leder historien framåt till romanens smärtsamma crescendo. Urbans sätt att tänka och hans repliker när han försöker få kontakt med Sonja är på en gång märkligt bekanta och konstlade och pinsamma. Det är alltså såhär vi pratar? tänker jag gång på gång.

Fågelhistorierna i Lugnet må vara delvis tröttande, men samtidigt är det till stor del som gör romanen unik och en stor del av Bannerheds stil. Tillsammans med breven från modern lyfter de boken från det konventionella. Lugnet kittlar lika mycket som den skrämmer.

Similar Posts:

• En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan
• ”Synd bara att jag inrättat mitt liv så att jag aldrig får uppleva det här”
• Det ensidiga livet på landet
• Brytningstider
• Sveriges radios litteraturpriser 2019

Finlandssvenska Katarina Gäddnäs har inspirerats till att initiera samtalet efter att författaren Ulla-Lena Lundberg uttalat sig om fiktionens kraft i samband med släppet av sin bok Is. Den bygger på självbiografiskt material men är skriven som fiktion, och Lundberg menar bland annat att ”det finns en sanning som man bara kommer åt genom fiktionen.”

Själv har jag alltid förutsatt att det är läsarna som styrt författarna, det vill säga så länge självbiografiska böcker säljer så bra som de gör kommer de att skrivas. Felicia Feldt skriver en bok om sin mamma, mamman svarar med en bok om dottern. På samma sätt slår dokusåporna ut såporna, för att vi aldrig tycks bli mätta på att titta in genom de där nyckelhålen. Ge tittarna vad tittarna vill ha liksom, i sann kommersiell anda.

Men Jens Liljestrand påpekar hur de senaste årens augustprisvinnare och nominerade i den skönlitterära klassen ofta har varit romaner som gränsat till självbiografier; Åsa Lindeborgs Mig äger ingen, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz; till och med Tomas Bannerheds Korparna har stor självbiografisk förankring. Detta kan i sin tur skapa ett tydligt belöningssystem, menar Liljestrand, unga författare kan få intrycket av att det lönar sig att skriva såna här berättelser. I Sverige har vi också deckarundret och chick lit-undret, som riskerar ge hela fiktionslitteraturen en stämpel av ren underhållning. Vill du betraktas som en seriös författare tycks alltså den biografiska fåran vara att föredra. Finkultur-cred alltså, snarare än kommers.

Fånigt egentligen, märkte ni hur jag precis skrev ordet ”fiktionslitteratur”? Var det inte termen skönlitteratur vi skapade just för denna typ av böcker? Men begreppen suddas som sagt i kanterna. Om man jämför länderna har Sverige varit värst. ”En helt galen höst”, kallar Liljestrand det, och tar Fredrik Ekelunds roman Som om vi aldrig gått här som exempel. Den skildrar en uppväxt, precis en sådan som Ekelund själv haft, har en huvudkaraktär som heter Fredrik Ekelund och har ett foto på Fredrik Ekelund på omslaget. ”Någonstans här börjar begreppet roman tappa sin betydelse.”

Liljestrand hävdar också (med tveksam täckning, tänker jag surt) att skrivarlinjer inte undervisar i hur man jobbar med fantasi, hur man faktiskt beter sig för att hitta på saker. Det är mycket jobb, menar han, att få en intrig att hålla boken ut.

Anna Fredriksson, som ofta skriver manus för teve, berättar att problematiken inte existerar där. Kan du inte jobba med dramaturgi, det vill säga hur man bygger upp en historia, ja då har du stora problem i samarbetet med skådespelare och regissör sen.

Kjell Westö påminner å sin sida om att valet att skriva självbiografiskt och dela med sig av sina nära relationer och därigenom riskera dem, inte lämpar sig för alla. ”Jag vill inte”, säger han. ”Jag håller inte för det.” Han menar också att man som författare kan vara bättre lämpad för en viss genre.

