Mot den här bakgrunden är det spännande att öppna Lauren Groffs senaste roman Den vilda flykten. Tiden är 1600-tal och fokus är på en tjänsteflicka (utan namn) som ingått i en engelsk familjs hushåll. Familjen har tidigare levt i en stad men har emigrerat för att nu missionera på den nordamerikanska kontinenten.

Inledningen är en livlig beskrivning av hur tjänsteflickan smiter ut från det engelska fortet med stövlar som hon stulit av en herremans son. Hon flyr från den dödsbringande pesten som redan tagit många liv. Dessutom har ursprungsbefolkningen omringat fortet och i och med belägringen har ingen mat kunnat anskaffas och svälten leder till än mer död.

Den kommande språngmarschen ut i det vilda blir en kamp mot de fysiska elementen. Hennes kunskaper om naturen och geografin bygger på muntlig och kortfattad information. Hon prioriterar två saker: att förse sig med friskt vatten och att undvika närkontakt med män.

Tiden på flykt skildras med detaljerade och ofta sinnliga iakttagelser om naturen. Och vad beträffar definitionen av ordet flicka, visar det sig i återkommande minnesbilder att hon snarare är en ung kvinna, som saknar den som hon en gång kroppsligen förenades med.

Löpmarschen sker i sträng kyla och att läsa om hur fötterna för framåt trots smärta är som att lyssna till en föreläsare som återkommande deltar i ultramaratonlopp. Hurtigt levereras slutklämmen om att kroppen klarar mer än du anar: ”Det krävs bara ett starkt pannben” (min fiktiva föreläsares ord, inte Groffs ord).

Ämnet i sig – flykten – gör att man kan läsa romanen som en ren och skär äventyrsberättelse. Men Groffs vidvinkelperspektiv öppnar upp för mycket mer. Hon låter romanens unga kvinna föra tysta samtal med sig själv där hon funderar på rätten/orätten att invadera en annan kontinent. Att ursprungsbefolkningen inte alls blivit frälsta av de europeiska människorna är uppenbart för henne. Samtidigt speglas en annan under- och överordning, nämligen relationen mellan Naturen och Människan.

Romanens musikalitet ger en annan läsart, vi har att göra med en författare som vill något särskilt med sin stil. Prosan är variationsrik med slående metaforer, omtag och sammansmältningar av nutid och dåtid. Strukturen liknar närmast uppbyggnaden av medeltida ballader eller naturlyriska symfonier.

Sist men inte minst är berättelsen en utvecklingsresa. Rymden och vidderna vidgar kvinnans föreställningsvärld och tankarna rör sig kring världsalltet. Hennes isolerade tillvaro åtskild från andra människor fyller henne med frid men inte alltid. Där känner jag att Groff lyckas göra mig mest nyfiken. För om jag ska vara sanningsenlig, upplever jag mestadels en distans och jag frågar mig ibland om Groff tittar på sin fiktiva värld genom en glaskupa.

Den vilda flykten är med detta sagt ändå ett välskrivet verk. Jag skulle kunna välja att citera något av alla stycken som väcker lust till vandring i enslighet. Men faktum är att scenen jag vill dela med mig av är raka motsatsen. Textstycket handlar om när flickan blir betraktad på håll av två småflickor, som tror att de sett ett spöke flyta förbi i en urholkad stock på floden. De kivas om vem som ska springa till mödrarna längre upp på fälten för att meddela vad de sett:

Men den yngre systern var inte längre lika foglig som hon hade varit när hon var mindre. Hon hade börjat motsätta sig befallningar från sin äldre syster, och hon satte sig tungt på rumpan och kliade på ett bett på armen och sade irriterat att hon inte tänkte gå, för om hon gjorde det skulle deras mor sätta henne i arbete. Och den äldre systern försökte dra upp sin lillasyster i armen, men den yngre visste hur man gjorde sig tung och lealös, och trots att den äldre systern var ett huvud högre lyckades hon inte rubba sin yngre syster.

Similar Posts:

• Inte bara svart och vitt
• Familj i kras
• Tro, hopp och kärlek
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• En överlevande överstinnas historia

45 år har gått sedan Lempi lämnade sin barndomsbygd i Minnesotatrakten. I sina händer har hon plötsligt en plåtburk som innehåller brev som mamma Rose skrivit till henne. De är skrivna år 1973, och berättar om föräldrarnas kärlek som överskred alla gränser. Tvister och missunnsamhet präglade relationen mellan de finska immigranterna och reservatets ursprungsbefolkning med ojibwier men en liten vargunge förenade mig med din far, skriver hennes mamma.

Till hälften finsk och till hälften ojibwian försöker huvudpersonen Lempi förstå sitt eget förflutna. Också hon väljer brevformen. Kan det vara så här allt hänger ihop, undrar hon när hon i augusti 2018 skriver till brevets mottagare – ungdomsförälskelsen Jim Gråpäls, som idag är gift och har en son.

Rose är borta är en roman som fångar något mer än huvudpersonernas personliga utveckling. Parallellt med historien om Lempis föräldrars öde får läsaren en insyn i andra händelser som går att belägga med fakta. Fattigdomen och rasismen som följde när ursprungsbefolkningen bestals på sin mark, våld, alkoholism, försvunna barn i reservatsskolor och FBI:s förföljelser av fackligt aktiva arbetare har dokumenterats av historiker och samhällsforskare. På bokens sista sidor listas ett gediget efterforskningsmaterial.

Ingenstans i omslagets rosafluffiga bild anas det som är baksidan av tvåsamhetens passionsdrama eller hur omgivningens svartsjuka och bitterhet trängde sig in. I ett av Lempis brevstycken återger hon hur hon hört sin pappa berätta om tiden när Rose blev politisk aktivist:

[---] och vi var inte längre Ettu och Rose Rose och Ettu, utan en finne och en ojibwa mitt i ett reservat inför alla frågor som inte gick att besvara, och århundraden av oförrätter och jorddelningar och förlorade ägolotter var som ett harskinn som spikats upp ut och in på en flagnad laduvägg allt blottat och inget mjukt kvar, endast den avskalade sanningen om hur finnen var erövraren och Rose den berövade.

