Jag har läst två böcker den senaste tiden som handlar om lantlivet. Tomas Bannerheds Korparna och nu senast alltså Katarina Fägerskiölds Åsen. Själv uppvuxen på bondgård tycker jag igenkänningen är mysig, både när det är positivt och när det är negativt.
Det positiva: närheten till naturen och utsattheten för vädrets nycker, det cykliska och tillfredsställande i att arbeta med kroppen, de återkommande sysslorna år efter år, som trots nya uppfinningar i form av maskiner alltid kommer att påminna oss om svunna tiders stolthet i att kunna bruka sin egen jord. Det negativa: det livegna. Utsattheten för vädrets nycker, som tvingar bonden till enträget arbete så fort vädret tillåter, med den överhängande stressen alla och envar får känna av: för imorgon kanske det regnar. Oförmågan att förstå andra livsstilar, och kanske främst; behovet av att hylla den egna som den enda sanna livsstilen. Tomas Bannerheds bonde tappar förståndet av alla måsten som byggs upp inom honom. I Åsen har Katarina Fägerskiölds bonde Sam inte mycket till övers för huvudkaraktären Sofis drömmar om ett annat liv än det strävsamma, slitsamma. Så länge hon jobbar på gården vill han helst att hon ska finnas till hands ett telefonsamtal bort, i ett hus som nära nog ligger på tomten. Och varför skulle hon någonsin sluta jobba där?
Sofi är en ung tjej, bara strax över tjugo, och som läsare undrar man hur hon hamnat där hon hamnat. Hennes jobb är någon form av allti-allo, hon kör traktorer, fixar söndriga stängsel, tar hand om barnen, lagar mat och utfordrar djuren. Slaktar grisar tillsammans med Sam, plöjer åkrar, bråkar med hydraularmarna, är rädd för att skada sig. Sofi som person är å ena sidan tuff och stark. Å andra sidan finns det en sorts uppgiven apati i henne, som speglas genom hela Fägerskiölds språk. Det är kargt, informativt men sällan poetiskt. Berättar om allt utan att riktigt släppa in.
Sam hade ett eget sätt att sopa golven på. Långsamt, effektivt, omständligt tills han fick med sig vartenda höstrå och sågspån. Om han sopade blodet från golvet med vatten gjorde han på samma sätt. Hon lärde sig aldrig det. Han fick med sig alla små partiklar. Likadant var det när han harvade, sådde eller plöjde. Under tiden hon jobbade hos honom skulle hon kanske lära sig att göra på samma sätt.
Sofi jobbar på trots att hon inte trivs. En mycket bra del av boken är den som tar upp hur hon behandlas annorlunda för att hon är kvinna. Männen förväntar sig inte att hon ska lyckas med de saker de själva anser sig vara experter på, trots att Sofi arbetat länge på gården. Även detta känner jag igen från min uppväxt. Behovet av att kvinnor ska vara kvinnor, män ska vara män. Du har blivit lite tjock, tycker Sam. En kvinna som inte bryr sig om sitt utseende ses på med skepsis. Ska inte du hitta någon att gifta dig och skaffa barn med? frågar till och med barnen i familjen hon jobbar för.
Och det slår mig även hur många killar det är som fastnar i den här typen av livegna jobb, och att det egentligen på många sätt är mer synd om dem. Programmet Bonde söker fru kanske fyller en större funktion än vad folk förstår. För även idag, på 2000-talet, finns det så många människor som bara enträget jobbar vidare, för att det förväntas av dem att de ska göra det. Här fyller Fägerskiölds stela språk en funktion. Bakom det enkla vilar ett stort komplicerat garnnystan av motstridiga känslor, som trycks ner av det monotona och aldrig får komma upp till ytan.
Som diskbänksrealist är Fägerskiöld väldigt övertygande. Åsen är som en enda lång stämning, och arbetet på gården mycket bra skildrat. Tyvärr hinner jag tröttna många gånger innan jag kommer till slutet. Och det känns som en underlig sak att göra, när boken bara är 139 sidor lång.
Det är i naturbeskrivningarna det bränner till. Och i scener som denna, där Sofis syster från barndomen gör sig påmind på ett spöklikt sätt. På många vis är denna tunna bok lite av ett mysterium för mig. Under den enkla ytan vilar ett stort obehag. Kanske porträtteras det aldrig så bra som i den här scenen:
När hon hade handlat på ICA en dag och stod och väntade på bussen vid strandpromenaden tittade hon ner i det halvfrusna vattnet. Ytan täcktes av en tunn hinna is. Hon släppte ner kassarna och kunde inte motstå att ta en pinne och peta på sjoken som gnisslade mot varandra. När hon lutade sig över vattnet såg hon ett blont huvud och händer som sträcktes upp som om hon ville säga Hej, eller Hjälp.
Hon petade lite med pinnen när hon hörde bussen komma. Rosmarie som inte var mer än ett huvud och en överkropp drog lite på munnen, de sneda tänderna var gula. Håret flöt i vattnet runt huvudet.
Hon tog upp det som ramlat ur påsarna, lyfte upp dem och klev på bussen. (…) Hon tittade ner på sina händer vände på dem och de såg ut som dem i sjön, liknade en apas med svullna valkar köttiga och stela.
I sitt debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog skrev Katarina Fägerskiöld att hon inte kunde tänka sig en bättre plats att skriva om, än en där det jämt regnade och inte hände någonting. Jag trodde att jag höll med henne. Men jag ångrar mig. Jag är en läsare som kräver att det händer lite mer, när allt kommer omkring. Om inte i handlingen, så i språket.
Publicerad: 2012-03-25 00:00 / Uppdaterad: 2012-03-24 21:19
En kommentar
[...] Fägerskiöld för romanen Åsen. Med nomineringen “Stark, drabbande och helt osentimental vardagsskildring av svensk [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).