1900-talet led ingen brist på tragedier, och det märks i litteraturen – speciellt den som utspelar sig runt andra världskriget och fascismen. Som sig bör. Vi behöver komma ihåg de där historierna; Anne Frank, Vita rosen, Oskar Schindler, De fattiga i Lodz, Är detta en människa etc – inte minst nu när det snart inte finns några kvar som har förstahandsminnen av det. På något vis måste de historierna berättas vidare.

Men samtidigt, ibland kan jag undra över vad som fascinerar oss så med dem. Jag kan inte riktigt skaka av mig att där ibland finns en underton av att visst var det hemskt, visst var det något av det värsta vi kan tänka oss, visst mördades miljoner oskyldiga på det mest omänskliga sätt man kan tänka sig… men det gick ju bra till slut, eller? Hitler fick vad han förtjänade, lägren befriades, de vita bussarna rullade… En enorm tragedi, men en ganska kort en i tre akter med ett tydligt slut som visar mänskligheten från sin goda sida. Katharsis. Det gör det lätt att lägga bakom oss.

I Spanien vann fascisterna. Visst kan man hävda att så illa som i Tyskland blev det aldrig (kanske var det därför vi kunde titta åt andra hållet och åka på solsemester). Men det tog 40 år mellan inbördeskriget och Francos död, av hög ålder i sin egen bekväma säng. Två generationer som växte upp i en diktatur i Västeuropa.

Blinda solrosor äger rum i början av de där åren. Fyra korta berättelser som utspelar sig i slutet av inbördeskriget och åren efteråt, om människor som måste inse att de förlorat. Kavalleriet kommer inte, omvärlden är för upptagen med att kriga mot värre skurkar, ingen räddar dagen med en sista hjältemodig uppoffring, det blir inte bättre om ett år eller fem eller tio – de förlorar. Punkt. Förlorar striden, förlorar hoppet, förlorar hedern, förlorar livet. Hur går man vidare när allt som hållit en i rörelse tas ifrån en? Vad håller man fast i?

Den Francotrogne kaptenen som kapitulerar till de uppgivna republikanska styrkorna samma dag som segern utropas. Det unga gravida paret som flyr upp i bergen i vetskap om att de inte kan komma ner igen. Den dödsdömde fången som bara kan rädda livet genom att berätta lögner för sin domare om hur hjältemodigt domarens son dog. Pojken vars far håller sig gömd i garderoben och aldrig kan komma ut. Det är ohållbara situationer, där människor går under och andra människor måste intala sig själva att de gjorde det rätta för att inte göra detsamma.

Det låter deprimerande, och det är det. Blinda solrosor har inget ögonblick i slutet där man kan klappa sig i ryggen och säga att just det, så vacker kan mänskligheten vara till och med i sina fulaste stunder. Hur precis, närvarande och smärtsamt detaljerade hans berättelser än är, med varenda droppe bortkastad svett, blod och tårar i kontrast, så föddes ju Méndez 1941. Han var inte där själv utan han växte upp efteråt med historierna. Och det kanske mest fasansfulla med Blinda solrosor är just det: att alla de här historierna är nedtecknade i efterhand, inte av dem som valde att dö utan av dem som försökte leva med det som gjordes mot dem – eller rentav de som var med och gjorde det själva och nu måste motivera det för sig. I den sista novellen blandas en ung pojkes dödsskräck med en självgott ångerfull vuxens berättelse, och för honom går allt väl; den djupt gudstrogna Francostaten förlät onda gärningar så länge man var lojal, bekände och underkastade sig. Så lär man människor att rättfärdiga sina egna handlingar och intala sig att det kunde ju varit värre och så illa har vi det ändå inte så länge vi väljer att inte se det.

I Blinda solrosor syns det. Och ibland måste den berättelsen också kommas ihåg.