Människan förirrar sig bort från sin förutbestämda stig sju gånger, vilket romanens kapitel formar sig efter. Läsaren får följa Lempi när hon söker sig en väg framåt i stället för att fortsätta förtränga sitt förflutna. Att återse ungdomsförälskelsen innebär för henne en ny tro på sig själv, så som hon formulerar nuläget för sig själv. Jag, som befinner mig utanför, ser snarare att försoningen med mormor Patti har större tyngd. Denna kraftfulla mormor som numera chefar över spelkasinot där besökarna förlorar mer än de vinner. Nu välkomnar hon den så länge försvunna dotterdottern.

Romanens språk har en egen lyskraft med egensinniga – eller rättare sagt egensinnliga metaforer. Katja Kettu är originell på sitt modersmål med sprakande formuleringar och jag tänkte att den svenska översättaren skulle ha sina utmaningar. Men Marjut Hökfelt gör en enastående insats och det skriver jag inte bara av slentrian. Vattnet brakar isskorpigt i vaken, pälsen är mjuksträv och motvilja kan väl inte beskrivas bättre än när kroppen kläs i den skavstela skoldräkten? En fullpoängare är också när tryggheten får trestavig rytm så att jag som läsare tydligt hör hjärtslagen:

Jag pressade huvudet mot den varma barmen och kände hur blodet strömmade, ådrorna brusade och det stadiga hjärtat hamrade [---]

Jag önskar romanen en lång livslängd och att fler läsare finner den och inte låter sig hämmas av inslagen med magisk realism – om man tycker att sånt är störande för trovärdigheten. De illustrerar i min tolkning Lempis inre psykologiska landskap och hennes traumabearbetning. De gripande avsnitten om attraktion mellan människor och de bildande inblickarna i nordamerikanskt förtryck av sin ursprungsbefolkning är för mig övertygande nog för omläsning(ar).

Similar Posts:

• Familjen Ingalls i indianernas land
• Dammet yr kring den okonventionella familjen
• Spännande men alldeles för spattigt
• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Min president var svart

Lincoln var förstås den amerikanske president som avskaffade slaveriet. Douglass var en känd slaverimotståndare och politiker, som började sina dagar som slav.

Ett mycket bra tillfälle att uppmärksamma att mänskliga rättigheter sällan är så självklara som de borde vara, tycker vi.

Trevlig läsning!

Romaner och noveller

Alice Walker: Purpurfärgen
Systerskap i botten av näringskedjan

”Alice Walkers Purpurfärgen är en sådan där roman, en modern klassiker, som jag länge tänkt att jag borde läsa, men samtidigt dragit mig lite för att plocka upp. Den verkade så väldigt mörk och eländig. Så kom den här vackra nyutgåvan, och det kändes som dags att ta djuren vid hornen – och bli positivt överraskad. Visst är…” Läs mer

Ta-Nehisi Coates: Vattendansaren
Alla är underställda slaveriet

”Ta-Nehisi Coates första roman, Vattendansaren, är en sådan där bok som jag sett fram emot så mycket att den, när den väl kommer, blir liggande ett tag, eftersom det känns så läskigt att få veta på riktigt om den lever upp till mina skyhöga förväntningar. Hans fackböcker, Mellan världen och mig och Vi hade makten i åtta år…” Läs mer

Thomas Mullen: Midnight Atlanta
Deckare med bredd och djup

”För en svart polis i USA på 1950-talet var arbetsförhållandena förfärliga. Till vardagen hörde att bli motarbetad, diskriminerad och nekas viktigt arbetsmaterial för att göra ett bra jobb. Midnight Atlanta är den tredje boken i en serie som handlar om McInnis, Boggs och Smith. År 1948 jobbade de tillsammans på…” Läs mer

Regina Porter: Resenärerna
Ett amerikanskt århundrade

”Det är inte en roman utan visst tuggmotstånd, Regina Porters Resenärerna. Den inleds med en personförteckning på 35 karaktärer som handlingen kretsar kring och första kapitlet är en fragmentarisk sammanfattning av en människas liv, inklusive ‘påstruket akrobatiskt sex’ och ett recept på ‘högrevsfrossa’ från…” Läs mer

Jacqueline Woodson: Genom märg och ben
Korta tablåer om en släkt

”Kanske är det livets höjdpunkt att få se sin välklädda dotterdotter den speciella högtidsdagen. Hon som heter Melody och är så förstummande vacker. Hon bär kläder som egentligen var tänkta att bäras av Iris, när hon befann sig i samma ålder. Vad som hände i stället, var att Iris blev gravid redan som 15-åring…” Läs mer

Toni Morrison: En välsignelse
Inte bara svart och vitt

”Det är i slutet av 1600-talet, ännu hundra år innan de omstridda, spretiga kolonier som ska bli USA har blivit det. En långivare bjuds på en flådig middag i ett flådigt hus. Mannen som bjuder kan inte betala sina skulder. Istället vill han att Jacob Vaark tar några av hans slavar som avbetalning. Vaark vägrar först, men vill…” Läs mer

Colson Whitehead: Den underjordiska järnvägen
Att vara egendom

”’Den underjordiska järnvägen’ är en metafor som användes av och om de nätverk av aktivister som hjälpte slavar att rymma från den amerikanska södern. Gömställena kallades ‘stationer’, de förrymda ‘passagerare’ och de som hjälpte dem ‘stationsföreståndare’ och ‘konduktörer’. I Colson Whiteheads roman med titeln…” Läs mer

Yaa Gyasi: Vända hem
Profiten på mänskligt lidande

”Vid Guldkusten, i nuvarande Ghana, ligger en fästning, numera känd som Cape Coast Castle, som genom kolonialhistorien tillhört såväl svenskar och danskar som holländare och engelsmän. I byggnadens fängelsehålor förvarades slavar i väntan på transport ut genom ‘dörren utan återvändo’, ombord på…” Läs mer

Maya Angelou: Jag vet varför burfågeln sjunger
”en negerflicka berättar sin barndom”

