Recension

: Han är tillbaka
Han är tillbaka Timur Vermes
2013
Leopard förlag
9/10

Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0

Utgiven 2013
ISBN 9789173434799
Sidor 352
Orginaltitel Er ist wieder da
Översättare Karin Andersson

Om författaren

Timur Vermes, f.1967, är en tysk journalist med bakgrund som historiker och statsvetare. Efter att under några år agerat som spökskrivare för diverse böcker debuterade han 2012 med Han är tillbaka. En bok som hamnade etta på Der Spiegels försäljningslista och har till dags dato sålts i över 900.000 exemplar och översatts till tjugosju språk.

Sök efter boken

I Dostojevskis Bröderna Karamazov finns ett kapitel där Ivan, den intellektuelle brodern, läser upp en berättelse han själv skrivit för sin fromme broder Aljosja. Berättelsen handlar om hur Jesus återuppstår i det gudfruktiga Spanien på 1500-talet men där ställs inför inkvisitionen och döms till att brännas på bål. När Adolf Hitler plötsligt återuppstår i det avnazifierade Tyskland 2011 möts han av ett helt annat öde, istället för att dömas av domstol blir han en Youtube-kändis och regelbunden gäst i ett talkshowprogram.

Debuterande bästsäljarförfattaren Timur Vermes plot är tillsynes ganska enkel: en helt vanlig dag vaknar plötsligt Hitler upp i ett Berlin han inte längre är bekant med. Hans uniform stinker fortfarande av bensin och hans sista minne är att han var med nyblivna hustrun Eva i bunkern, men där han borde se förödelse och sovjetiska soldater ser han istället en återuppbyggd stad och folkkamrater som förvisso verkar känna igen honom men som inte beter sig på det sätt som brukligt är när dessa ställs inför sin riksledare. Ganska snabbt hamnar han under ett produktionsbolags beskydd, vilka i honom ser den ultimata Hitler-imitatören. För Hitler själv ter sig det mesta ganska märkligt, men när han inser var han hamnat gör han sitt bästa för att anpassa sig till den nya tiden. Dock utan att kompromissa med sin politiska vision.

Den enkla plotten till trots är Han är tillbaka en roman, vars satiriska inslag blir nästan schizofrena att ta till sig av. Hitler, som är berättarjaget, beskriver en för läsaren helt igenom bekant värld med ett byråkratiskt språkbruk som är direkt influerat av språkbruket i Mein Kampf och även den minsta betraktelse blir en lustighet i sig. Men snabbt biter man sig i tungan, för utöver de rena lustigheterna över tekniska nymodigheter och ett allmänt moralförfall så är Hitler fortfarande Hitler. Judar, bolsjeviker, folkfiender och turkar (jag hade visserligen alltid respekterat turken, tänker Hitler i inledningen, men vars blotta antal i rikshuvudstaden för honom på andra tankar) är parasiter på den tyska folkkroppen och måste avlägsnas. Här läser man alltså en bok där man kan skratta till högt, fast själva lustigheterna i sig är av den smaklösa karaktär man annars kan höra sjungas sent om natten i hytten på finlandsfärjan när SD-ledningen kryssar till Åland.

Hur absurd själva historien än är så är porträttet av Hitler lysande, ja kanske för lysande, för som läsare får man en hel del sympati för den person som man ju ändå vet står bakom industriell massutrotning och världskrig. Till stor del är det förstås den underdogroll han får, han är ju på riktigt, och fast han gör allt för att anpassa sig till den nya tiden

”Men vi kan ju inte gärna kalla er hemsida för homepage…”
”Jasså?” frågade jag ”och varför inte det?”
”Führern kan ju inte ha utländska ord…”
Jag skakade energiskt på huvudet ”Sawatzki, Sawatzki, vad vet ni om führern egentligen? Att hålla fast vid det inhemska så där krampaktigt är det värsta man kan göra. Ni får inte växla blodets renhet med mental isolering. Ett homepage är naturligtvis ett homepage, var inte löjlig! Man kallar ju inte heller en tank för en självgående larvfotskanon bara för att engelsmännen uppfann den”

och har samma mål som tidigare är det ju ingen annan som vet att han är på riktigt. De tar ju alla honom som en ytterst excentrisk imitatör som helt går upp i sin roll.

Men också för att han med så oförstående och stundtals naiva ögon betraktar det moderna samhället med alla dess absurditeter vi självklart tar för givna. Han inser snabbt att den kändiscentrerade medieindustrin är honom till gagn och, även om Hitler själv inte inser det, samma medieindustri kastar sig över honom för att han genererar tittarsiffror. Samtalen mellan honom och hans ”medarbetare” bygger uteslutande på missförstånd. Ett slående exempel är när produktionsbolagschefen, fru Belini, inför hans första medverkande på talkshowen Ali Wizgür får instruktioner: ”vi måste vara eniga om att temat judar inte är roligt” svarar Hitler ”det har ni fullkomligt rätt i” och båda är helt uppriktiga.

Författaren har bakgrund som historiker, statsvetare och journalist och hela romanen har lite av just de byggstenarna. Han kan sin Hitler men i lika stor utsträckning kan han det moderna Tysklands kultur och politik, och som journalist mediernas betydelse och arbetssätt. Därtill har han lyckats med att hitta den perfekta språkliga tonen där kontrasten mellan Hitlers korrekta och välartikulerade trettiotalsspråk står mot det snabba informationsflödet som det moderna talspråket utvecklats till. Det är satir enligt lager på lager-principen och även om det på ett plan spinner vidare på idén om Hitler som en rolig gubbe så är det samtidigt en högst tänkvärd bok som egentligen säger mycket mer om vår samtid än om historiens värsta massmördare. Kan man ta Hitler med en portion humor är detta tveklöst en av höstens stora böcker, blir man dock redan på förhand provocerad, kanske det är bättre att välja någon annan ur höstens bokskörd.

Oscar Rooth

Publicerad: 2013-10-24 00:00 / Uppdaterad: 2013-10-23 22:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5428

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?