Silbersteins föräldrar, Ernst Jakob Silberstein och Ili Channe Grunzweig, var från Transylvanien i Rumänien och deporterades 1944. De var då förlovade. Fadern hamnade i läger i Ukraina, senare i fångenskap i Sibirien och modern i Auschwitz och Bergen-Belsen.

Efter oerhörda lidanden – bådas släkter utplånades helt – fick föräldrarna åter kontakt med varandra. Mamman hade kommit med de vita bussarna till Norrköping och fadern kom efter ett par år även sig dit. Brevväxlingen dem emellan bildar en fond för boken. Små utdrag publiceras i de olika kapitlena för att förstärka eller förtydliga. Det är faderns brev – fyllda av kärlek och omsorg – som är översatta till svenska. Moderns brev blev fadern tvungen att förstöra under sina år i fångenskap. I breven stiger faderns personlighet och känslighet fram – annars var han den som aldrig talade om sina upplevelser. Talade gjorde däremot modern; hon berättade ständigt om alla i sin släkt för lilla Margit. Alla oåterkalleligt döda och försvunna. Hur sörjer man dem som man aldrig känt eller sett?

I boken redogörs för fasansfulla fakta förutom allt som har att göra med Nazitysklands dödsmaskineri. Judehatet föll tidigt i bearbetad mylla: till exempel att mellan 1940 och 1944 mördades mellan 280 000 och 380 000 rumänska judar och romer på rumänskt territorium och detta faktum har mörkats fram till så sent som på 2010-talet. Inte förrän år 2019 gavs klartecken för ett förintelsemuseum i Bukarest. De länder som gjort upp med sitt nazistiska förflutna har lättare att se och stävja främlingsfientliga tendenser än de länder som inte bearbetat och erkänt sin delaktighet.

Silberstein citerar och hänvisar till många kända efterlevande som skrivit om sina upplevelser – till exempel Elie Wiesel och Primo Levi – men också filosofer och historiker. Timothy Snyder som skrivit bland annat Den blodiga jorden om Ukraina citeras och här uppstår verkligen för läsaren en insikt om vilken blodig världsdel Europa är. Världskrigen har påverkat så gott som alla länder i Europa och nazismen lade under sig nästan hela världsdelen på några år och utplånade närmare fjorton miljoner människor. En annan stark insikt är att vi ofta uppfattar krig som ”slut” i politiskt avseende men för miljoner människor påverkar krigen deras liv så länge de vandrar på denna jord. Och deras efterlevande. Särskilt dem vars släktingar bränts i krematoriernas ugnar.

Silberstein börjar bakåt i historien med att berätta om sin egen barndom i Norrköping och om föräldrarna som unga i Rumänien. Boken är samtidigt en biografi över valda delar av författarens eget liv. Hon redogör öppet för sin barndom och ungdom. Något vanligt trots och tonårsuppror var inte aktuellt – föräldrarna skulle skyddas till varje pris efter allt som de gått genom. Inte lätt. Många gånger ett tungt ok. Självmord bland efterlevande är inget ovanligt. Barnen Margit och Willy var det absolut viktigaste i föräldrarnas liv på ett både (o)naturligt och närgånget vis.

Här berättas om besök i Rumänien men även i Auschwitz. Att söka små rottrådar är en djupt rotad drift. Men också för att förstå något. Rörande är författarens resa till holocaustmuséet i Simleu i Rumänien med bänkar från mammans födelsebys synagoga: hon stryker med handen över de mörka, tunga bänkarna som hennes mor, mostrar och mormor med all säkerhet en gång suttit på. ”Något som bär spår”. Känslor av både tacksamhet och vanmakt. I stadshusets gamla liggare hittar hon deras namn nerskrivna – för första gången någonstans. För Silberstein blev det ett slutgiltigt bevis på att de hade varit verkliga. Osökt går mina tankar till oss här i Norden – som tack vare Gustav Vasas skattepålagor – kan sitta hemma vid vår dator och släktforska ända ner till 1500-talet utan större möda.

Silberstein gör också en allmän reflektion över vad hon ofta hört människor i sin omgivning beklaga sig över: att vara tvungna att ”träffa släkten” på födelsedagar och större helger. Hennes livs stora sorg har varit att aldrig fått träffa släkten.