”Jag vet varför burfågeln sjunger från 1969 är Maya Angelous första självbiografi eller självbiografiska roman. Första av sju, än så länge, och det hade man ju kunnat tycka var i mastigaste laget. Om det gällt någon annan än Maya Angelou, vill säga. Utan att vara oerhört insatt – jag tror att jag fastnat för hennes…” Läs mer

Ryan Gattis: Sex dagar: En roman om upploppen i Los Angeles 1992
I skuggan av samhällskollapsen

”Frikännandet efter misshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992 är vare sig det första eller sista exemplet på hur uppenbar orättvisa, rasism och polisbrutalitet lett till våldsamma upplopp i USA (eller på andra platser). Det är nästan omöjligt att se bilderna av Kings allt annat är regelrätta gripande utan att…” Läs mer

Hillary Jordan: Mississippi
Begravt i leran

”Det händer att man läser böcker som gör en avundsjuk. I alla fall mig. Jag önskar helt enkelt att jag hade skrivit den här romanen. Hillary Jordans Mississippi – eller Mudbound i original – är vackert och ohyggligt hantverksskickligt skriven, och det helt utan att ta fokus från de enormt berörande karaktärerna och den drabbande…” Läs mer

Paul Beatty: Svikaren
Absurd satir om rasismen i USA

”I inledningen av den här boken står den namnlösa, afro-amerikanska huvudpersonen inför rätta, åtalad för att ha försökt att återinföra slaveri och ras-segregering i sin hemort Dickens, Kalifornien. Men Svikaren, som han kommer att kallas, har gjort det i all välmening, i en förhoppning om att på så sätt kunna komma åt…” Läs mer

Jesmyn Ward: Rädda varje spillra
Nedräkning till den storm som skall komma

”Någon dag direkt efter att orkanen Katrina ödelagt New Orleans tog en nyhetsfotograf en bild på hur en kvinna som förlorat precis allt visade upp sin enda kvarvarande ägodel, sitt kreditkort. Några timmar senare hade bilden spritts över världen och därmed försvann även hennes sista livlina, för kontokortsbedragarna fokuserade…” Läs mer

Toni Morrison: Recitatif
Dialog i svartvitt

”Förord eller efterord, det är den kanske inte alltför sexiga men inte desto mindre angelägna fråga som infinner sig när jag läser Novellix utgåva av Toni Morrisons novell Recitatif. Den har nämligen ett förord där översättaren Helena Hansson förklarar vad den går ut på, och jo, jag hade nog velat ha en chans att fundera på…” Läs mer

Alex Haley: Rötter
Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter

”Journalisten Alex Haley besöker British Museum och fastnar framför Rosettestenen. Någonting med hur man lyckats uttolka hieroglyferna på den genom att jämföra olika tecken väcker en tanke. Vore det möjligt att tyda de ord och namn hans egen familj berättat om i generationer, de som härstammar från den…” Läs mer

James Baldwin: If Beale Street could talk
”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”

”If Beale Street could talk, ‘Om Beale Street kunde tala’, är titeln på en ännu oöversatt roman av James Baldwin. Jo, jag dristar mig till att säga ‘ännu ej översatt’, trots att originalet gavs ut första gången 1974. Den relativt korta romanen ligger på flera sätt i tiden. Dels går den förstås på bio just nu, i regi av Barry Jenkins, och har belönats…” Läs mer

Sebastian Barry: Tusen månar
Dammet yr kring den okonventionella familjen

”Thomas McNulty och John Cale bor på gården som Lige Magan äger i delstaten Tennessee. På gården lever och arbetar även de frigivna slavarna Rosalee Bouguereau och Tennyson. Till familjen hör också Winona, indianflickan som paret Thomas och John adopterat efter att de deltagit i massakrer där tusentals…” Läs mer

Jesmyn Ward: De dödas sång
Det förflutnas förhäxande toner

”Om de döda sjunger, hur låter det då? Är det en klagosång? Sirensång? Är det skrämmande, lockande? Ett löfte? En förbannelse? I Jasmyn Wards roman De dödas sång spelar de döda, det förflutna, en påträngande roll. För den dödssjuka gamla kvinnan som trettonårige Jojo kallar Mam, fast hon egentligen är hans mormor…” Läs mer

Tayari Jones: Ett amerikanskt äktenskap
Starkt om orättvisor

”Av någon anledning var jag inte beredd på hur mycket den här romanen skulle komma att handla om äktenskap, fastän det såklart borde ha varit uppenbart av titeln. Vad jag förstod är det en historia om en felaktigt anklagad, om rasism och om utsatthet. Men det är också en roman om dagens syn på äktenskap, och dess…” Läs mer

Tracy Chevalier: Nykomlingen
En barntragedi

”Othello omplacerad till en skolgård. Låter det otippat? Klockrent och självklart? Jag skulle säga att det är både och. I förlaget Hogarths (med samarbetspartners) satsning på Shakespeare i nytolkningar har turen kommit till svartsjukedramat Othello och den amerikanska författaren Tracy Chevalier. Själv har jag…” Läs mer

Sapphire: Precious
USA som U-land

”Jag har faktiskt inte sett filmen Precious innan jag läser romanen den bygger på, men jag ser den nästan sekunden efter att jag slagit ihop boken. Inte bara för att den ska vara bra och jag har haft den liggande ett tag, utan framför allt för att jag är så nyfiken på hur i helskotta man gestaltar den här fullkomligt brutala, men samtidigt…” Läs mer

Harriet Beecher Stowe: Onkel Toms stuga
Helgongestalten som blev skällsord

”Få amerikanska romaner har nog ett sådant rykte som Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Den ska inte bara ha medverkat till att avskaffa slaveriet och nämns ofta som exempel på att litteratur faktiskt har makt att påverka, utan måste också vara en av de amerikanska klassiker som det refereras till allra oftast. Bara i…” Läs mer

Ungdomsböcker

Angie Thomas: The Hate U Give
Viktigt om rasismen i USA idag

”Black Lives Matter-rörelsen fick fart 2014 i och med polisskjutningen av Michael Brown i Ferguson, USA. De kämpar för jämlikhet, mot diskriminering och för att våldet mot svarta ska upphöra. Angie Thomas roman är en imponerande och livsviktig debut inspirerad av rörelsen. Starr såg sin bästa vän bli…” Läs mer

