Recension

: Imperium
Imperium Christian Kracht
2013
Ersatz
8/10

Koko

Utgiven 2013
ISBN 9789187219610
Sidor 200
Översättare Anna Bengtsson

Om författaren

Född 1966 i Schweiz. Debuterade 1995 med romanen Faserland (sv. övers. 2014) och är en av den tyskspråkiga litteraturens mest hyllade och omdiskuterade författare. År 2012 tilldelades han Wilhelm-Raabe-Literaturpreis för Imperium. Ur prismotiveringen: »Imperium balanserar skickligt på gränsen mellan komik och skräck och utgör en betydelsefull knut i den tyska samtidslitteraturens väv.«

Sök efter boken

Det moderna samhället är hopplöst. Dekadent, korrupt, ytligt, likriktat, intolerant, förlegat, komplicerat. Vi har ju precis gått in i ett nytt sekel, vi behöver tänka om, vi behöver förenkla, vi behöver tänka igenom våra behov och handlingar, vi behöver lägga gamla fördomar och fixa idéer bakom oss och bygga ett nytt, bättre, samhälle med visare, godare människor.

Tänker och säger den unge August Engelhardt i det tidiga 1900-talets Tyskland. Han är ju en fritänkare i ett samhälle av kadaverdisciplinerade preussare; vegetarian, nudist, långhårig, en hippie 65 år för tidigt. Och han har en plan: Tyskland har ju, praktiskt nog, en liten bortglömd koloni borta i det som idag är Papua Nya Guinea. Dit ska han åka, leva i samklang med naturen och de idealiska urinvånarna (som naturligtvis kommer att hylla honom som en Vit Man), och odla kokosnötter. Kokosnötter? Kokosnötter. Kokosnöten är ju den perfekta frukten, man kan leva helt och hållet av den, dricka och äta och bygga med den, och genom att leva helt och hållet på perfektion kan man, i sann Nietszcheansk anda, äta Gud och själv upphöjas till gud. Så fort han etablerat sig därute ska han inte bara själv leva uteslutande på den, utan också exportera den till hela den civiliserade världen (dvs hela Tyska riket).

Nu får ni tre gissningar hur lätt det är för en bekväm europeisk stadsbo att förvandla sig till nybyggare och kolonialherre, hur nyttigt det är att enbart leva på kokosnötter, och vilken slags misslyckade lärjungar han drar till sig. Och ju galnare och sjukare han blir därute, desto mer övertygad blir han om att han har rätt, desto mer besatt blir han av tanken att leva utan andra ideologiska förtecken än det rätta, det rena, det enkla, det jämlika (för vita män som är villiga att handla, vill säga).

Så, en lekfull, svart satir över en idealist för hundra år sedan, en twist på den klassiska äventyrsromanen om den vite mannen som går bort sig i djungeln, komplett med sarkastiska kommentarer från infödingarna som låter honom hållas och frustration från de svettiga, tropikklädda, försupna tyskarna i kolonin som inte fattar varför en vit man vill leva som ett djur. Conrad, Céline, hela den biten. Harmlöst och kul… och då blir Imperium alltså beskylld för att vara en smygfascistisk roman. Vafan? Man kan visst inte säga någonting utan att bli kallad fascist nuförtiden, etc. Men jo, Kracht har en rejäl småelak glimt i ögat här; han hänvisar till det som komma skall, inte bara i Tyskland, genom att inte låtsas om det – en ung Hitler skymtar visserligen förbi, men det gör också flera andra historiska personer som är i full färd med att bygga en ny, renare, starkare värld, från Lovecraft till Vegemitens skapare. Vart det kommer att leda vet ju vi, på säkert avstånd från 1945, men än så länge är vi ju inte framme vid första kriget ens, än så länge är ju det här vackra tankar som fanns överallt, som vi fortfarande hyllar och sympatiserar med; har ni läst Nyårsklockorna i det ljuset? ”bättre syften, mera rena lagar (…) seklets krankhet vike: det dagas, släktet fram i styrka går (…) Ring in den tusenåra fredens rike…” Tusenåriga riken, hmmm? (Paradoxalt nog hyllade ju nazisterna naturfolken som ideal, de rena, oförstörda som levde enligt den starkes rätt. Och därmed också gav andra rätt att underkuva dem genom att vara ännu starkare och ännu renare.)

Men genom att sätta det i det här sammanhanget, låta Engelhardts väl så beundransvärda men dödsdömda sökande efter en bättre värld utspela sig mot bakgrunden av ett dekadent, aningslöst, Europa på väg huvudstupa in i en galenskap, gör Kracht det omöjligt att inte få olustiga krypningar längs ryggraden. Han fiskar, eller låter sina karaktärer, fiska i mörka vatten men låtsas inte om något av det i berättelsen. ”Vadå, jag?” säger han med stora, oskyldiga ögon. ”Jag berättar bara en historia om en tokig hippie som tar sig vatten över huvudet. Det är väl inget märkligt med det?”

Jag blir inte riktig klok på den här romanen, trots att jag asgarvar åt den flera gånger. Den går så lätt att läsa både som subtil satir och som ärkekonservativt förlöjligande av alla som tror sig kunna förbättra världen. Den får mig att undra varför Pressbyrån år 2014 har drickakylen full med kokosvatten och löpsedlarna har krigsrubriker om detox och 5:2-dieter, och sedan undra över varför jag undrar över det. Om budskapet är att människans bästa föresatser leder till hennes värsta slutsatser, ska vi börja dra alla idealister över en kam nu, upphöja cynicismen och den självgoda neutraliteten till … inte ens ideal, utan fakta? Tro fan att Kracht är schweizare …

Det sagt: det är en satir, en tänkvärd och rolig sådan. Verklighetens Engelhardt dog av undernäring 1919. Jag ska inte spoila vad som händer honom i romanen, men som romanfigur kan han ju leva för evigt. Precis som en idé, vart den än pekar.

Björn Waller

Publicerad: 2014-01-26 00:00 / Uppdaterad: 2014-01-24 00:04

Kategori: Recension | Recension: #5539

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?