Medan Fredriksson kontrar med att det främst handlar om lathet och oförmåga att researcha. Litteraturen ger ju en chans att utforska omvärlden, menar hon, och tycker att det många gånger känns roligare att lägga sina karaktärer så långt ifrån sig själv som möjligt. ”Bara det görs tillräckligt bra.” Tricket är ju att lura läsaren så att även fiktionen upplevs som sann.

En annan fråga som tas upp är om det är fel att gå alltför långt ifrån sig själv; säg att skildra en utsatt grupp utan att själv vara del av den, som exempelvis romerna? Liljestrand tycker att man bör tänka sig noga för här; det kan bli en ren maktutövning att ta över någon annans röst. Här är det för några sekunder som att det glöms bort att författare är ett yrke där du jobbar med att i skrift porträttera och gestalta. ”Men om man gör researchen?” kontrar Philip Teir. Ja, precis. Det finns en överdriven försiktighet här, som, om den tillåts ta över, i slutändan enbart kommer att släppa fram ren och skär vittneslitteratur. Westö slår fast att det viktigaste här är ödmjukhet. ”Man måste bli de här människorna. Det är ett Herkulesjobb verkligen”, säger han, och beskriver hur han själv blev som galen i arbetet med sin förra bok. ”En författare måste vara mer eller mindre bipolär” är ett citat som kommer upp, myntat av Jeffrey Eugenides.

Är författare idag lata, som bara orkar gå till sig själva? Redan under antiken lärde sig folk hur en berättelse var uppbyggd, hur man med struktur och rätta verktygen skapar något nytt. Detta, menar Fredriksson, borde sitta i ryggmärgen hos alla utövare.

En intressant kontenta blir alltså att för att kunna skriva bra fiktion måste du göra din research. Forska för att i slutändan kunna hitta på så bra som möjligt. Och det, just hur man egentligen gör när man researchar, har nog Liljestrand helt rätt i att man sällan lär ut på skrivarlinjer. Åtminstone inte de tre där jag själv har gått.

Och för att återgå till inledningen: ett bra resultat måste fortfarande vara a och o. Och kanske är det så att vissa saker kommer fram bättre när de berättas genom fiktionen? Åtminstone har jag alltid uppskattat när jag själv får måla upp ansiktet på karaktären, när det inte redan är förbestämt och går att undersöka närmare via Wikipedia eller diverse författarintervjuer. Litteratur är ju i mångt och mycket till för att genom andras öden förstå världen, men också sig själv. Många gånger blir den kommunikationen lättare när budbäraren inte är bokens huvudperson. Du kan kisa och sätta in dig själv där. Det självbiografiska kan användas för att snabbare nå fram till det som bränner till, menar Philip Teir i samtalets inledning. Jag håller med. Men inte finns det någon anledning att veta vad som är självupplevt, och vad inte? En bra bok låter mig ju uppleva allt som händer och sker, lika tydligt och skarpt som om det drabbade mig själv.

Similar Posts:

• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Strapatser och förnumstighet
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Denne gigant
• Denne gigant

1. Den dyra räkmackan i restaurangen där man får vänta en evighet innan det blir ett ledigt bord för fem. Ja, den är dyr, men den är mycket majonäs och mycket räkor. Och det är skönt med en kö där inte ens Unni Drougge får gå före… Jag tror det kallas den som väntar på nåt gott.

2. Seminarium tillsammans med Jenny Jägerfeld, ”Humor i ungdomslitteraturen”. Det var förstås värsta grejen för mig att äntligen få sitta med en egen bok och prata på ett seminarium på bokmässan, vara en programpunkt (även om de missat skriva in oss ordentligt i dagsfoldern)! Min känsla efteråt är att jag sa en massa saker jag inte planerat att säga, men eftersom folk ändå skrattade till då och då och verkade intresserade, kändes det som en bra och uppsluppen stund.