Jacqueline Woodson: Närmar du dig mjukt
”Spring aldrig i vita områden”

”’Du får aldrig springa i vita områden.’ Miah har hört det sedan han var liten. ‘En gång när han var runt tio hade han slitit sig loss från sin pappa och spurtat iväg längs Madison Avenue. När hans pappa kom ifatt honom tog han tag i hans axel. Du får aldrig springa i vita områden, hade han viskat bestämt med tårar i…” Läs mer

Tanya Landman: Den långa flykten till frihet
Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor

”Första gången Benjamin möter Rosa håller han på att få en hjärtattack. Varför? För att hon ler mot honom, möter hans blick och snuddar vid hans hand. Han tänker att hon kommer att få honom piskad. Det tar en liten stund innan Rosa inser hans misstag. Hon är så ljus i hyn att hon kan uppfattas som vit, men hon…” Läs mer

Angie Thomas: Min tur nu
En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer

”Ibland råkar man på en författardebut som är så osannolikt begåvad, så redan hemma i sin stil, att man måste kolla att det verkligen rör sig om en debut. Det är inte ‘lovande’, det är nästintill fulländat. Det har bara hänt mig ett fåtal gånger, och den senaste gången var Angie Thomas The hate U give. Thomas golvade mig med sitt…” Läs mer

Jacqueline Woodson: After Tupac and D Foster
Människorna som passerar

”Människor kommer och går i ALMA-pristagaren Jacqueline Woodsons romaner. De dyker upp, de lämnar, de kanske dör och lämnar svårläkta sår efter sig, men de gör intryck. De förändrar människorna de möter. De betyder något. En sådan människa är D Foster. Hon dyker upp på berättarens och hennes bästis Neekas…” Läs mer

Angie Thomas: Concrete Rose
Sjutton år och farsa

”Sjuttonårige Maverick Carter föddes in i gänget. Hans pappa var ledare för King Lords, och nu, när han sitter i fängelse, är tillhörigheten till gänget det enda han kan erbjuda för att skydda sin familj. I sin tredje roman om området Garden Heights tar Angie Thomas oss sjutton år tillbaka i tiden, till innan Starr…” Läs mer

Poesi

Jacqueline Woodson: Brun flicka drömmer
American Girl

”Jag kan inte påminna mig att jag någonsin tidigare läst en självbiografi i diktform, fast när jag tänker på det låter det ju konstigt. Vad är väl minnen om inte fragment, lösryckta bilder – som dikter? En sådan diktsamling är Brun flicka drömmer, Jaqueline Woodsons självbiografi och första bok att översättas till svenska…” Läs mer

Claudia Rankine: Medborgare: en amerikansk dikt
Ett krav på inlevelse, empati

”Mediebilder. Historien. De uppenbara brotten och orättvisorna. De mer smygande. De ständigt återkommande, små vardagshändelserna som inte alltid verkar värda att ställa till en scen för. Vreden. Oförståelsen. Tröstlösheten. ‘Strukturell rasism’ har blivit ett vanligt förekommande, men kanske lite abstrakt begrepp. I Claudia Rankines prosadikt Medborgare ges det kött och ben. En röst…” Läs mer

Reginald Dwayne Betts: Felon
Att uttrycka fångenskapen

”Det var Dudley Randall’s klassiska poesiantologi The Black Poets som gjorde att Reginald Dwayne Betts bestämde sig för att bli poet. Första gången han fick boken i sin hand var tack vare att någon, han vet inte vem, sköt in den till honom under hans fängelsedörr. När Betts var 16 år dömdes han till åtta års…” Läs mer

Asiya Wadud: Syncope
The Left-to-Die Boat

”I Syncope sätter den amerikanska poeten Asiya Wadud ord, och mellanrum, på det som är så svårt att förstå att det nästan inte går att beskriva. Boken utgår från det som skedde mellan den 27 mars och den 10 april för tio år sedan då 61 människor dog under en utdragen process under två veckor då de befann sig i…” Läs mer

Dudley Randall: The Black Poets
Poesihistoria

”Ett vanligt argument för att behålla vissa statyer som ofta är av vita män som utfört våldsamma handlingar som vi inte längre vill hylla är att vi inte får ‘radera historien’. Exakt på vilket sätt vi vill bevara och hantera svåra händelser ur historien tas sällan upp i samma sammanhang och inte heller hur vi kan förhindra att tappa…” Läs mer

Serier

Octavia E Butler: Blodsband
Slaveriet släpper inte taget

”För ett tag sedan recenserade jag Octavia E Butlers Liknelsen om sådden här. Den var det första att ges ut på svenska av den här ändå väldigt välrenommerade – och fantastiskt coola – författaren, men den behövde alltså inte vara ensam särskilt länge. Den här gången är det serieversionen av en av…” Läs mer

Jason Reynolds: Long way down
Våldets evighetscirkel

”En tonårskille kliver in i en hiss på sjunde våningen. Sextio sekunder senare stannar hissen på markplan, och det är dags att kliva av. Egentligen är det vad som händer mellan första sidan och sista i Jason Reynolds roman Long way down. Samtidigt händer såklart en hel del. För varje våning kliver det på någon i hissen…” Läs mer

Essäer

James Baldwin: Nästa gång elden
”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”

”Fjolårets minst subtila, men kanske mest nödvändiga, filmögonblick var slutscenen i Spike Lees BlacKkKlansman, där han efter att med periodfilmens alla utanpåverk drivit med en nästan parodisk 70-talsrasism som är säkert placerad i Det Förflutna… bara för att klippa till nazister som tågar genom Charlottesville, mördar…” Läs mer

Reni Eddo-Lodge: Varför jag inte längre pratar med vita om ras
Relevant men förenklat

”Reni Eddo-Lodges Varför jag inte längre pratar med vita om ras är en viktig bok som vill medvetandegöra vad den strukturella rasismen är och vad den gör med oss. Boken är pedagogiskt uppdelad i olika kapitel om historisk bakgrund, feminism, klass, vita privilegier och så vidare – men tyvärr har den för bråttom för att riktigt…” Läs mer

