Jag läste Harlequin-romaner på löpande band när jag började högstadiet. De var tunna och gick därmed fort att ta sig igenom, dessutom visste jag exakt vad som väntade mig när jag öppnade en sådan bok. Alla var skrivna utefter samma mall och att det var lycklig kärlek som stod i centrum var självklart.

Tills hjärtat brister kan utan omsvep kallas för en Harlequin-roman, förutom att Harlequin-romanens förtjänster har lämnats åt sitt öde. Den här boken är på intet sätt kort, den har inte en enkel handling och sexscenerna är frigida.

Handlingen är uppdelad i tre delar. Vi möter en sextonårig flicka i ett ockuperat Paris under andra världskriget, en artonårig servitris i London på sextiotalet och en ung förläggare i London på nittiotalet. Dessa är tre generationer visar sig vara tätt sammanlänkade och handlingen pendlar mellan generationerna för att tillslut utmynna i den unge förläggarens hämnd på den man som dödat hans mor.

Boken är moraliserande och hetronormativ. Berättelsen befäster de traditionella könsrollerna och citat som: ”Hans kropp var hård och stark, hennes var mjuk och smidig”, är endast komiska inslag i en genomgående traditionalism. Att en sjuksköterska kan vara världsvan är anmärkningsvärt och att hon dessutom inte vill sluta arbeta för att hon gift sig med en miljardär är förundrande.

Den här boken har mycket få kvalitéer men den fungerar bra som högläsning på förfester. Tillfällen för raljerande skratt utlovas.