Recension

: Hatet
Hatet: En bok om antifeminism Maria Sveland
2013
Leopard förlag
9/10

Upplysning åt folket

Utgiven 2013
ISBN 9789173434669
Sidor 176

Om författaren

Fotograf: Leif Hansen

Bitterfittan var Maria Svelands debutbok och den utkom 2007. Hon är utbildad på Dramatiska institutets radiolinje och har sedan dess gjort flera uppmärksammade program för SR och SVT. 2003 vann hon Ikaros för dokumentären ”Som en hora”.

Sök efter boken

Det första jag tänker när jag läst igenom Maria Svelands bok, som verkligen är en bok att sträckläsa, är att detta väl inte är något nytt? Detta visste jag sen innan, de allra flesta sakerna hade jag koll på. Sen slår det mig att det kanske inte har med boken i sig att göra, utan handlar mer om att jag aktivt har samlat denna kunskap. Jag är till exempel vän med My Vingren, en av de som medverkade i SVT:s ”Uppdrag Granskning” om hatet mot kvinnor, jag vet vad kvinnor i offentligheten får stå ut med. Jag läste Magnus Lintons bok De hatade som Sveland hänvisar till, jag har sett sambanden mellan fascism och antifeminism, mellan ekonomisk kris och bakåtsträvande traditionella värderingar. Jag har till och med försökt ta debatten med en av jämställdisterna, och tagit mig igenom Pär Ströms försök till forskning, Sex feministiska myter, för att se vad han egentligen hade att säga. Jag är påläst inom det här området sedan innan, och egentligen är den här boken inte främst till för mig. Ändå plöjer jag den, och vad den visar som jag inte tänkt på, är hur tydlig del media har i detta växande hat.

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2013-03-26 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-13 11:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5156

8 kommentarer

När jag läser dessa två recensioner inser jag att jag gått direkt på det positiva och inte brytt mig om invändningarna, som att Sveland ibland är lite onyanserad i sin argumentation. Invändningen mot de här två recensionerna blir att de å andra sidan enbart tar upp det negativa, vilket inte blir så fruktbart. Både ock är närmare sanningen. Men jag håller fast vid att det här är en bra debattbok som vem som helst utan större bildning kan läsa och ta till sig.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/feministeliten-utestanger-oss-andra

http://www.flamman.se/sveland-kraver-rattning-i-ledet

Lina Arvidsson Redaktionen 2013-03-26 15:41
 

Om man läser Evin Rubars och Bo Rothsteins svar på Svelands bok får man en något annan syn av både den och författaren kan jag tycka.

http://www.expressen.se/kultur/kara-sveland/
http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/22/maria-sveland-k-nskriget-och-sanningen-1

Sedan undrar jag om du kan hänvisa till några som helst exempel på det du (eller är det Sveland?) skriver om Pär Ström och Pelle Billing? Att de skulle ha både

incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. [...] Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och “ge henne kuk”

Totalt absurda påståenden utan annat syfte än försök till smutskastning skulle jag vilja påstå annars.

WhyMisandry Oregistrerad 2013-03-26 22:48
 

”Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och “ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om.”

Det här låter ju förskräckligt!!! Men är det sant???

Absolut inte skulle jag vilja påstå då jag har följt båda bloggarna de senaste två åren. Har inte läst Svelands bok förutom det kapitel om bl.a. Ström/Billing som DN lät publicera. Maria Sveland lägger sig på en rent antiintellektuell nivå då hon väljer att kasta skit på Ström/Billing istället för att argumentera med dem. Och visst lyckas hon med sitt uppsåt! Få läsare/recensenter väljer att granska hennes ohederliga påståenden. Hon kan lugnt fortsätta sin smutskastning och slippa en massa jobbiga resonemang. Hon säger att de är rädda för att förlora sina privilegier men det är tydligt att det är Sveland som är rädd att förlora sina: problemformuleringsprivilegiet, tolkningsföreträdet och offerkoftan.