James Baldwin: En svart mans anteckningar
Klassisk essäsamling i reviderad utgåva

”James Baldwin var en av 1900-talets centrala afro-amerikanska författare och aktivister i såväl medborgarrättsrörelsen som gay-rörelsen. Förlaget Modernista återutger nu hans klassiska essäsamling Notes of a Native Son i reviderad översättning, mer än 60 år sedan den publicerades på engelska…” Läs mer

Fackböcker

Ta-Nehisi Coates: Vi hade makten i åtta år
Min president var svart

”När det här skrivs har Trump-anhängare precis stormat den amerikanska parlamentsbyggnaden i protest mot det den avgående presidenten kallar ett ‘stulet’ val. Demokratiska ledare världen över, och många uppsatta amerikanska politiker med dem, fördömer presidentens agerande. Kanske blir detta en vändpunkt i…” Läs mer

Lars Åke Augustsson: Martin Luther King: Hans dröm och vår verklighet
Vår verklighet och deras?

”I år, 2018, 50-årsjubilerar ett av de mest mytomspunna årtalen av de alla: 1968. Det var ett år av stormiga händelser, av protester och av motreaktioner. Bland alla dessa dramatiska händelser finns mordet på den amerikanska medborgarrättsrörelsens frontfigur: Martin Luther King. I nyutkomna Martin Luther…” Läs mer

Robin DiAngelo: Vit skörhet: Därför är det så svårt för vita att prata om rasism
En ”skör” recensents bekännelser

”Vissa böcker känns först halvintressanta att läsa, men växer långsamt till något fantastiskt. Denna bok är precis tvärtom. Publiken sägs vara de vita som vill ta ansvar för den vardagsrasism de riskerar att bli en del av, och då känner jag mig träffad. Jag började läsa boken med förhoppningen om att dels lära mig om saker jag…” Läs mer

Karin Henriksson: En droppe svart blod: Ras och tolerans i USA
Spännande men alldeles för spattigt

”Med en vit mamma från Kansas och en svart pappa från Kenya har väl ingen tvivlat på att Barack Obama 2008 blev USA:s första svarta president? Hur kommer egentligen det sig? Med en vit förälder kunde han väl lika gärna räknas, och räkna sig själv, som vit? Eller är det fortfarande ‘en droppe negerblod’, regeln från slaveriets…” Läs mer

Ibram X Kendi: Så blir du en antirasist
Manual för antirasism

”Rasist eller antirasist är inte något man bara är – det är något man blir genom sina tankar och sina handlingar. Därmed är det också något som också går att förändra. Och det är just den förändringen som Ibram X Kendi skildrar i den här boken, med utgångspunkt i sitt eget politiska uppvaknande i frågan. Boken är alltså i huvudsak…” Läs mer

Alice Goffman: Jagade: Livet på flykt i en amerikansk stad
Vardagsliv av polisvåld och massfängslande

”Det finns inte särskilt stora likheter mellan Alice Goffmans Jagade och Piper Kermans Orange is the new black – förutom att jag precis läst båda. Den förstnämnda är baserad på Goffmans doktorsavhandling i sociologi, den senare är en memoar som blivit tv-serie. Båda handlar förstås, om än på olika sätt, om det amerikanska…” Läs mer

Ron Stallworth: Black Klansman
Undercover i Ku Klux Klan

”Hösten 1978 ringer telefonen på underrättelseavdelningen vid Colorado Springs-polisen. Den som ringer vet förstås inte att det är dit han kommit, utan söker Ron Stallworth i ett speciellt ärende: han vill värva honom till Ku Klux Klan. Det är inte det enda Klan-mannen i telefonen inte vet om Ron Stallworth, som besvarat en annons…” Läs mer

Toni Morrison: Mörkt spel
Litteraturen och De Andra (US version)

”Det går inte att förstå amerikansk litteratur utan att förstå den som en fråga om (det amerikanerna kallar) ras (inom svensk humaniora talar man ju hellre om etnicitet). Föreställningarna om vilka de underförstått vita amerikanerna är går inte att skilja från föreställningen om vilka de INTE är, det vill säga…” Läs mer

Dick Harrison: Slaveriets historia
Den ständigt närvarande ofriheten

”Vad får du för bilder i huvudet när du hör begreppet ‘slaveri’? Jag tror att de allra flesta, liksom jag själv, först och främst tänker på slavskepp från Afrika, amerikansk söder, bomullsplantager och något vedervärdigt som är avskaffat. Men slaveri har förstås alltid funnits och kommer förmodligen alltid finnas i en eller…” Läs mer

Barack Obama: Min far hade en dröm
Han vågar hoppas

”Det var inte bara Barack Obamas far som hade en dröm, det har han själv också. En dröm, en vilja att förändra. Politik är för honom ett verktyg för att nå dit, inte ett smart karriärval för honom själv. Kanske naivt i jämförelse med fullblodsproffset Clinton, Obamas motståndare i den mest intressanta amerikanska valrörelsen på…” Läs mer

Adam Hochschild: Spräng bojorna. Kampen mot slavhandeln
Moral mot historiskt storkapital

”Eric Williams, en omdebatterad historiker från Trinidad & Tobago som senare också kom att bli landets premiärminister, skrev en gång att slaveriets historia kan sammanfattas i tre ord: socker, tobak och bomull. Västerlandets rikedomar byggde egentligen i hög grad på det slavarbete som utfördes på plantager i Amerika, menade…” Läs mer

Fler temasidor på dagensbok.com hittar du under Teman.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Helgongestalten som blev skällsord
• Alla är underställda slaveriet
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• ”en negerflicka berättar sin barndom”

Flickan, Florens, skickas norröver, till sin nya ägares egendomar. Där tar en annan tjänare, Lina, henne under sina vingar. Där växer Florens upp, och blir vansinnigt förälskad i en fri svart man, en smed som kommer för att utsmycka herrns nya hus. Han kan inte stanna, och han kan inte ta henne med sig, men när först herrn och sedan frun blir dödligt sjuka och den läkekunnige smeden behöver skickas efter igen, får Florens sin chans.