3. Den urflippade bokshoppingen på den tredje dagen. Ja, vad vore bokmässan utan lite galet slöseri? Här är de ju samlade, alla böcker som det talats om under året, alla böcker man funderat på att läsa men inte kommit till skott med; i min skörd samsas Jules Vernes klassiker En världsomsegling under havet (för att det bara fanns en kvar och för att jag fastnade efter en sida) med den fina serieboken med eget fodral; Död kompis av Simon Gärdenfors; och tunna prosalyriska saker som jag blivit sugen på: Hanna Nordenhöks romandebut och Åsa Ericsdotters bok om otrohet. Det svåra är att välja var man ska börja! Ge mig tre dagar i sängen för konsumtion nu, tack!

4. De privata samtalen. Mötena på efterfesten, eller bara snacket med en kompis som också råkade vara i krokarna. Inte handlar det bara om litteratur förstås, och inte är det specifikt för mässan. Men kanske har det med de få sömntimmarna att göra, att man kan mötas mer direkt och naket förutsättningslöst? Något är det, som sammanför.

5. Bokbloggarna! På lördagen är jag och Christin Ljungqvist på mitt förlag på bokbloggarträff med en hel drös unga tjejer som recenserar och bloggar om böcker. Jag har precis sett några av dem prata på Emelies tvåtimmarslånga montersnack hos Bonniers, och är redan mäkta imponerad. Det är kul att svara på frågor om hur det känns att debutera, hur man ska tänka när man skickar till förlag, hur lång tid det tog att skriva boken, hur man får inspirationen att komma. Jag kommer aldrig att tröttna på att peppa andra människor att skriva.

6. Tomas Bannerhed. Ja, men självklart är jag också lite starstruck. Bara en sån sak som att vi sitter och räknar kändisar på Park, jag och Lovisa. Jag ser seminariet om den exotiserade landsbygden med Bannerhed, Stewe Claeson och Katarina Fägerskiöld, och senare på kvällen får jag chansen att prata med honom. Det är klart att man blir lite fånigt fan istället för nån form av kollega. Först på slutet av kvällen vågar jag säga att jag också är författare. Jag tror att han egentligen är ganska ointresserad av att prata med mig, vare sig vi har samma bakgrund eller inte. Men lite grann fuck that känner jag. Jag fick prata med Tomas Bannerhed. Det är fan i mig punkt efter det.

7. Seminariet om yttrandefrihet. ”Vems yttrandefrihet vill vi försvara?” heter det seminarium som väcker mest känslor i mig, även om jag är på flera bra. Det är en samling journalister från de nordiska länderna som diskuterar bland annat vad som hänt efter massmorden i Norge och Muhammedkarikatyrerna, men också hur yttrandefriheten ska ta ställning till denna våg av hat som kräver censur. Det är här de mest förbluffande tankegångar dryftas. Som den om False balance, en synvinkel på journalism som sprider sig i USA, att man inte längre vill ha en diskussion med åsikter från olika håll, utan letar efter ett rätt eller fel i debatten. Jag hör även förespråkande för en typ av ”försiktig censur” som sker i Berlin exempelvis, där man säger till biografer att ni ”kanske inte ska visa den filmen”, för att det förespås orsaka bråk. ”De ligger lite före i Tyskland”, säger Nils-Erik Forsgård, och jag blir kallsvettig av rädsla. Som tur är finns båda perspektiv av saken förespråkade.

8. Tjejen som vänder sig om framför mig när vi är på väg hem och säger ”Nu ska jag gå hem och läsa din bok, istället för att gå på krogen!”

9. Speaker’s lounge. Ja, men man måste ju vara ärlig. På min bricka på bröstet står mitt namn, vilket tillåter mig att stiga i graderna. Det är en fånig hierarki, men det är alltjämt en hierarki. Jag får vara i samma rum som Lasse Åberg och ta gratismackor, kaffe och hur många kakor som helst. Åtminstone i fyrtio minuter är detta fett kul.

