I Västmanland, i byn Ålsvarta, lever Karl-Erik "Italienaren" Andersson.

Namnet fick han redan i folkskolan. Vallonblodet i ådrorna gav honom ett exotiskt utseende. Flickorna i Örbäcks folkskola tilltalades av hans svarta oljiga hår som växte som ogräs och den dominanta näsan. En stark karl, månskensbonde tillika mekaniker i Västmanlands länstrafiks bussgarage. Stark och stilig.

Men något är fel med Italienaren. Vid ett läkarbesök upptäcks en tumör. Förmodligen ingenting alls att bry sig om. Tok heller. Han har varit frisk som en nötkärna hela sitt liv.

Tyvärr har arbetet i bussgaraget satt sina spår. Att inandas avgaser, asbest och annat skit dagarna i ända visar sig till sist på röntgenplåtarna. Cancern har slagit rot i hans kropp.

Sakta börjar familjen förstå hur det är ställt. Sonen Peter känner en tyngd läggas på sina skuldror. På något sätt förväntas han ta över gården, precis som hans far förväntades ta över gården från farmor och farfar. Vem är det som förväntar sig det av honom? Är det han själv, eller är det fadern? Farmodern är död sedan flera år, men kanske känner han hennes vilja ändå.

Men Peter vill inte. Han vill inte bli kvar i Ålsvartas mörker, han vill ut i världen, kanske flytta till Stockholm. Samtidigt som han känner dragningen till barndomens hemtrakter. Hans familjs hemtrakter. Hela hans ursprung. Han vill inte svika, samtidigt som han vill skriva sina egna blad.

Historien leds framåt genom tillbakablickar. Lite i taget anförtros vi varför Italienaren och hans familj är de de är. Farmor Anna skötte gården med järnhand. Hon och farfar bodde nere, och Karl-Erik med fru och två barn bodde på ovanvåningen i släktgården. Att farmor bestämde var självklart.

Peter och hans bror Sören behandlades med fast hand av farmor. Hon hade alltid ett varningens ord till sonsönerna. Som när Peter flyttat hemifrån, till en etta i ett närliggande samhälle. Helt borti tok tyckte farmor, som redan förberett för Peters återkomst till gården.

Under snedtaket finns en smal bädd åt Peter när han flyttar hem igen. Det väntas ske så snart han inte klarar att Bo Själv. Han stack hemifrån under hot och mörka förutsägelser från farmor.
Han skulle inte klara att sköta mat och hyra. Han skulle börja Ta Sprit, han skulle inte få vänner, antagligen skulle han slutligen Ta Knark och bli en Stackare som Låg I Portar. Alldeles åt helvete skulle det gå.
Som kommentar till detta utbrott av kärv farmoderlighet teg Italienaren i tre veckor och fyra dagar. Kanske ägnade han tystnaden åt att minnas hur han själv hållits kvar. Det var det bästa han någonsin tigit. Sedan hjälpte han Peter att köra möbler. Det är fyra år sedan nu.

En tydlig illustration av hur äldre generationer gärna vill hålla greppet om de yngre. Den som lever i ett mindre samhälle, med en gård någonstans i omgivningarna, kan säkert känna igen sig, än idag. Ska ens egna intressen styra, så att man försummar eller överger det ens föräldrar och tidigare generationer under stor möda har byggt upp?

Det är med stor trovärdighet, suverän humor och djupt allvar som Sven Olov Karlsson bygger upp historien. Om man, som jag själv, är uppväxt i ett mindre samhälle med rötterna i det som skogen och jordbruket gett, finns det mycket att känna igen sig i. Som synen på arbete och studier. Hur skulle det bli för farmor Anna om sonen Karl-Erik fortsatte att läsa efter grundskolan?

Hon kunde redan känna skammen. Hennes son – en läsare. I värsta fall skulle han bli läst också. Alldeles läst, han kanske aldrig mer skulle kunna bete sig som folk.

Och arbetet sen. En bra karl reder sig själv. Och håller kostnaderna nere. Fattas bara annat. Annars kan det börja talas på byn. Som när Karl-Erik ska sätta bo med sin fru och börjar stega upp för nybygget på tomten.

- Bygga NYTT? Är ni inte kloka!
Mor Anna darrade inför blotta tanken på slikt storhetsvansinne. Begrep de inte att de reste livsfarliga luftslott? Hon visste många som gjort konkurs och mistat allt, husbyggen var farliga saker, utgifterna kunde växa utom kontroll, byggenskap och galenskap går hand i hand, nån måtta får det allt vara! [Â…]
Många bättre karlar än hennes lilla Karl-Erik hade stupat på husbyggen. Och det skulle se ut i byn det, bygga nytt.

Men allra mest handlar det om vad som händer då den – i det här fallet fadern – som alltid varit starkast och den som lett arbetet inte längre klarar av det. När en sjukdom gör att det aldrig mer kommer att bli som det varit. Hur familjen reagerar, hur vännerna försvinner som i ett trollslag, och hur den sjuke själv tacklar det.

Det är en oerhört fin skildring av en svår tid i livet. Man blir varse om att även en enkel mans liv är viktigt, hans strävanden och värderingar. Att de spår han har satt, inte minst i sin familj, är värdefulla.

I stort är det en hyllning till livet. Och en imponerande debut.