Hon skickas ut på en livsfarlig färd i ett närmast laglöst land, fullt av kristna sekterister och potentiella våldtäktsmän. Men i slutet av färden väntar han som hon tänker ska kunna förändra hennes liv. Rädda henne.

Morrisons roman är en mångröstad sådan, berättad av alla de människor som brukar kallas den amerikanska ”smältdegeln”. Av Jacob, som sammanfört de olika människorna på sin – och som sin – egendom. Av hustrun Rebekka, som skickats efter från Europa och tagit chansen på en farofylld överfart till det okända för att det åtminstone inte kan vara värre än den förutsägbara fattigdomen i det gamla landet. Av Lina, som överlevt ett smittkoppsutbrott som dödad nästan alla i urfolkssamhället hon kommer ifrån, och Sorg, en märklig flicka som överlevt ett skeppsbrott. Här finns de afrikanska slavarna, forslade som boskap över Atlanten och fråntagna alla sammanhang, men också de fattigvita kontraktsslavarna, som arbetar av kostnaden för överfarten och åtminstone har hoppet om en undflyende skuldfrihet.

Det är brokigare än vi kanske är vana vid att se den amerikanska historien skildras. De vattentäta skotten mellan svarta och vita har ännu inte helt upprättats, men vi befinner oss knappast heller i något paradisiskt urtillstånd. Livet är stenhårt, och människor är misstänksamma mot varandra, men också och kanske framför allt beroende av varandra. Allianser skapas, fastän sällan på jämlika villkor. Någon har makt att välja och välja bort.

Morrison levandegör ett förflutet fullt av smärtpunkter. Värme och kärlek finns där också, men räcker den någonsin till? Är det möjligt att läka såren vi människor tillfogat varandra?

Similar Posts:

• Märkbar distans i överlevnadsberättelse
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Slaveriet släpper inte taget
• Alla är underställda slaveriet

En sak är i alla fall säker: det är bara några dagar tills den nyvalde presidenten Joe Biden ska ta över, men allting handlar fortfarande om Donald Trump och den stora amerikanska minoritet som fortfarande föredrar hans version av USA.

På ytan kan det verka som en konstig tidpunkt att lyfta fram Ta-Nehisi Coates bok Vi hade makten i åtta år. Den handlar väl ändå om de föregående amerikanska valen, de av Barack Obama 2008 och 2012, och det av Trump 2016? Jovisst, men den handlar framför allt om amerikansk historia och om hur valen av dessa båda sinsemellan vansinnigt olika presidenter blivit möjliga. Om de grundläggande historiska konflikter som fått Coates att ge sin bok underrubriken ”En amerikansk tragedi”. Där platsar sannerligen attacken mot Capitolium in.

”Vi hade makten i åtta år” kan låta som om det syftar på just Obama-administrationen, men det är ett citat som går betydligt längre tillbaka. Det inleder ett försvarstal för vad som åstadkommits i South Carolina under åren efter det amerikanska inbördeskriget. Den som talar är Thomas Miller, en av delstatens få afroamerikanska kongressledamöter, och året är 1895. ”Vid det här laget”, skriver Coates,

hade rekonstruktionen under flera år målats upp som en i grunden korrupt period av ”svart styre”. Man sa att South Carolina var på väg att ”afrikaniseras” och hotades av barbari och omoral. Genom att framhäva vad de svarta invånarna åstadkommit under förvaltningsperioden och samtidigt lyfta fram dem som människor med god moral, hoppades Miller kunna övertyga de – utan tvivel rättrådiga – South Carolina-borna att trygga afroamerikaners medborgerliga rättigheter. Han talade för döva öron. I 1895 års konstitution lades både läskunnighet och egendomskrav till som villkor för att få rösta. När detta inte räckte för att upprätthålla den vita maktordningen, sköts, torterades, misshandlades och vanställdes i stället svarta medborgare.

”Om det fanns något som South Carolina-borna fruktade mer än dålig svart förvaltning,” skrev historikern W.E.B. Du Bois, ”så var det välfungerande svart förvaltning”. Thomas Miller blev den sista afroamerikanska kongressledamoten från Södern ändå fram till 1972.

I samma ljus måste Trumps valseger 2016 förstås, menar Ta-Nehisi Coates. Han är motreaktionen mot USA:s första svarta president.

Jag tänker på det här när jag ser bilderna på demonstranter som tar sig in i kongressbyggnaden i veckan. Inte ser jag några icke-vita ansikten bland dem (även om Trump förstås även har sådana väljare). Men trots att Trump måste vara den mest öppet rasistiska (eller för den delen sexistiska) president som åtminstone jag kan minnas i min livstid, så lyser den så kallade rasfrågan nästan alltid med sin frånvaro när hans popularitet ska förstås och förklaras. Man talar om hans väljares utbildnings- och inkomstnivå, om missnöje med ”etablissemanget”, men mycket sällan om det faktum att så väldigt många av dem är vita.

Nu handlar inte Coates bok i första hand om Trump, eller ens om Obama, utan om hela det komplexa amerikanska samhälle som fört fram dem båda två till makten. Den handlar om amerikansk historia och de såriga relationerna mellan svarta och vita som i stor utsträckning präglat den, från slaveri, Jim Crow-lagar och lynchningar, till dagens ekonomiska klyftor, nymoralism och massfängslanden.

Vi hade makten i åtta år är sammansatt av åtta olika texter med olika teman, en för vart och ett av Obamas år i Vita huset. Boken ger ibland inblick i fenomen som kanske inte riktigt nått Sverige, ibland helt enkelt skarpa analyser av diskrimineringens historiska tyngd. Texterna vävs samman av Coates personliga kommentarer, och blir därför en ovanligt välfungerande samling. I dessa kommentarer blir boken också något av en självbiografi. Den går lika bra att läsa från pärm till pärm, som att bara hoppa in i någon text med särskild intressant tema, som den mest kända (och även separatutgivna) ”Till skadeståndets försvar”.

Fast jag skulle ju inte vilja missa ett ord han skriver. Den här boken är central för att begripa det konfliktfyllda landet i väster, och det går inte en dag av nyhetsrapportering därifrån utan att jag saknar och refererar till Coates skarpa blick och vidare historiska sammanhang.