I slutet av boken skriver Silberstein om förhållandet till sina egna söner och hur de upplevt sin judendom som barn i Sverige. En av bokens slutsatser och budskap att det går faktiskt riktigt bra att leva med flera identiter. Allt flera idag lever med flera identiteter. På så vis slutar boken relativt ljust.

Intressant och lärorik berättelse. Boken belyser hur historien fortsätter … och fortsätter som en ström som söker sin väg.

Similar Posts:

• Auschwitz och Södertälje
• Bortom klichéer om offerroll och idealism
• Baklängesberättelse som ändå når målet
• Ögonvittne vid slutstationen
• Från halv till dubbel

Trado är en förlängning av deras kollaboration. Trado är uppbyggd som ett altarskåp, där varje insida bär en liten bok i en ficka. Det är tre sviter, en av Farrokzhad, en av Cârstean och en gemensam. Tillsammans utgör de ett verk. Den gemensamma delen är en poetisk essä om relationen poeterna emellan, översättning som handling, förräderi, kärleksakt. Trado utkommer på två förlag samtidigt, stora Bonniers och lilla Rámus. Trado ges också ut i Rumänien.

Vi letar efter ett ord i utrymmet mellan våra språk. Det är ett utrymme som upptas av ett tredje språk. Ett språk som inte är någons modersmål. Ett språk som är ett ingenmansland i vårt gemensamma arbete. Ett ingenmansspråk.

Den gemensamma essän rör sig hela tiden kring härkomsten, hemmet, förräderiet. Att skriva är att förråda, att översätta är att förråda. Samtidigt en kärlekshandling, lojalitetshandling. Essän är sprängfylld av citat om översättning från Jacques Derrida, Primo Levi, Susan Sontag, Anne Carson… Det blir för mycket. Det blir en smula präktigt och manifestliknande och de två författarna uppgår i en sådan symbios att jag blir mätt på boken. Det är synd, för de två diktsviterna tycker jag mycket om.

Farrokhzads svit är uppställd som ett samtal mellan Jag och Svetlana. Det är ett samtal om gemensamma och helt skilda tolkningshorisonter, familjen och skrivandet. Stilen känns igen från Vitsvit.

Svetlana sa: Att du inte skriver på hennes språk är som att säga att du fötts till världen utan mor. Det är som att säga att ditt liv inte kostat henne något.

Cârsteans svit är betydligt mer lågmäld. Cârstean rör sig mellan Bagarmossen och det socialistiska Rumänien, mellan

Och generalen dödade de
eftersom han kände medlidande med fienden

och

Athena säger
ge mig din smutstvätt
så att jag kan tvätta den

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Verklighetsförankrad rotlöshet som bör läsas högt

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

Inte sällan blir dessa berättelser till vad Imre Kertész kallar lägerkitsch: istället för att berätta om alla som dog så blir det en berättelse om de som faktiskt överlevde. Det blir en ofrivillig hjältehistoria.

Göran Rosenbergs föräldrar överlevde lägren. Men när han berättar om detta i sin Augustprisvinnande Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz så gör han något betydligt djärvare än att berätta deras historia. Traumat i Rosenbergs liv är inte Auschwitz, det är att hans far 1960 tar livet av sig. Men också faderns död hänger ihop med lägret, så i en betydelse är han inte en överlevande.

Titeln Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz syftar på de 15 år fadern levde i Södertälje innan han dog. Men detta ”korta uppehåll” är också Göran Rosenbergs, född 1948, barndom, som han nu som vuxen man försöker komma till tals med.

Rosenberg gör det kloka valet att inte försöka dramatisera sina föräldrars erfarenheter. Han håller sig till brev och officiella dokument. Och i ett försök att få syn på någonting gör han samma resa från Auschwitz till Södertälje som hans far gjorde.

Å ena sidan ett soligt och framtidsoptimistiskt Södertälje där det under efterkrigstiden förefaller som om allt mycket snabbt blir bättre för alla. Det är en plats där Rosenberg har en fin barndom och det är denna plats han tillhör. Å andra sidan föräldrarnas erfarenheter som invandrare och överlevande som svårligen ges någon plats i detta framgångsrusiga, svenska 50-tal.

Rosenberg vrider och vänder på historien för att se om hans föräldrar någonstans kunde gjort ett annat val: flyttat till Stockholm, USA eller Israel, skaffat ett annat jobb. Han letar efter andra förklaringar, han söker efter rasism, men hittar mest klumpigheter och tystnad.