10. Ilon Wikland. Jag ljuger om jag säger att jag ser henne, för det är fullsatt i salongen och jag har hamnat hyfsat långt bak. Men det gör inte så mycket. Jag blir ändå lika tårögd när hon berättar om sin nära relation till Bröderna Lejonhjärta, och om hur hennes mål nu, 82 år gammal, bara är att bli bättre. ”Jag tog mina teckningar och barnet och gick in till Rabén & Sjögren. Snälla Astrid, sa jag, kan jag inte få rita? Och så fick jag rita till Mio min Mio. Det var ’54 och jag har inte varit arbetslös sen dess.” Jag vill vara som henne när jag är 82.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• När orden inte räcker till
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

Det positiva: närheten till naturen och utsattheten för vädrets nycker, det cykliska och tillfredsställande i att arbeta med kroppen, de återkommande sysslorna år efter år, som trots nya uppfinningar i form av maskiner alltid kommer att påminna oss om svunna tiders stolthet i att kunna bruka sin egen jord. Det negativa: det livegna. Utsattheten för vädrets nycker, som tvingar bonden till enträget arbete så fort vädret tillåter, med den överhängande stressen alla och envar får känna av: för imorgon kanske det regnar. Oförmågan att förstå andra livsstilar, och kanske främst; behovet av att hylla den egna som den enda sanna livsstilen. Tomas Bannerheds bonde tappar förståndet av alla måsten som byggs upp inom honom. I Åsen har Katarina Fägerskiölds bonde Sam inte mycket till övers för huvudkaraktären Sofis drömmar om ett annat liv än det strävsamma, slitsamma. Så länge hon jobbar på gården vill han helst att hon ska finnas till hands ett telefonsamtal bort, i ett hus som nära nog ligger på tomten. Och varför skulle hon någonsin sluta jobba där?

Sofi är en ung tjej, bara strax över tjugo, och som läsare undrar man hur hon hamnat där hon hamnat. Hennes jobb är någon form av allti-allo, hon kör traktorer, fixar söndriga stängsel, tar hand om barnen, lagar mat och utfordrar djuren. Slaktar grisar tillsammans med Sam, plöjer åkrar, bråkar med hydraularmarna, är rädd för att skada sig. Sofi som person är å ena sidan tuff och stark. Å andra sidan finns det en sorts uppgiven apati i henne, som speglas genom hela Fägerskiölds språk. Det är kargt, informativt men sällan poetiskt. Berättar om allt utan att riktigt släppa in.

Sam hade ett eget sätt att sopa golven på. Långsamt, effektivt, omständligt tills han fick med sig vartenda höstrå och sågspån. Om han sopade blodet från golvet med vatten gjorde han på samma sätt. Hon lärde sig aldrig det. Han fick med sig alla små partiklar. Likadant var det när han harvade, sådde eller plöjde. Under tiden hon jobbade hos honom skulle hon kanske lära sig att göra på samma sätt.

Sofi jobbar på trots att hon inte trivs. En mycket bra del av boken är den som tar upp hur hon behandlas annorlunda för att hon är kvinna. Männen förväntar sig inte att hon ska lyckas med de saker de själva anser sig vara experter på, trots att Sofi arbetat länge på gården. Även detta känner jag igen från min uppväxt. Behovet av att kvinnor ska vara kvinnor, män ska vara män. Du har blivit lite tjock, tycker Sam. En kvinna som inte bryr sig om sitt utseende ses på med skepsis. Ska inte du hitta någon att gifta dig och skaffa barn med? frågar till och med barnen i familjen hon jobbar för.

Och det slår mig även hur många killar det är som fastnar i den här typen av livegna jobb, och att det egentligen på många sätt är mer synd om dem. Programmet Bonde söker fru kanske fyller en större funktion än vad folk förstår. För även idag, på 2000-talet, finns det så många människor som bara enträget jobbar vidare, för att det förväntas av dem att de ska göra det. Här fyller Fägerskiölds stela språk en funktion. Bakom det enkla vilar ett stort komplicerat garnnystan av motstridiga känslor, som trycks ner av det monotona och aldrig får komma upp till ytan.