Similar Posts:

• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Spännande men alldeles för spattigt
• Alla är underställda slaveriet
• Den amerikanska vänstern

Hur ska det bli i romanform, tro? Det kan ju bli stolpigt. Smarta politiska tankar klädda i alltför tunna kostymer. Plakatlitteratur.

Men nej. Nu tänker jag att jag faktiskt borde ha vetat bättre. En författare med sådan fingertoppskänsla för nyanser blir inte stolpig. En författare med sådan språkkärlek och människokärlek blir inte platt. Coates är oerhört påläst, men också djupt engagerad, både i de bredare historiska företeelser han skildrar och i människorna.

För mig börjar det ändå en smula trögt. Romanens första meningar är inte att leka med, och jag skulle önska att översättare (denna är ändå mycket bra) kunde vara något friare i sin meningsbyggnad. Vad som är en rimlig mening på engelska (för att inte tala om franska eller tyska, vad jag förstår) är inte nödvändigtvis det på svenska. Mitt i handlingen, mitt i romanens övernaturliga inslag – ja, för det finns ett sådant också – så har jag lite svårt att ta mig in.

Dagen efter att jag läst ut boken går jag tillbaka och läser om de här första sidorna, och då vet jag inte riktigt vad det var som kändes så tungt. Ja, det är ganska diffust, och väldigt intensivt. Fullkomligt matat med de teman som bär hela romanen. Möjligen lite mycket på en gång.

I denna inledningsscen är huvudpersonen Hiram på hemväg. Han kör sin vite herre, Maynard Walker, och glädjeflickan denne plockat upp efter en dag på kapplöpningsbanan. Det är 1800-tal i Virginia. Hiram och Maynard är halvbröder, den ene svart och den andre vit. Det betyder naturligtvis att medan den ene – en tjurskallig och bortskämd odugling – är förutbestämd att ärva inte bara lantegendomen de bor på, utan även den mänskliga boskap som sköter den, är den andre – en betydligt mer begåvad ung man – förutbestämd att ingå i dessa ägodelar.

Just som de färdas över en bro som Hiram vanligtvis försöker undvika, därför att så många av hans anhöriga sålts och försvunnit över den, inträffar något. En tät dimma och ett blått ljus lägger sig över sällskapet. Plötsligt befinner de sig i den iskalla floden, och just som allt hopp verkar ute räddas Hiram också ur den. Det har med det blå ljuset att göra, och med minnen han, som annars minns allt, förträngt, men det är en kraft som det kommer att ta honom ett långt arbete att förstå och hantera. En kraft på gränsen till frihet.

Det här övernaturliga inslaget tar tid för mig att riktigt acceptera, det ska erkännas. Det är en vacker och träffande bild, jag kan se det. Samtidigt är den historiska berättelsen, den om Hiram och människorna i hans liv, om hur slaveriet genomsyrar och påverkar allt och alla, så otroligt stark och väl skildrad i sig. Här finns så många intressanta karaktärer och spännande intriger – frihetskamp, kärlek, självständighet och beroende – att det känns fullständigt omöjligt att göra dem alla rättvisa i en enda liten recension.

Vattendansaren är en roman i ordets allra bästa mening, en så fullödig berättelse att den känns svår att sammanfatta. Långt efter att jag läst ut den fortsätter den att växa och växa i mitt huvud. Nästan så jag hör det knaka därinne.

Då känns de flesta invändningar fullkomligt marginella.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• Slaveriet släpper inte taget
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor

Till saken bör väl även nämnas att Dickinson knappast är en av de enklare poeterna att förstå sig på, varken vad gäller hennes poesi eller hennes livsval. Ändå lyckas Holmström så väl att gestalta henne på ett intressant sätt, och – framför allt – att få henne att framstå som en människa, trots alla egenheter. Det hade inte varit konstigt om Dickinson istället hade framstått som något av en karaktär och någon som finns på avstånd – tidsmässigt, geografiskt, kulturellt, religiöst och socialt.

Den amerikanska 1800-talspoeten som skapade sin helt egna poetiska stil, i en tid då kvinnor knappast förväntades (och sällan tilläts) skriva och ännu mindre att välja bort äktenskapet. Hon levde nästan hela sitt liv i familjens hus i Amherst i Massachusetts och de senare åren lämnade hon det knappt över huvudtaget. Klädd helt i vitt föredrog hon att syssla med sin trädgård, baka och – framför allt – skriva.

Det innebär dock inte att hon levde helt socialt avskilt. Även om hon helst satt bakom en skärm när hon spelade piano och hellre stannade på sitt rum än kom ner och pratade med familjens gäster, så hade hon många kontakter, inte minst brevledes, med familj, vänner och ett par personer som var mer än så.

Holmström låter oss lära känna Dickinson genom ett personligt men aldrig privat perspektiv, och utan att någonsin ta över rollen som huvudperson eller att göra anspråk på att ha nyckeln till den sanna, verkliga Dickinson. I stället tar Holmström oss med på resan det innebär att försöka närma sig Dickinson – med betoning både på närma sig och försöka.

Den privata Dickinson (vars hem är omvandlat till museum och vars rum numer alltså tar emot främmande på daglig basis), poeten som aldrig släppte ifrån sig sina dikter för publicering (även om hon delade dem med vänner), kommer vi aldrig åt. Men, som vi alla vet, är det resan som är grejen, inte målet. Att närma sig Dickinson är en resa utan slut, och en sådan väl värd att ge sig ut på.

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• Vackert om obehagligheter
• En annan is men ändå samma
• Den fängslades erfarenheter
• Frihet, självförtroende, glädje

Sen händer något. Fågelperspektivet på James Vincent Jr, den vite advokaten med de brutala föräldrarna och det stundtals akrobatiska sexlivet, byts mot ett här och nu. Nuet är Agnes Millers, en välartad, svart tonårsflickas. Hon möter en ung man, som hon tänker gifta sig med, och de är på väg hem från en konsert när de blir stoppade av polisen. Kanske har fästmannen kört lite för fort, kanske vill de vita poliserna bara jävlas. ”Ha lite kul.”