Bäst, eller kanske mest drabbande, i boken tycker jag är när Rosenberg följer sin far i fotspåren i Auschwitz. Det är något med torftigheten i dessa minnesplaketter, dessa små ingraveringar som berättar om begångna illdåd.

Det är svårt att frigöra sig från känslan av att människan lever i ett ständigt nu. Det krävs något oerhört starkt för att vi ska lyfta blicken och se något annat än oss själva och det vi har omedelbart omkring oss. Men det går inte att beskriva denna nutidsupptagenhet som ondska. Vi är inte onda, vi är bara ointresserade.

Inledningsvis tycker jag Rosenbergs bok är klumpigt litterär. Platser, ting och händelser ges ett symbolvärde som tynger ner berättelsen. Men i ljuset av att Rosenberg uppfattar att hans far dog i Auschwitz men gjorde ett kort uppehåll i Södertälje innan döden hann ifatt honom så blir detta begripligt. Södertälje är Auschwitz och framgångsoptimism samtidigt. Rosenberg känner laddningen i denna motsättning direkt, läsaren förstår först senare.

Rosenbergs lågmälda och fina bok har hyllats av många och fick som sagt Augustpriset 2012. Det är lätt att misstänka att det som sliter inne i Rosenberg är en slitning som många på olika sätt känner igen.

Å ena sidan ett liv och en uppväxt som har mycket lite med Auschwitz att göra. Å andra sidan ett föräldraarv, eller ett kulturellt arv, som är direkt kopplat till detta Auschwitz. Eller mer generellt, å ena sidan livet vi lever här och nu och å andra sidan en vilja att lyfta blicken och förstå, för att på så sätt få redskap att ändra på det här jävla nuläget.

Similar Posts:

• Vecka 5 på dagensbok.com – Augustprisvinnare, sågningar och uppfinningsrik prosa!
• Överlevarnas barn
• Förintelsens fasor bevittnade
• Profit mot plikt
• Fiktionen om Auschwitz bekräftas?

Men samtidigt, ibland kan jag undra över vad som fascinerar oss så med dem. Jag kan inte riktigt skaka av mig att där ibland finns en underton av att visst var det hemskt, visst var det något av det värsta vi kan tänka oss, visst mördades miljoner oskyldiga på det mest omänskliga sätt man kan tänka sig… men det gick ju bra till slut, eller? Hitler fick vad han förtjänade, lägren befriades, de vita bussarna rullade… En enorm tragedi, men en ganska kort en i tre akter med ett tydligt slut som visar mänskligheten från sin goda sida. Katharsis. Det gör det lätt att lägga bakom oss.

I Spanien vann fascisterna. Visst kan man hävda att så illa som i Tyskland blev det aldrig (kanske var det därför vi kunde titta åt andra hållet och åka på solsemester). Men det tog 40 år mellan inbördeskriget och Francos död, av hög ålder i sin egen bekväma säng. Två generationer som växte upp i en diktatur i Västeuropa.

Blinda solrosor äger rum i början av de där åren. Fyra korta berättelser som utspelar sig i slutet av inbördeskriget och åren efteråt, om människor som måste inse att de förlorat. Kavalleriet kommer inte, omvärlden är för upptagen med att kriga mot värre skurkar, ingen räddar dagen med en sista hjältemodig uppoffring, det blir inte bättre om ett år eller fem eller tio – de förlorar. Punkt. Förlorar striden, förlorar hoppet, förlorar hedern, förlorar livet. Hur går man vidare när allt som hållit en i rörelse tas ifrån en? Vad håller man fast i?

Den Francotrogne kaptenen som kapitulerar till de uppgivna republikanska styrkorna samma dag som segern utropas. Det unga gravida paret som flyr upp i bergen i vetskap om att de inte kan komma ner igen. Den dödsdömde fången som bara kan rädda livet genom att berätta lögner för sin domare om hur hjältemodigt domarens son dog. Pojken vars far håller sig gömd i garderoben och aldrig kan komma ut. Det är ohållbara situationer, där människor går under och andra människor måste intala sig själva att de gjorde det rätta för att inte göra detsamma.