Som diskbänksrealist är Fägerskiöld väldigt övertygande. Åsen är som en enda lång stämning, och arbetet på gården mycket bra skildrat. Tyvärr hinner jag tröttna många gånger innan jag kommer till slutet. Och det känns som en underlig sak att göra, när boken bara är 139 sidor lång.

Det är i naturbeskrivningarna det bränner till. Och i scener som denna, där Sofis syster från barndomen gör sig påmind på ett spöklikt sätt. På många vis är denna tunna bok lite av ett mysterium för mig. Under den enkla ytan vilar ett stort obehag. Kanske porträtteras det aldrig så bra som i den här scenen:

När hon hade handlat på ICA en dag och stod och väntade på bussen vid strandpromenaden tittade hon ner i det halvfrusna vattnet. Ytan täcktes av en tunn hinna is. Hon släppte ner kassarna och kunde inte motstå att ta en pinne och peta på sjoken som gnisslade mot varandra. När hon lutade sig över vattnet såg hon ett blont huvud och händer som sträcktes upp som om hon ville säga Hej, eller Hjälp.
Hon petade lite med pinnen när hon hörde bussen komma. Rosmarie som inte var mer än ett huvud och en överkropp drog lite på munnen, de sneda tänderna var gula. Håret flöt i vattnet runt huvudet.
Hon tog upp det som ramlat ur påsarna, lyfte upp dem och klev på bussen. (…) Hon tittade ner på sina händer vände på dem och de såg ut som dem i sjön, liknade en apas med svullna valkar köttiga och stela.

I sitt debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog skrev Katarina Fägerskiöld att hon inte kunde tänka sig en bättre plats att skriva om, än en där det jämt regnade och inte hände någonting. Jag trodde att jag höll med henne. Men jag ångrar mig. Jag är en läsare som kräver att det händer lite mer, när allt kommer omkring. Om inte i handlingen, så i språket.

Similar Posts:

• Linas tio i topp från bokmässan 2012
• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan
• Borås Tidnings debutantpris 2012

Tomas Bannerhed för Korparna. Juryns motivering: ”För en roman som med tyngd och trovärdighet rör sig över gränsen mellan yttre och inre landskap och med sagoton och saklighet öppnar sig mot en nära historia där utvecklingens offer ännu är oräknade.”
Foto: Sara Mac Key.

Carolina Fredriksson för Flod. Juryns motivering: ”För en roman som i ett mjukt och följsamt episkt flöde och med mättad symbolik gestaltar barndomens villkor i en giftig och laglös framtidsvärld som ur berättelsen vänder sig till oss som kusligt samtida.”
Foto: Emelie Asplund.

Kristofer Ahlström för Bara någon att straffa Juryns motivering: ”För en roman som med säker gestaltning och uppdriven känsla för ett ölandskaps rastlösa föränderlighet skildrar ett sorgearbete som inrymmer och försonar barnslig kärlek och den skam som väcker ångest.”
Foto: Emily Dahl.

Naima Chahboun för Okunskapens arkeologi Vi har inte recenserat den än på dagensbok, men Norstedts skriver så här om diktboken: ”Genom historiska nedslag och vilja till att kommunicera har Naima Chaboun skapat en alldeles egen musikalisk form av politisk dikt. Okunskapens arkeologi har som utgångspunkt det kända rättsfallet Julius och Ethel Rosenberg och utvecklandet av atombomben. Men boken skulle också kunna sägas protokollföra den västerländska berättelsen om att vara människa.”
Foto: Sara Moritz.

Andrés Stoopendaal för Maskerad ”Om inte Andrés Stoopendaal finns med bland de nominerade nästa år är jag inte bara beredd att äta upp hans utmärkta roman utan därtill hela mitt bibliotek”, skrev Expressen. Dagensbok var inte lika begeistrade, intressant nog. Foto: Christer Ehrling.