Direktörn Oregistrerad 2013-04-02 14:37
 

Det är Sveland, inte jag, som skriver om Ströms och Billings samröre med incestförespråkare och Breivik-anhängare. Mycket av kritiken mot dessa herrar grundar sig ju i att de inte rensar, inte tar avstånd ifrån, snarare än att de öppet förespråkar. Läs boken, det är lättare än att jag ska sitta här och citera sidor för er.

Sen ska erkännas att jag kan ha blandat ihop det där med att lägga ut namn och adress och uppmana till våldtäkt med flashback. För mig är det lite samma skit liksom. Ber om ursäkt om det blev fel framställt.

Jag tycker att Sveland granskar bra, men också är snabb på att döma ut och upprätthålla klyftor. Men så är det ofta idag. Man söker efter två sidor som ska ställas emot varandra, istället för att diskutera sig fram, försöka förstå varandras synpunkter på ett medmänskligt plan. Man får inte glömma att boken utgår från ett hotbrev av grövsta slag, som ju verkligen inte uppmuntrar till dialog.
Däremot håller jag inte med om att Sveland inte granskas och kritiseras, inte minst i exempelvis DN för just den här boken.

Lina Arvidsson Redaktionen 2013-04-04 21:48
 

”Det är Sveland, inte jag, som skriver om Ströms och Billings samröre med incestförespråkare och Breivik-anhängare.”

Ja, och recensenter och kultursidor står i givakt och ifrågasätter inte.

”Mycket av kritiken mot dessa herrar grundar sig ju i att de inte rensar, inte tar avstånd ifrån, snarare än att de öppet förespråkar.”

Rensar vad?

Här är en cachad version av Billings blogg med kommentarerna kvar. Var finns hatet och hoten?

http://web.archive.org/web/20120731034925/http://www.pellebilling.se/blogg/

”För mig är det lite samma skit liksom.”

Vad? Flashback och Billing? Seriöst? Missuppfattar jag något?

Avslutningsvis beundrar jag Svelands val att svara på dödshot och liknande genom att skruva upp volymen istället för att gömma sig. Respekt! Men intellektuell ohederlighet är ett uselt vapen.

Direktörn Oregistrerad 2013-04-06 09:59
 

Fast du vet väl liksom jag att detta samröre finns?
De sk jämställdisternas problem är ju detsamma som Sverigedemokraternas; de drar till sig hatande troll med extrema åsikter som utspilld läsk drar till sig flugor.
Däremot håller jag med dig om att Maria Sveland ibland drar förhastade slutsatser. Men nu råkar detta vara den enda bok som kommit i ämnet och däreigenom behöver den sin genomslagskraft. Jag jämför i recensionen med Magnus Linton, som jag i mångt och mycket tycker verkar vara en bättre journalist, men huga va mycket svårare hans bok var att ta sig igenom än Svelands. Han lägger inte heller fokuset på antifeminismen så som Sveland gör.
Jag tycker Svelands bok ska ses som ett sätt att röra om i grytan, sätta fokus på hatet, förövarna, istället för att svartmåla offren. Det kommer upp många viktiga synpunkter i den här boken, som att feminist har blivit ett skällsord på felaktiga grunder och att det inte alltid är mindre bemedlade vita kränkta män som sprider hat omkring sig. Sen finns det förhastade slutsatser också, och jag tycker absolut man ska läsa kritiskt och ifrågasätta allt man läser. Att se mig som en recensent som står i givakt är ju löjligt, med tanke på den shitstorm boken mött i andra recensioner (länkar till dem ovan).

Lina Arvidsson Redaktionen 2013-06-02 14:03
 

[…] Hatet av Maria Sveland Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar. […]

Sommarläsning 2014 | dagensbok.com Oregistrerad 2014-06-21 00:02
 

[…] ”Det första jag tänker när jag läst igenom Maria Svelands bok, som verkligen är en bok att sträckläsa, är att detta väl inte är något nytt? Detta visste jag sen innan, de allra flesta sakerna hade jag koll på. Sen slår det mig att det kanske inte har med boken i sig att göra, utan handlar mer om att jag aktivt har samlat denna…” Läs mer […]

Tema: Människosyn | dagensbok.com Oregistrerad 2015-07-22 08:09
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?