Karoline har tagit studenten. Hennes första riktiga förhållande har tagit slut. I ett första försök att stå på helt egna ben ger hon sig ut på en tågluff i Europa, för att upptäcka världen och hitta sig själv. I stället för det äventyr resan skulle bli befinner sig Karoline plötsligt i en nedgående spiral av självdestruktivitet. Det hon skulle lämna bakom sig, fram för allt förhållandet, förföljer henne. Hon drabbas av ätstörningar som blir värre och värre för varje stad hon kommer till.

Om Karoline varit en verklig människa skulle jag tycka synd om henne. Men nu är det frågan om litteratur och därför kan jag erkänna, med risk för beskyllningar för bristande empati, att jag inte bryr mig nämnvärt om Karoline. Vissa föddes perfekta andra som jag lyckas inte med det den vill (om jag inte helt missuppfattat saken), nämligen att engagera.

Medelklassungar som känner sig lite utanför, är vänsterorienterade och åker på resor i Europa är kanske inte det bästa receptet om man vill fånga läsaren. Men vad man säger är som vi vet inte riktigt lika viktigt som hur man säger det. Vissa föddes perfekta andra som jag skulle kunna vara en bok som engagerar. Temat, den inre resan och den yttre, är gammalt som gatan och fortfarande, om det används på rätt sätt, synnerligen effektivt. De korrespondenser, eller diskrepanser, mellan den inre resan och den yttre som krävs för att berättelsen ska bli effektiv används inte tillräckligt i Vissa föddes perfekta andra som jag.

Om någon nu vill komma med invändningen att jag inte förstår den här boken därför att jag själv inte upplevt saker som den skildrar och inte kan sätta mig in i hur det är att vara ung kvinna i dagens samhälle, så vill jag genast försvara mig med att jag har inte suttit i koncentrationsläger, men tycker mig ändå förstå Primo Levis Är detta en människa. Förståelse för ett litterärt verk beror inte i första hand på likheten mellan läsarens och de litterära karaktärernas situation, utan på hur karaktärernas situation framställs.

Vilka förtjänster har då Vissa föddes perfekta andra som jag? Som jag ser det fram för allt en: Författaren Anna Johansson fyller i år 22 år och är modig nog (för den som inte redan visste det så krävs det mod att skriva) att skriva 220 sidor sammanhängande prosa. Detta är med andra ord hennes första vacklande steg som författare. Förhoppningsvis ett vacklande steg i rätt riktning.