Vem som vinner får vi veta torsdagen den 23 februari… Vilken bok hejar du på?

Similar Posts:

• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• Borås tidnings debutantpris 2012 går till…
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• 10 i topp januari 2012

Den skönlitterära vinnaren är:

Tomas Bannerhed: Korparna

När Anna N skrev om Korparna i somras skrev hon: ”För varje sida jag läser blir jag lite lycklig och smått lyrisk. Men jag måste läsa i omgångar, för som helhet kan jag känna att boken blir lite väl mycket, lite lång, lite för eländig. Men när jag får ta det i min egen takt så är allting perfekt, de förbjudna känslorna, förtvivlan, miljön, och till och med ett så vanligt motiv som en far-och-son-relation blir lite unik i den här versionen.” Läs mer.

Juryns motivering lyder:
”På Undantaget kommer ingen undan sin natur. Vare sig det rör sig om jorden eller genetiken. Det handlar om far och son, om arv och miljö, om fåglar och frihetslängtan. Korparna är en klassisk utvecklingsroman, stadigt rotad i den svenska litteraturtraditionen. Men framförallt är den en roman om naturen i betraktarens öga. Och genom den unge Klas klara blick får vi se den återfödas i all sin obönhörliga storslagenhet: dödlig och frodig, sällsam och magisk. Tomas Bannerhed plöjer helt nya fåror i ordbruket. Vi kan inte annat än förundras över denna rikedom: från rönnbärens färg till rördrommens flykt.”

Den facklitterära vinnaren är:

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar

När Ella skrev om boken i höstas här på Dagensbok skrev hon: ”Kanske är det just den där påbjudna tacksamheten som gör att jag gråter mig igenom Åsbrinks bok, nästan från pärm till pärm. Inte bara för att det blir så konkret och personligt, inte bara för att det är så lätt att identifiera sig med ett par föräldrar som försöker vara starka och hoppfulla för sitt barns skull. Med en tonåring som lämnas ensam kvar, övergiven i ett främmande och inte alltför välkomnande land. Och med en författare som skriver i trots av föräldrar som menar att det där med judiskheten måste vi hålla tyst om, akta oss för att provocera fram någonting. Utan också för att den svenska flyktingpolitiken är så vedervärdig, så fullständigt utan ursäkt.” Läs mer.

Juryns motivering lyder:
”Ur en skatt av obesvarade brev utvinner författaren flera perspektiv på vår historia och vårt samhälle. Den får läsaren att söka svaren på frågan om vad som är rätt och fel i en historia som berör.”

Vinnare i kategorin barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna

Ella har även läst Pojkarna och skriver: ”Med Pojkarna har Schiefauer skrivit en egensinnig liten roman om kön och identitet. Premissen är som lånad ur en drömsk och lekfull Shakespeare-komedi, men spelet mellan tjejer och killar vardagsrealistiskt och brutalt tecknat. Pojkarna är en saga, och något helt annat. Om att försöka hitta hem i sin kropp, i sin sexualitet. Om vem man är eller skulle kunna vara och vem som egentligen känner en.” Läs mer.

Juryns motivering lyder:
”Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.”

Grattis önskar vi på dagensbok.com!

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2011
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Augustvinnarna 2015
• Våldet griper omkring sig
• Nominerade till Augustpriset 2015

Årets nominerade i kategorin skönlitteratur är:

Tomas Bannerhed: Korparna
En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan

”Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte vet vad de känner, hur de ska känna och…” Läs mer

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att …” Läs mer

Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Språket blir en barriär

”Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke får eget utrymme när Eva-Marie Liffner gestaltar henne som Ros, Rose och mr Ross i romanen Lacrimosa. Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist…” Läs mer

Sören Bondeson: En m³ jord
Himlajorden om du vill

”Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on a Plane…” Läs mer

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen:
”Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland”