Det låter deprimerande, och det är det. Blinda solrosor har inget ögonblick i slutet där man kan klappa sig i ryggen och säga att just det, så vacker kan mänskligheten vara till och med i sina fulaste stunder. Hur precis, närvarande och smärtsamt detaljerade hans berättelser än är, med varenda droppe bortkastad svett, blod och tårar i kontrast, så föddes ju Méndez 1941. Han var inte där själv utan han växte upp efteråt med historierna. Och det kanske mest fasansfulla med Blinda solrosor är just det: att alla de här historierna är nedtecknade i efterhand, inte av dem som valde att dö utan av dem som försökte leva med det som gjordes mot dem – eller rentav de som var med och gjorde det själva och nu måste motivera det för sig. I den sista novellen blandas en ung pojkes dödsskräck med en självgott ångerfull vuxens berättelse, och för honom går allt väl; den djupt gudstrogna Francostaten förlät onda gärningar så länge man var lojal, bekände och underkastade sig. Så lär man människor att rättfärdiga sina egna handlingar och intala sig att det kunde ju varit värre och så illa har vi det ändå inte så länge vi väljer att inte se det.

I Blinda solrosor syns det. Och ibland måste den berättelsen också kommas ihåg.

Similar Posts:

• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• Shakespeare intoxicated
• Verkligheten är den nya fiktionen
• När samhället bara vill skydda de starka
• En terrorist nära dig

Idéhistorikern Michael Azar utforskar ett urval av de föreställningar som funnits om vittnet. Vem är det trovärdiga vittnet? Vad är ett trovärdigt vittnesmål? Kan historikern tala sanning? Han som förklarar vittnenas upplevelser, vittnen som nedtecknat sina upplevelser kanske årtionden efter att händelserna inträffat. Är inte det som är kvar då bara avbildningar av avbildningar? Vem har mest trovärdighet som vittne? Montaigne ansåg att det trovärdiga vittnet är det som återger det i sin renast möjliga form, som inte lägger till eller är retorisk eller ens fullt förstår betydelsen av det som har bevittnats. Vittnet ska vara obildad, för ”intelligenta människor” kan inte låta bli att göra sin berättelse så intressant som möjligt.

Azar har skrivit en akademiskt lagd redogörelse som inte gärna sticker ut hakan, men ibland bränner den till. Till exempel när han konstaterar att den mest fundamentala förutsättningen för att ett vittne ska anses trovärdigt är att hon inte utmanar den rådande ordningen. Som när domaren vid rättegången 1960 mot det franska nätverk som samarbetat med den algeriska befrielsefronten förbjöd alla vittnen att använda ordet ”Algerietkriget”. För Frankrike handlade kriget om ”pacificering” och ”terrorverksamhet”. Att acceptera ”Algerietkriget” var att acceptera ett språkbruk som tillät ord som ”frihetskämpar” istället för det franska perspektivets ”terrorister”. Det trovärdiga vittnet måste vara lojal mot maktens världsåskådning.

Azar skriver långt och ingående om kristendomens förhållningssätt till vittnesproblematiken men uppehåller sig bara en kort stund vid mer moderna frågor. Journalistiken, övervakningssamhället och USA:s tortyrpolitik får en styvmoderlig behandling. Kanske beror det på akademisk försiktighet, det är svårare att säga någonting definitivt om den tid vi själva lever i. Men det ger intryck av att vissa delar av boken skrivits mest av allt därför att det skulle vara möjligt att få in ordet ”Guantánamo” i omslagstexten.

Azars urval av röster och perspektiv är ändå intressant och tankeväckande. Kanske starkast är det som Primo Levi skrev om det omöjliga i att vara vittne till nittonhundratalets största brott – förintelsen.

Vi som överlevde lägren är inga sanningsvittnen. [...] Vi, de överlevande, är inte bara en liten utan även en avvikande minoritet. Vi är de som med hjälp av undanflykter, skicklighet eller tur aldrig nådde botten. De som gjorde det och såg Gorgons ansikte, återvände inte, eller så har de återvänt mållösa.

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Av Pelle rot och stam?
• E’ru europé, e'ru're?
• En historisk Jesus
• Fiktionen om Auschwitz bekräftas?

”Vad jag än tänker på, tänker jag alltid på Auschwitz. Allt annat tycks mig dumt jämfört med det.”

Ja, det är klart, tänker jag själv och lägger Mannen utan öde ifrån mig. Med den erfarenheten i bagaget blir alla andra saker ovidkommande. Livets bekymmer måste krympa till bagateller, världens fula ansikte blir plötsligt patetiskt att titta på. Dumheter.

