Anna Viktorialia kommer att dö av svininfluensan, men det vet hon inte än. Hon drömmer om Amerika, landet där allt ska hända, men är fast i ett grådisigt Stockholm. Främst är hon fast i sin egen spegelbild, och av att upprätthålla ytan inför omvärlden. I smyg skriver hon av sig, i skrivboken som ingen får läsa.

Louella bor i Amerika, det förlovade landet, men i en liten stad där det enda man kan göra är att drömma sig bort genom att betrakta tågen som far förbi precis utanför huset. Louella är gravid med en cowboy som spenderar dagarna med att ondgöra sig över terrorister och hota Louella.

Det här är en bok med stora ambitioner. Språket gränsar till det prosalyriska och det är argt, drabbande och inte sällan politiskt att läsa om dessa unga tjejer, båda på sitt håll fast i drömmarna om ett bättre liv. Fast i varsin kvinnoroll, fast i det ytliga, fast i det passiva. I Anna Viktorialias berättelse, som är den jag upplever som starkast, kommer kritiken mot vårt ytliga samhälle fram. Hon ondgör sig över hur människor idag inte orkar läsa längre artiklar utan hänger på aftonbladet.se, hon spyr över Berlusconi och Barbie och alltings förljugenhet. Samtidigt som hon inte kan slita sig från sin egen spegelbild, de eviga uppdateringarna på facebook och twitter, omvärldens bild av vem hon är.

Unga tjejer som berättar om att vara fast i skönhetsbubblan samtidigt som de reflekterar över hur omvärlden ser på dem; detta är berättelser som behövs och berör, absolut. Samtidigt hamnar ambitionerna något i skymundan. För i den här romanen är det främst språket som breder ut sig och tar över.

För all del, det är ett vackert språk. Jag börjar min läsning med att ständigt vika för sidor. Anna Viktorialias tankar kommer fram både i den löpande texten om henne, och i utdragen ur hennes skrivbok. Rent språkmässigt hade jag önskat mig att dessa språk skiljde sig åt, och kanske också att utdragen drogs ner i omfång. Som det är nu glider allt ihop, det är samma prosalyriska ton överallt. Även Louellas röst låter likadan, kanske är det därför jag så lätt blandar ihop dem.

Det här fordrar en enkätundersökning.
Fråga: du har växt upp i en mellanexklusiv Stockholmsförort. Har du haft en perfekt uppväxt?
Svar: ja, det har jag, jag har haft den bästa uppväxten i världen. Den har gett mig ett öppet sinne och ett självförtroende som kommer naturligt tack vare att jag hela mitt liv har blivit uppmuntrad att göra det jag tror på och brinner för. Det enda min uppväxt har gjort mig livrädd för är att bli vanlig.

Smack! Där satt den! Och boken är som sagt full av snygga stycken som detta. Briljanta smällar i samtidens solar plexus, som jag är van vid att bli serverad över en aftons poetry slam. Då i komprimerad form, tre minuter och tio sekunder, där poeten ofta på vackrast möjliga sätt berättar för mig hur det är att må dåligt som medelsvensson. Precis som Jessica Johansson gör. Kanske är det formen som jag helt enkelt inte tycker fungerar här. För det här är en roman, det vill säga sida på sida av dessa briljanta smällar. Och hur briljanta de än må vara, så blir min hjärna helt utmattad efter ett tag.

Sen har Anna Viktorialia visserligen ingen perfekt barndom, det skymtar fram mellan raderna. En mamma, vars tal skildras på ett sätt så att vi snyggt förstår att hon tillhör det nedre skiktet av alkoholister. En pappa, som inte heller har behandlat henne väl.

Anna Viktorialia är en tillspetsad primadonna på bästa sändningstid. Vem är man utan sina låtsasidentiteter – man klistrar in sig i sammanhang för att slippa stå ensam på ekvatorn med solstrålar genomborrande ens själ.

Jo, det är tjusigt. Men hur känns det att vara inuti Anna Viktorialia? Hur känns det att vara inuti Louella? Detta får jag bara ana i små glimtar, allt som oftast berättas allt ur ett utifrånperspektiv, som är just tillspetsat och snyggt, men som säger mer om vad den här boken vill berätta, än att verkligen berätta det.

En kompis sa en gång att en viss författare var bra, minns inte vem nu, men att hennes ”språk alltid stod i vägen för” hennes berättelser. Så är definitivt fallet här. Det är experimentellt formmässigt, det är många gånger fantastiskt bra och vackert, och jag vill verkligen gilla det här.

Allt är sagt, brukar hon tänka ibland, allt är sagt och det jag tänker är en repris av en repris som kan spåras hela långa vägen tillbaka till grekerna i antik tid. Men förutom att sådana svarta tankar kommer emellanåt, är Louella som många andra. Och grekerna i antik tid vet hon egentligen inte ett skit om, förutom att hon såg ett program om dem på teve en gång.

Detta stämmer, jag håller med, och citatet speglar verkligen bokens innersta kärna. Kanske är utifrånperspektivet just ett försök till att visa hur vi betraktar varandra utifrån, kanske finns det en väldigt bra tanke bakom det här? Men själv är jag fast övertygad om att även om allt har sagts, hur bitter än tiden må vara, så är det författarens uppgift att säga samma sak igen, på ett sätt som får läsaren att lyssna på nytt. Där boken är en värld att slukas upp i. När jag läser Thrillerliv är allt jag ser författaren. Jag går vilse i språket och kastas ständigt ur.