”I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid…” Läs mer

Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings

Att det är två debutanter bland de sex, Carolina Fredriksson och Tomas Bannerhed glädjer jag mig extra åt. Det var längesedan man blev författare i och med sin andra bok och speciellt Flod är en av de starkaste debuter jag har läst på länge. Amanda Svenssons andra bok Välkommen till den här världen är redan omtalad och omskriven, recenison av den kommer snart här på Dagensbok. Det är vanskligt med gissningar, lättare och fegare med önskningar. Får jag hoppas så hoppas jag allra mest på Carolina Fredriksson, ska jag tro så tror jag allra mest på just Amanda Svensson eller möjligen Eva-Marie Liffner.

Årets nominerade i kategorin fackbok är:

Lennart Pehrson: Ni har klockorna – vi har tiden. USA tio år efter 11 september
Slutet på en era?

”Det har väl knappast undgått någon att idag är tioårsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center och andra amerikanska mål. När detta skrivs är det fortfarande den tionde september, jag är redan less på 9/11 och gråtmilda teveinslag som får svenska nyhetsprogram att kännas kapade av amerikanska Fox News…” Läs mer

Lasse Berg: Skymningssång i Kalahari
Ge människan i dig en chans

”Om ni läste Lasse Bergs förra (lysande) bok, Gryning i Kalahari, eller såg dokumentären Jordens snällaste apa, har ni redan hört hans grundsats: vi homo sapiens är, innerst inne, goda. Vänliga, solidariska, generösa, pratglada. Vi är inte byggda för att vara störst, starkast, snabbast och tuffast, vi blev inte en av jordens…” Läs mer

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Alla monster måste dö
Pyongyang med all-inclusive från 11.995

”Efter att länge ha varit en vitfläck på resekartan kan vi nu äntligen erbjuda en exklusiv paketresa till ett lika annorlunda som spännande resmål: Nordkorea. En resa där vi kombinerar storstadslivet i huvudstaden Pyonyang och bland annat besöker världens största idrottsanläggning, Runango May Day Stadium…” Läs mer

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar
Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

”När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare. Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så…” Läs mer

Christel Kvants Trädets tid

Johan Svedjedals Spektrum – den svenska drömmen

Eftersom min läsning av facklitteratur är nästintill obefintlig har jag ingen aning om vem som skulle vinna det här priset. Desto lättare med en gissning, kanske Lasse Berg eller Elisabeth Åsbrink?

Årets nominerad i Barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

”Någonstans i yngre tonåren slukade jag en bok med titeln Avsnoppad. Romanen, av David Thomas, handlar om Bradley, en man som sövs ned på ett sjukhus för att få visdomständerna bortopererade. Av en slump – eller snarare på grund av nyligen varslade vårdbiträden som varit ute och supit på lunchen” Läs mer

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln
Häxorna vs demonerna

”Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte…” Läs mer

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken…” Läs mer

c

Lotta Olssons Konstiga djur

Maria Nilsson Thores Petras prick

Att Cirkeln blivit nominerad glädjer jag mig åt på många sätt, inte bara för att det är en fantastisk bok som bara blir bättre och bättre för varje gång jag läser den, utan för att den nomineringen öppnar för fantasy, andra världar och magi. Det är viktigt för att den litteraturen som så länge verkat underifrån nu blir tagen på allvar och insläppt i de litterära finrummen. Vita streck och Öjvind fick toppbetyg så sent som i lördags av vår gästrecensent här på Dagensbok. Det borde vara dags för en bilderbok i barn- och ungdomskategorin så kanske ligger ändå Sara Lundmark bäst till. När jag läste Pojkarna kände jag mig mest ett steg efter, jag kom inte åt den, skrämdes mest av den. Så ska jag hoppas så hoppas jag på Cirkeln, ska jag gissa så gissar jag på Vita streck och Öjvind.

Vad tror du?

Similar Posts:

• Himlajorden om du vill
• Augustpriset 2011
• Om längtan till något som är viktigt
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer