Lempis far är dement men börjar minnas saker från förr. Han är på polisstationen i reservatet och har anmält sin försvunna hustru. En återkommande och för poliserna tjatig händelse. Det har nämligen gått flera decennier sedan hustrun försvann, och nu hör man av sig till dottern, som kanske kan vara ett stöd för den sjuke änklingen.

45 år har gått sedan Lempi lämnade sin barndomsbygd i Minnesotatrakten. I sina händer har hon plötsligt en plåtburk som innehåller brev som mamma Rose skrivit till henne. De är skrivna år 1973, och berättar om föräldrarnas kärlek som överskred alla gränser. Tvister och missunnsamhet präglade relationen mellan de finska immigranterna och reservatets ursprungsbefolkning med ojibwier men en liten vargunge förenade mig med din far, skriver hennes mamma.

Till hälften finsk och till hälften ojibwian försöker huvudpersonen Lempi förstå sitt eget förflutna. Också hon väljer brevformen. Kan det vara så här allt hänger ihop, undrar hon när hon i augusti 2018 skriver till brevets mottagare – ungdomsförälskelsen Jim Gråpäls, som idag är gift och har en son.

Rose är borta är en roman som fångar något mer än huvudpersonernas personliga utveckling. Parallellt med historien om Lempis föräldrars öde får läsaren en insyn i andra händelser som går att belägga med fakta. Fattigdomen och rasismen som följde när ursprungsbefolkningen bestals på sin mark, våld, alkoholism, försvunna barn i reservatsskolor och FBI:s förföljelser av fackligt aktiva arbetare har dokumenterats av historiker och samhällsforskare. På bokens sista sidor listas ett gediget efterforskningsmaterial.

Ingenstans i omslagets rosafluffiga bild anas det som är baksidan av tvåsamhetens passionsdrama eller hur omgivningens svartsjuka och bitterhet trängde sig in. I ett av Lempis brevstycken återger hon hur hon hört sin pappa berätta om tiden när Rose blev politisk aktivist:

[---] och vi var inte längre Ettu och Rose Rose och Ettu, utan en finne och en ojibwa mitt i ett reservat inför alla frågor som inte gick att besvara, och århundraden av oförrätter och jorddelningar och förlorade ägolotter var som ett harskinn som spikats upp ut och in på en flagnad laduvägg allt blottat och inget mjukt kvar, endast den avskalade sanningen om hur finnen var erövraren och Rose den berövade.

Människan förirrar sig bort från sin förutbestämda stig sju gånger, vilket romanens kapitel formar sig efter. Läsaren får följa Lempi när hon söker sig en väg framåt i stället för att fortsätta förtränga sitt förflutna. Att återse ungdomsförälskelsen innebär för henne en ny tro på sig själv, så som hon formulerar nuläget för sig själv. Jag, som befinner mig utanför, ser snarare att försoningen med mormor Patti har större tyngd. Denna kraftfulla mormor som numera chefar över spelkasinot där besökarna förlorar mer än de vinner. Nu välkomnar hon den så länge försvunna dotterdottern.

Romanens språk har en egen lyskraft med egensinniga – eller rättare sagt egensinnliga metaforer. Katja Kettu är originell på sitt modersmål med sprakande formuleringar och jag tänkte att den svenska översättaren skulle ha sina utmaningar. Men Marjut Hökfelt gör en enastående insats och det skriver jag inte bara av slentrian. Vattnet brakar isskorpigt i vaken, pälsen är mjuksträv och motvilja kan väl inte beskrivas bättre än när kroppen kläs i den skavstela skoldräkten? En fullpoängare är också när tryggheten får trestavig rytm så att jag som läsare tydligt hör hjärtslagen:

Jag pressade huvudet mot den varma barmen och kände hur blodet strömmade, ådrorna brusade och det stadiga hjärtat hamrade [---]

Jag önskar romanen en lång livslängd och att fler läsare finner den och inte låter sig hämmas av inslagen med magisk realism – om man tycker att sånt är störande för trovärdigheten. De illustrerar i min tolkning Lempis inre psykologiska landskap och hennes traumabearbetning. De gripande avsnitten om attraktion mellan människor och de bildande inblickarna i nordamerikanskt förtryck av sin ursprungsbefolkning är för mig övertygande nog för omläsning(ar).