Men, tänker jag sedan, det är ett konstigt yttrande, för efter att ha läst Mannen utan öde verkar det aningen motsägelsefullt. Berättarjaget i boken lägger ned många sidor och mycken möda på att beskriva sin resa genom koncentrationslägren – Auschwitz, Buchenwald och Seitz – som en tämligen ordinär upplevelse. Låt vara att lidandet mot slutet antar omänskliga proportioner, men inget verkar konstigt under rådande förhållanden. Egentligen.

När man tänker efter, som pojken i boken ofta gör, verkar allt i själva verket ganska rationellt. Såklart att de blir törstiga under tågtransporten, de har ju inget vatten. Självklart bär tyskarna vid ankomsten till lägret gevär, de är ju soldater. Och så vidare.

Sedan blir lägertiden till grå vardag. Tiden går och inte mycket händer. Det är förstås ett trälande i sommarhetta, i lervälling, i vinterkyla, med usla skor. Ibland är soluppgångarna vackra, så vackra att de blir njutningsfulla. Andra gånger innebär några minuter efter dagens slavarbete och innan uppställningen en oas som blir ett vackert minne. Men mest tristess.

Jag kan avslöja att pojken, efter att ha skadat sig allvarligt i benet och blivit utsatt för medicinska experiment, överlever och får återvända till sin hemstad Budapest. Boken förlorar inte i värde av att man vet detta.

Hemma kommer han i samtal med några tidigare grannar; två äldre män. ”Du måste glömma fasorna”, säger den ene. ”Med en sådan börda kan man inte börja ett nytt liv”, säger den andre.

”Börja ett nytt liv”, svarar pojken, ”skulle jag bara kunna göra om jag föddes på nytt”.

Mannen utan öde är ingen ögonvittnesskildring som Primo Levis Är detta en människa vilken den, felaktigt enligt min mening, ofta jämförs med. Där Levi ger en detaljerad inblick i koncentrationslägrens system av sociala substrukturer, konstituerar Kertesz sin livskod utifrån ett grymt öde, vilket enligt bokens filosofi kunde vara vilket som helst.

Lika mycket som Levi förlorar sina illusioner, vinner Kertész den djupa insikten att i livet kan allt inträffa och i det måste människan finna sig. Och sker det värsta kanske allt ändå synes dumt vid en jämförelse.

Boken tillhör de romaner som ägnar största delen åt att exemplifiera, för att sedan på några kärnfulla sidor förtydliga sig. Efter att ha varit nästan själlöst frånvarande på 200 sidor formligen tränger sig berättarrösten genom orden och hugger dig i hjärtat.

Det är inte ofta man som läsare får vara med om sådant.

Similar Posts:

• Ögonvittne vid slutstationen
• Filosofin och humorn är levande
• Tillvaron är oviktig och meninglös
• Utan överrock
• Att skriva sitt minne

Ingen annan historisk epok torde ha genererat fler exempel härav än Andra världskriget, och vi finner här både förövare och offer vid pennan. I den första kategorin kan man nämna Rudolf Höss (kommendant i Auschwitz) skrev sina ”memoarer” i väntan på dom, Albert Speer (arkitekt och rustningsminister) skrev i Spandaufängelset – den förra kliniskt och styltigt, den senare i envig med sitt eget samvete.

Likaså gjorde en del offer som överlevde Förintelsen. Kända exempel är Imre Kertész Mannen utan öde och Primo Levis Är detta en människa?. Efter sina upplevelser fann de att den enda vägen till normalisering var att vittna i skrift. Det ska vi vara tacksamma för, ty bortsett från att detta ofta är ”spännande” böcker äger de också ett omätligt historiskt värde, kanske inte så mycket i siffror och rena ögonvittnesskildringar, utan som själsliga avtryck.

Man kan ju, vilket underligt nog också gjorts under senare år, diskutera vilket massmord som var värst, det sovjetiska eller Nazitysklands. Nu är väl detta inte så intressant, det känns aningen köksfilosofiskt att stapla offrens miljonantal bredvid varandra och fundera på om Hitler eller Stalin var värsta galenpannan. Vad man dock kan konstatera är att Förintelsen ägde egenskaper som historien tidigare eller senare aldrig visat prov på. I så måtto är den unik, och något unikt bör man i största utsträckning förstå för att rätt kunna hantera det. Därför känns Primo Levis Är detta en människa? som en viktig bok.

