Gästrecension

: Vit skörhet
Vit skörhet: Därför är det så svårt för vita att prata om rasism Robin DiAngelo
2021
Natur & Kultur
2/10

En ”skör” recensents bekännelser

Utgiven 2021
ISBN 9789127171435

Om författaren

Robin DiAngelo är forskare vid University of Washington i Seattle, utbildare och föreläsare.

Gästinformation

Irene Elmerot skrev regelbundet för Dagensbok.com under flera år, men har sedan dess sadlat om från frilansande översättaryrke till den akademiska världen, och är doktorand inom forskarskolan Språk och makt vid Stockholms universitet.

Sök efter boken

Vissa böcker känns först halvintressanta att läsa, men växer långsamt till något fantastiskt. Denna bok är precis tvärtom.

Publiken sägs vara de vita som vill ta ansvar för den vardagsrasism de riskerar att bli en del av, och då känner jag mig träffad. Jag började läsa boken med förhoppningen om att dels lära mig om saker jag inte visste, dels om vad jag kunde göra för att bidra till att minska vardagsrasismen. Men när jag läst till slut undrar jag hur förlagen ens tänkte, och då menar jag både ursprungsförlaget i USA och Natur & Kultur i Sverige.

Boken har fått den svenska titeln ”Vit skörhet”, ett översättningsval som redan har diskuterats och som nog kan diskuteras vidare. Begreppet ska beskriva hur personer med vit hy blir ”sköra” så fort det påpekas att hyn i sig ger privilegier. ”Ömtåliga” skulle nog (som Per Andersson skriver på SVT:s webbplats) ge mer rättvisande associationer åt den svenskspråkiga publiken. Det handlar inte om att ljushyllta går i tusen bitar, utan att de blir stingsliga och fräser emot. Författaren, numera föreläsare och författare på heltid, men tidigare även lärare på två universitet i USA, säger sig ha skrivit boken för dem som är vita men inte vill bidra till vardagsrasism. Gott så. Hon har också delat in den i tydliga kapitel (med en studiehandledning för den som känner för en studiecirkel!) som försöker gå kronologiskt framåt i tiden, med det avslutande ”Vart går vi härifrån?”. Den sistnämnda frågan ställer sig säkert många efter senare tiders protester på många håll i världen mot det faktum att folk med icke-europeiskt ursprung oftare än andra drabbas av vardagsrasism. Det är inte minst tack vare Black Lives Matter som denna bok nu fått svensk språkdräkt. Men efter denna bok tänker jag att det finns bättre och sämre sätt att beskriva vardagsrasismen på.

För att börja med det positiva – eftersom jag är en av dem som anser att alla kan behöva öka sin förståelse av rasism: Det finns några konkreta exempel som förtydligar hur det här med rasism funkar. Det finns i boken även förslag på hur ljushyllta kan formulera sig: att det är bättre att fokusera på hur mottagaren tolkade det sagda, snarare än på hur sändaren menade.

Det var det. Över till bokens problematiska sidor.

Boken inleds lite hårt. Vad sägs om ”Jag menar att vita progressiva utsätter icke-vita personer för den största skadan på daglig basis.” Jaha. Själv inbillar jag mig att det finns vissa politiska krafter som möjligen skadar mer till vardags. Men jag sitter väl här och är lite skör när jag skriver så.

Författarens användning av det centrala begreppet rasism känns dessutom motstridig: ibland är det skillnad på fördomar och rasism, och ibland är fördomar ändå ett uttryck för rasism. Hon ger ingen tydlig definition av de bägge begreppen, utan läsaren får själv försöka bena ut det.

Boken är vidare så fast i ett USA-perspektiv att den alltför ofta känns främmande för en svenskspråkig publik. Ett exempel är när hon hävdar att ”många av oss” har fått lära sig att det finns genetiska skillnader mellan raser, och att skillnader i ögonform eller hårkonsistens hänger ihop med förmågan att vara spänstig eller bra på matte. Jag tvivlar på att särskilt många i Sverige har fått det här budskapet från skolan på väldigt länge. Boken hade haft nytta av åtminstone ett förord av någon med svenska, eller i alla fall nordiska, perspektiv.

Mycket annat DiAngelo skriver känns istället som väldigt självklara saker för den publik som hon beskriver – och de som skulle behöva ta till sig av dessa saker lär väl kanske inte ens öppna hennes bok. En del av exemplen hon tar upp gör mest att jag fokuserar på hur många idiotiska saker folk häver ur sig, eftersom vi inte får så många konstruktiva förslag på hur man kan bemöta det.

Hon skriver redan i första kapitlet att hon förväntar sig att ”vita läsare kommer att uppleva stunder av obehag” under läsningen. Det har hon på sätt och vis rätt i att jag gör. Frågan jag ställer mig är om hon tänkte sig att läsaren skulle göra det för att hon formulerar sig osmidigt och själv beter sig som en elitistisk översittare? Författaren anklagar såväl alla sina läsare som sina åhörare på föreläsningar hårt och klumpigt. När hon beskriver hur någon åhörare har tagit illa vid sig, så blir jag inte förvånad, eftersom det hon skriver att hon har sagt följer alla regler om hur man ska formulera sig för att få någon att ta illa vid sig, exempelvis: ”Men nu vill jag be dig att överväga att inte berätta historien på det sättet igen.” Och likväl blir författaren förvånad. För att få människor att ändra sig brukar morötter fungera bättre än piskor, och ett konstruktivt förslag hade nog tagit dem båda längre. Liknande tekniker använder hon boken igenom, vilket gör att jag allt som oftast blir frustrerad på den bristande analysen – vilket onekligen missar målet. Men det är väl bara jag som är lite skör här.

Att det återkommande står att ”vi” gör, tänker eller säger det ena och det andra, samtidigt som hon själv påstår sig inte göra samma saker, blir också ett störande moment. Första underrubriken, till exempel: ”Vi tänker inte på oss själva i termer av ras”, följt av ”Jag är en vit amerikan …”. Men ”vi” tänkte ju inte så, skrev du ju? Hon väljer själv, skriver hon, att generalisera för att hon inte vill individualisera, men jag får återkommande känslan av att det hade gått att göra det på ett bättre sätt, till exempel genom att peka på hur hon själv har (eller försöker ha) kommit bort från hur detta ”vi” påstås bete sig.

Utöver allt detta är jag förvånad över den bitvis väldigt bokstavliga översättningen, men den kanske stressades fram utan korrekturläsning, vilket skulle förklara den ibland icke-idiomatiska svenskan. Det börjar i titeln, men fortgår tyvärr boken igenom.

Nej, läs något annat istället. Titta närmare på America Vera-Zavalas Svartskalle: en svensk historia eller varför inte Jacqueline Woodsons Närmar du dig mjukt, för att ta ett skönlitterärt exempel. Det går också att ta det i poddform, till exempel ”Kan vi prata om vithet”, som faktiskt innehåller en intervju med DiAngelo. Den här boken har några goda poänger, men de dränks i klumpigt uttryckta meningar och en ofta för tunn analys.

Irene Elmerot

Publicerad: 2021-03-20 00:00 / Uppdaterad: 2021-03-21 22:45

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #8412

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?