1984 var mjölkbönderna Eddy Mood och Magnus Rytter bästa vänner och Liselott Halvarsson väntade Eddys barn och inredde amerikahuset med heltäckningsmattor och glasbord. 2004 släpps en man ur fängelset, där han suttit inspärrad i tjugo år. Det är grunden till Sven-Olov Karlssons roman om amerikahuset och den fiktiva bruksorten Eriksfors i Västmanland.

Tidsperspektiven växlar, nutid och dåtid, och till en början liknar det nästan spänningsroman: vem är mannen som släpps ur fängelset och vad var det egentligen som hände 20 år tidigare? Fast det listar man snart ut som läsare, och inte så långt efteråt får man det bekräftat.

Nej, det är inte själva historien jag funderar på när jag har läst ut Amerikahuset. Jag funderar på heltäckningsmattor. Heltäckningsmattorna som symbol för det som är riktigt, riktigt passé och gammalt, men också en symbol för ett åttiotal då tron på framtiden fanns. På åttiotalet lades snygga bruna heltäckningsmattor in i amerikahuset och när de rivs ut tjugo år senare tittar vår fängelsekund beklämt på dem. Han, som har levt bortanför samhället och på tryggt avstånd från mode och trender, ser fortfarande mattan som tecken på stil. På åttiotalet var det ekonomisk tillväxt, den lilla orten och bruket blommade och Sverige var oövervinnerligt. Tjugo år senare är mattorna allergiframkallande skräp och den gamla framtidstron är för längesedan försvunnen. Framtiden är inte vad den var.

Det är så jag ser den här romanen: som en betraktelse över den tid som flytt, och hur det går för den som inte hänger med. Och jo, också vad motgångar kan göra med en människa.

Undrar någon över det modesta betyget? Jo, i slutet spårar det ur lite, och jag inser att jag har tappat engagemanget. Jag tänker på heltäckningsmattor istället.