Levi var italiensk jude och arresterades av fascisterna på hösten 1943 för omedelbar deportation till Auschwitz. Tack vare att han var man och i arbetsför ålder klarade han den första selekteringen som redan på plattformen skilde de som fick leva och arbeta från de som omedelbart fördes till gasen. Levi hamnade i ett av Auschwitz många underläger, just detta bestod av arbetare som uppförde en gummifabrik, Buna. I knappt ett och ett halvt år levde och arbetade han i lägret fram tills sovjettrupperna anlände i januari 1945.

Redan under sin tid i lägret började Levi plita ned sina upplevelser på små papperslappar, trots att det var förenat med livsfara. Efter befrielsen färdigställde han boken, ett försök till att även nå en ”inre befrielse”. Är detta en människa? drivs obarmhärtigt framåt av detta enda syfte. Knappast metodiskt och inte heller strukturellt, men med tålamod, nyfikenhet och en eftersträvad objektivitet som gör boken så betydelsefull. Den tränger bortom offrets känslosamhet men behåller deras känslor.

Auschwitz framträder här inte bara som bokstavlig slutstation för de människor som gick under där, utan även en symbolisk dito för mänsklig destruktivitet. Lägerlivet var ett hierarkiskt system med otaliga regler, byråkrati, slit och släp, nyckfullhet och knappa marginaler. Den som överlevde gjorde det med en blandning av uppfinningsrikedom, egoism, styrka och uthållighet. Men framförallt med en stor portion tur. De återkommande selekteringarna då SS skickade sjuka och svaga till gaskamrarna, var ett lotteri där en frisk kunde hamna fel pga. av misstag. Ingen gick säker.

Primo Levi värjer inte för självrannsakelse. Som han skriver: ”Att överleva utan att göra avkall på någonting i sin egen moraluppfattning /…/ förunnades bara ett litet fåtal högtstående individer, av samma släkte som martyrer och helgon”. Genomsnittsfången (eller människan) klarade sig för att hon utnyttjade andra, stal, ljög och kapade åt sig de små fördelar som stod till buds. Boken ger också en förnimmelse av hur alla, förtryckare som förtryckt, på var sin sida om maktutövandets stängsel ändå var fångar i samma moraliska degenerering.

Similar Posts:

• Helvetet utan kretsar
• Överlevarnas barn
• Auschwitz och Södertälje
• Trovärdiga ögon
• Vacklande steg (i rätt riktning?)

Om Karoline varit en verklig människa skulle jag tycka synd om henne. Men nu är det frågan om litteratur och därför kan jag erkänna, med risk för beskyllningar för bristande empati, att jag inte bryr mig nämnvärt om Karoline. Vissa föddes perfekta andra som jag lyckas inte med det den vill (om jag inte helt missuppfattat saken), nämligen att engagera.

Medelklassungar som känner sig lite utanför, är vänsterorienterade och åker på resor i Europa är kanske inte det bästa receptet om man vill fånga läsaren. Men vad man säger är som vi vet inte riktigt lika viktigt som hur man säger det. Vissa föddes perfekta andra som jag skulle kunna vara en bok som engagerar. Temat, den inre resan och den yttre, är gammalt som gatan och fortfarande, om det används på rätt sätt, synnerligen effektivt. De korrespondenser, eller diskrepanser, mellan den inre resan och den yttre som krävs för att berättelsen ska bli effektiv används inte tillräckligt i Vissa föddes perfekta andra som jag.

Om någon nu vill komma med invändningen att jag inte förstår den här boken därför att jag själv inte upplevt saker som den skildrar och inte kan sätta mig in i hur det är att vara ung kvinna i dagens samhälle, så vill jag genast försvara mig med att jag har inte suttit i koncentrationsläger, men tycker mig ändå förstå Primo Levis Är detta en människa. Förståelse för ett litterärt verk beror inte i första hand på likheten mellan läsarens och de litterära karaktärernas situation, utan på hur karaktärernas situation framställs.

Vilka förtjänster har då Vissa föddes perfekta andra som jag? Som jag ser det fram för allt en: Författaren Anna Johansson fyller i år 22 år och är modig nog (för den som inte redan visste det så krävs det mod att skriva) att skriva 220 sidor sammanhängande prosa. Detta är med andra ord hennes första vacklande steg som författare. Förhoppningsvis ett vacklande steg i rätt riktning.

Similar Posts:

• Minideckarjuveler att njuta
• Helvetet utan kretsar
• Överlevaren skriver ner historien
• Ögonvittne vid slutstationen
• Trovärdiga ögon