Utgiven | 2018 |
---|---|
ISBN | 9789177813644 |
Sidor | 192 |
Orginaltitel | Why I'm No Longer Talking to White People About Race |
Översättare | Karin Lindeqvist |
Först utgiven | 2017 |
Reni Eddo-Lodges Varför jag inte längre pratar med vita om ras är en viktig bok som vill medvetandegöra vad den strukturella rasismen är och vad den gör med oss. Boken är pedagogiskt uppdelad i olika kapitel om historisk bakgrund, feminism, klass, vita privilegier och så vidare – men tyvärr har den för bråttom för att riktigt landa.
Till exempel i det första kapitlet, som handlar om den historiska bakgrunden till dagens situation i Storbritannien, staplas en lång rad både viktiga, obehagliga och bortträngda historiska händelser och personer på varandra i ett högt tempo.
Om jag inte redan hade varit bekant med de flesta så hade jag nog haft svårt att ta till mig allihop. Det blir som att en rad oförrätter radas upp för att upprepa ett och samma känsloläge, en och samma vinkling, utan att någon djupare analys bygger ihop dem och för ett resonemang från a till b och vidare till c.
Därför känns det tyvärr grunt och förenklat. Det är synd, för utgångspunkterna finns där i boken, men analysen och resonemangen är inte tillräckligt utvecklade.
Varför jag inte längre pratar med vita om ras är ett politiskt inlägg från ett brittiskt sammanhang. Om de händelser och exempel som lyfts fram i texten hade fått landa djupare så hade det varit lättare att läsa och samtidigt ställa dessa mot till exempel ett svenskt sammanhang. Nu blir det mer som att jag läser om en rad brittiska händelser, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, eftersom den svenska kontexten är annorlunda.
Samtidigt är det precis det som är en av bokens största förtjänster: den pekar på problem och luckor i vår historieskrivning och världsuppfattning. När jag blir påmind om dessa från en brittisk kontext blir jag också besvärande påmind om hur lite jag vet och hur omedvetna vi är om motsvarande berättelse i en svensk kontext.
Reni Eddo-Lodges bok gör mig angelägen att läsa den berättelsen, alltså berättelsen om den strukturella rasismen i Sverige. Hur den vuxit fram, hur många av oss dragit och drar nytta av den, hur vi befäster den. Hur den strukturella rasismen i Sverige trycker undan och trycker ner samtidigt som vi bekvämt blundar för den. Jag säger inte att den berättelsen inte finns beskriven, självklart gör den det. Men den behöver höras och synas mer och den behövs i fler varianter.
Bara det att Varför jag inte längre pratar med vita om ras påminner mig om behovet av den berättelsen är kanske gott nog? Det var kanske just det som var huvudsaken?
Publicerad: 2019-06-05 00:00 / Uppdaterad: 2019-06-01 21:25
Inga kommentarer ännu
Kommentera