Frikännandet efter misshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992 är vare sig det första eller sista exemplet på hur uppenbar orättvisa, rasism och polisbrutalitet lett till våldsamma upplopp i USA (eller på andra platser). Det är nästan omöjligt att se bilderna av Kings allt annat är regelrätta gripande utan att begripa varför.

Men det är inte den legitima vreden, protesterna mot domen, som egentligen står i fokus i Ryan Gattis välresearchade roman Sex dagar. Det är det andra våldet, det som sker i skuggan av protesterna, det som får fritt spelrum när samhällsinstitutionerna för några dagar är lamslagna. Gängen. Knäppskallarna. Medborgargardena och de som helt enkelt passar på.

Det är ingen smickrande bild av mänskligheten. I ett annat sammanhang hade den provocerat mig, men Gattis ger den ett djup och ett sammanhang. De här människorna är inte vilka som helst. Det är ett intrikat samspel av omständigheter, erfarenheter och slump som ställt dem på respektive sida i gängvåldets LA, men alla framträder de som människor, på gott och ont, i Gattis gestaltning.

All involved heter romanen i original. I sjutton olika jagberättelser får vi olika perspektiv från gängmedlemmar, brottsoffer och andra som dras in i våldet, de som vill in och de som vill ut, men också en sjuksköterska, en brandman, och en polis i en ickereguljär insatsstyrka. Den sistnämnda är på flera sätt den otäckaste bekantskapen – inte det personliga hämndbegäret efter en mördad familjemedlem utan det institutionaliserade, det som tar sig rätten att på samhällets vägnar slå till mot ”buset” utan att kunna ställas till svars.

Det låter som en galen komposition, att aldrig återvända till personer utan bara fortsätta – ”stafettroman” är en återkommande beteckning – och till en början blir jag irriterad på det. Jag vill ju veta mera om de här personerna som mycket snabbt kommit mycket nära. Det får jag också, visar det sig. Även om inte alla karaktärer har lika mycket med varandra att göra återkommer de, ibland centralt, ibland bara glimtvis, sådär som människor gör i varandras liv.

Sex dagar är helt enkelt sjukt välkomponerad och nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Den är brutal, bitvis oerhört närgången och blodig. Hade jag vetat riktigt hur långt ifrån underrubrikens ”en roman om upploppen i Los Angeles 1992” den skulle ta mig är det nog tveksamt om jag valt att läsa den, men jag är glad att jag gjorde det.

Baserad på intervjuer och långvariga efterforskningar är det fortfarande en roman, men en roman som känns ytterst välgrundad. Jag associerar inte så sällan till sociologen Alice Goffmans Jagade. Livet på flykt i en amerikansk stad. Här är gängmedlemmarna latinamerikaner snarare än svarta, men strukturerna och livsstilen i stort sätt densamma. Situationen är förstås delvis den motsatta – det samhälle som dragit åt tumskruvarna hos Goffman har hos Gattis tappat greppet helt för några dagar. Och paradoxalt nog gör fiktionen att man kommer människorna som närmast.