1900-talet var, framför andra, utopiernas århundrade. Det gick inte så bra för de flesta av dem. Resultatet blev inte så lyckat. Vissa utopier var mer omfattande, andra mindre. Den utopi som beskrivs i Christian Krachts roman Imperium är av det mindre slaget, och involverar på sin höjd en handfull människor och får sägas göra begränsad skada. Huvudpersonen själv råkar mest illa ut – August Engelhardt.

Engelhardt reser till kolonin Tyska Nya Guinea runt förra sekelskiftet, för att där på en ö grunda en koloni för nudister och vegetarianer som vill tillbe och äta kokosnötter. Engelhardts uppfattning är att kokosnöten besitter mycket speciella egenskaper; det är ”idealfruktens väsentligt högreutvecklade vegetabiliska must som en gång skulle göra det möjligt för honom att transcendera sin evolutionsnivå” – dvs. att utvecklas som människa, att nå en högre syftning. Han kallar sig själv ”kokovor” och talar om kokosnöten som den nya heliga graal; den är Gud själv:

Javisst, kokosnöten var – den tanken manifesterade sig i honom – sannerligen den teosofiska graalen! Det öppna skalet med fruktköttet och den söta mjölken inuti var således inte bara en symbol, utan rent faktiskt Kristi kropp och blod.

Engelhardt är en av många idealister som det vid den här tiden vimlar av, och som förebådar ett 1900-tal som skall explodera av ideal och idéer. En annan idealist som då och då skymtar fram i romanen är ”en liten vegetarian med en absurd svart tandborste under näsan”. Att Kracht på detta sätt skriver in Adolf Hitler i sin roman är ett enkelt, men listigt sätt, att underminera sin huvudperson (hjälte vore nog ett för starkt ord) och göra honom minst sagt moraliskt tvivelaktig. Hitler, också vegetarian, också idealistisk knäppskalle, blir även han en illustration av det myller av idéer som befolkar Europa vid denna tid. Det handlar om ett samhälle och en tid som moraliskt och intellektuellt håller på att bryta ihop, och som desperat söker efter nya frälsare. Och för dessa frälsare handlar det om ett söka efter, och erbjuda, något nytt och bättre än vad det nuvarande samhället kan bjuda. Så också Engelhardt:

Och hans beslut står fast: han skall för alltid ta farväl av detta förgiftade, vulgära, grymma nöjeslystna, inifrån ruttnande samhälle, som är upptaget med att samla onödiga saker på hög, slakta djur och förstöra människosjälen, det är vad han skall göra.

Kracht är naturligtvis medveten om att det är en viss skillnad mellan Hitler och Engelhardt, men sättet att associera dem med varandra är typiskt för hans prosa. Den är genomgående ironisk och distanserad, och man kan knappast spåra någon större medkänsla med Engelhardt, som det i slutändan går ganska dåligt för. Ironin gäller inte bara Engelhardt, utan alla andra personer som dyker upp i romanen, som de misslyckade, alkoholiserade människorna i kolonin, korta glimtar av såväl Hjalmar Söderberg som Thomas Mann.

Och medan Engelhardt ensam, avmagrad och galen är kvar på sin kokosnötsö utbryter Första världskriget med skotten i Sarajevo, och sedan ”leder, milt sagt, det ena till det andra”. Kanske drabbas Kracht ändå till slut av medlidande med ”vår mer än förvirrade vän, vårt sorgebarn” som blivit kvar på sin ö ända till slutet av Andra världskriget, då han mest av en slump plockas upp av amerikanska soldater? Engelhardts idé, hans kokosnötsdyrkande vegetarianism, visar sig slutligen besegrad när han blir bjuden en varmkorv av jänkarna: ”Man serverar honom en smal, med bjärta såser bestruken korv som ligger i en dunkuddemjuk, avlång brödbädd.” Så avlöser idealen och idéerna oupphörligen varandra.