Recension

: Skuggan
Skuggan: Drakberidaren bok 1 Helen Ekeroth
2019
Rabén & Sjögren
7/10

Konsten att rida på drakar

Utgiven 2019
ISBN 789129707069
Sidor 363

Om författaren

Helen Ekeroth, född 1971, är statsvetare med ett stort intresse för fantastik. Skuggan är hennes debutbok.

Sök efter boken

Fantasyromanen Skuggan, med ett riktigt snyggt och lockande omslag av Emily Ryan, är första delen i en tänkt trilogi om tolvåriga Nuwa som antagits till en skola där flickor tränas att bli krigare i kejsarens beridna styrka – den drakberidna styrkan det vill säga. Nuwa har siktet inställt på en alldeles särskild drake, men får så småningom hjälp att inse att hon också har ett högre syfte. Det är inte ovanligt att en släkt har drakberidare i många generationer bakåt vilket innebär en högre status, men att hennes döda mamma varit elev på skolan håller Nuwa tyst om. Mamman lämnade nämligen skolan under oklara omständigheter som Nuwa försöker luska i parallellt med det krävande skolarbetet.

Konkurrensen är hård och flickor från välborna familjer tycks få fördelar, som att tilldelas de mest åtråvärda drakarna. Stallassociationer är svårfrånkomliga. Men här finns också en motståndsrörelse. Det politiska inslaget i Skuggan samt det faktum att Nuwa och hennes klasskompisar pratar och beter sig som om de vore betydligt äldre än tolv år gör mig lite fundersam kring att den tänkta läsåldern är 9–12 år. Yngre tonåringar med Harry Potter-abstinens kan mycket väl ha större behållning av boken. Särskilt rekommenderar jag boken till de som längtat efter att läsa om magi i internatmiljö med en tjej i huvudrollen. Skolans omgivningar och traditioner är verkligen fint beskrivna och jag uppskattar hur skoldagen kan gå från en lektion i källkritik till en ceremoni där andar lockas fram.

För att kunna rida på sin tilldelade drake krävs ett magiskt band som försluts med en blodsritual. Det finns ett visst mått av mystik i romanen och den som vill fördjupa sig i hur detta funkar letar förgäves. Ekeroth går inte heller in på hur det kommer sig att enbart flickor kan bli drakberidare medan pojkar är ämnade att vara drakskötare. Förvisso är det en välkommen omvänd stereotyp att tjejer krigar och killar vårdar, men huruvida detta har genetisk eller social grund är okommenterat. Jag kan inte låta bli att hoppas att det i uppföljaren tar plats en transperson som rör om i grytan.

Ett centralt motiv i romanen är tvivel på sin egen förmåga. Nuwa är en relaterbar, komplex huvudperson som gör misstag. Boken har lyckligtvis också ett stort mått av den kanske mest centrala ingrediensen i en fantasyberättelse: spänning.

Mimmi Söderlund

Publicerad: 2019-06-06 00:00 / Uppdaterad: 2019-06-05 18:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7753

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?