Journalisten Jens Liljestrand har, på uppdrag av Svenska Scoutförbundet, skrivit en reportagebok om dagens svenska scoutrörelse. Liljestrand har medverkat i en mängd olika scoutaktiviteter runt om i landet och skildrar på ett underhållande sätt den bredd av aktiviteter, och inställningar, som idag ryms inom rörelsen. I boken trängs snobbiga sjöscouter på seglats i västkustens brackiga enklaver med muslimska scouter i Malmös ytterområden samt proggiga scouter med en mer alternativ agenda. Vi äro svenska scouter vi lyckas, just genom att lyfta fram denna paradoxala bredd, synliggöra hur mångfacetterad dagens svenska scoutrörelse är.

Liljestrands ton är mycket rak och ärlig. Han pendlar mellan att vara engagerad i respektive uttråkad av de scoutaktiviteter han deltar i. Både entusiasmen och frustrationen skildras på ett trovärdigt och träffsäkert sätt.

Men boken måste även betraktas som ett av många uttryck för det imagearbete som pågår i den svenska scoutrörelsen. Ett arbete som i stor utsträckning handlar om att både förstå och råda bot på allmänhetens ointresse. Det verkar idag finnas en vilja till reflektion inom rörelsen. Rörelsens inflytande över den svenska ungdomens liv har blivit marginellt, trots att både kungen och framstående företagsledare vurmar för scoutlivets positiva effekter. Det är inte särskilt konstigt att scoutrörelsen har haft svårt att hävda sig i konkurrensen med diverse kommersiella och internationella identitetspaket. Vi äro svenska scouter vi har internt använts som en utgångspunkt i dessa diskussioner. Det är därför beklagligt att Liljestrand, när han ger sig i kast med att förankra sina observationer i en historisk analys, lägger fram resonemang som kännetecknas av både historielöshet och anakronistiska generaliseringar.

Denna slagsida visar sig bland annat i de avsnitt som behandlar jämställdhet och genusrelationer i den svenska scoutrörelsen. Liljestrand menar att Baden-Powells inställning till flickscouting präglades av en underliggande tanke om jämlikhet, men att flickscoutrörelsen på grund av extern kritik kom att präglas av en idé om att könen istället skulle komplettera varandra. Detta är ett mycket besynnerligt påstående, som förenklar de komplexa historiska sammanhang som flickscoutsrörelsen uppstod i och även verkat under. Men dessutom osynliggör påståendet att dessa två olika genusprinciper inte kategoriskt kan betraktas som varandras motsatser.

Denna typ av analys faller måhända utanför ramen för en reportagebok, men jag anser likväl att det kan krävas att en journalist använder sig av befintliga forskningsresultat när betydelsen av det förflutna används för att belysa nutiden. I ett svenskt sammanhang är detta än mer beklagligt, då svenska skildringar av scoutrörelsen har präglats av en flickscoutblindhet som indirekt resulterat i ett förringande av flickscoutkulturens betydelse och en ensidig fokusering på scoutmaskulinitet. Om Liljestrand hade gjort en ansats att sätta sig in i den omfattande internationella flickscoutforskningen, så hade även slutsatsen att scoutrörelsen behöver förbättra sitt historiemedvetande kunnat ges mer tyngd och trovärdighet.

Men bortsett från denna brist ger Vi äro svenska scouter vi flera tankeväckande inblickar i dagens spretiga scoutpraktik. Det är en bok som mycket effektfullt illustrerar det journalistiska reportagets styrka gällande både språklig direkthet och slagkraftighet. Boken är lättläst och roande. Men för dem som har en djupare inblick i scoutrörelsens historia finns det även anledning att oroas av Liljestrands framställning.