Händelsen förändrar Agnes liv för alltid. Hon bryter med fästmannen och gifter sig brådstörtat med en annan man. Honom följer hon från Buckner County, Georgia till Bronx, New York. Snart blir hon ensam med två små döttrar, medan maken, Eddie Christie, slåss i Vietnam.

I Vietnam kommer Eddie över en pjäs, Rosencrantz and Guildenstern Are Dead av Tom Stoppard, som ska följa honom och hans båda döttrar genom livet. Han kommer hem från kriget, men han blir aldrig den han var dessförinnan. Man är ju aldrig den man var dessförinnan.

Ja, såhär skulle jag alltså kunna fortsätta med ytterligare ett 30-tal personer. Deras liv hänger samman, kontrasterar, vävs ihop, bryter sig loss. De är män och kvinnor, queera och straighta, unga och gamla, svarta och vita. De präglas av vilka de är, de samhällen de lever i och de människor de möter. Hela romanen är en slags historieskildring på personnivå. Det handlar om normer, om de som bryter dem och de som upprätthåller dem.

Inte minst det sistnämnda, ofta oreflekterade och slitsamma arbetet med att klamra sig fast vid en gammal ordning fångar Porter på ett fascinerande sätt. Varför är det till exempel så hotfullt med en granne som i stort sett är precis som du, fast med en annan hudfärg? Hur kan det skaka dig i grunden och upplevas som hotfullt? Kräva alla möjliga strategier och reaktioner? Gör det det?

Det här är verkligen en monumental roman, som en rysk tegelsten och samtidigt oerhört samtida och oerhört amerikansk. Den är faktiskt inte ens 400 sidor, men den rymmer onekligen en hel värld. 35 livsvärldar.

Similar Posts:

• Helgongestalten som blev skällsord
• Porträtt av en mor
• På samhällets skuggsida
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Ikonen Dolly Parton

Efter den inledande essän lotsar författaren mig in i en skönlitterär värld som kretsar kring människors liv i Oklahoma. Några är unga, andra är medelålders. I den urbana miljön finns olika sätt att ta sig fram för att öka statusen men i jakten på den egna identiteten är det lätt att ge upp. Man kan vara ett resultat av en våldtäkt. Man kan ha en vit far och en brun mor. Man kan vara barn till föräldrar som är alkoholberoende.

Romanens händelseförlopp drivs effektivt mot den årliga pow-wowen som ska arrangeras på en stor sportarena i Oklahoma. Några arbetar med det praktiska kring arrangemanget och andra planerar att köpa biljetter för att gå dit som åskådare. På internet finns inspirerande danser för nykomlingen – en pojke, som hittar en dansdräkt med fjädrar, pärlor och broderier i garderoben. Det finns rytmer som inte kan beskrivas i ord, upplever han. Berättandet undviker såväl sentimentala som nostalgiska element. Drivkraften är nyfikenhet och viljan att lära sig något ur solitärens perspektiv.

Andra pojkar är mer nyfikna på häftiga kickar. De står aldrig stilla och med flockbeteendet frigörs bara energier som har sin bas i drogrus. Sammanhållningen bygger på att utöva våld och att hetsa varandra till dårskaper.

De många personskildringarna krokar tag i mig som läsare. Jag blir presenterad för en person i ett kapitel och möter denna igen i ett senare kapitel. Alla får nya erfarenheter och var och en fördjupas på sitt eget sätt.

Under läsningens gång registrerar jag en frånvaro. Min iakttagelse stämmer fram till sista sidan – nämligen att maktens företrädare inte har någon plats i romanen. Ingen polis, ingen socialmyndighet och ingen politisk rörelse. Fokus är på människor som övat upp sin navigeringsförmåga så att de tar sig fram trots de hårda livsvillkoren.

Personerna som dyker upp i de olika kapitlen är stundom svåra att hålla reda på och några gånger tycker jag att perspektivbytena splittrar min läsupplevelse. Ibland fungerar ett kapitel nästan bättre som en fristående novell. Å andra sidan kanske min glidning åt novellkänslan bottnar i att jag behöver hämta andan? Jag vill ju inte att människor ska råka ut för händelser som berättas här.

Debuterande Tommy Orange skildrar människoöden med ett inifrånperspektiv som träffar rätt in i mellangärdet. Hans fortsatta författarskap är värt att hålla ögonen på.

Similar Posts:

• Förtryck och förträngning
• Familjen Ingalls i indianernas land
• Hockey och meth
• Profiten på mänskligt lidande
• Att plötsligt vara Fienden

Det tar en liten stund innan Rosa inser hans misstag. Hon är så ljus i hyn att hon kan uppfattas som vit, men hon är slav, precis som Benjamin. Det här är den amerikanska södern i mitten av 1800-talet. Passing for white är originaltiteln på Tanya Landmans roman Den långa flykten till frihet.

Rosa och Benjamin blir ett par och gifter sig. De bor fortfarande hos sina ägare, men ges möjlighet att träffas ibland. Så blir Rosa gravid, och hon kan inte veta säkert vem som är barnets far – Benjamin, mannen hon älskar, eller den vite husbonden som tar sig den rätten? Hur ska man kunna leva så?

När det unga paret får chansen att fly så tar de den. Slavar har inga möjligheter att resa på egen hand, och inte heller en kvinna som ”passerar som vit” kan resa ensam med en manlig slav. Men en vit man … Sagt och gjort. Rosa klär ut sig till man, och utger sig för att vara Benjamins ägare. De påbörjar en lång färd norrut, till en plats där de och deras barn ska kunna leva i frihet.

Det låter kanske fantasieggande, men bygger faktiskt på en verklig historia. Ellen och William Craft hette det verkliga paret som lyckades undkomma slaveriet på det här sättet, och som har inspirerat Den långa flykten till frihet.

Det här är en kortfattad men mycket spännande och intressant berättelse som fungerar lika bra för vuxna som för ungdomar. Den levandegör ett grymt samhällssystem och en människosyn som ger tydliga ekon långt in i nutiden.

Similar Posts:

• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Inför galgen
• Att vara egendom
• Alla är underställda slaveriet
• Såld som slav