Gästrecension

: Resa till nattens ände
Resa till nattens ände Louis-Ferdinand Céline
1984
Månpocket
7/10

En alltigenom fasansfull värld?

Utgiven 1984
ISBN 9176421775
Orginaltitel Voyage au bout de la nuit
Översättare C.G. Bjurström

Om författaren

Louis-Ferdinand Céline (1894-1961) debuterade 1932 med romanen Voyage au bout de la nuit (Resa till nattens ände. Hans böcker beskrivs oftast som kaotiska, antiheroiska visioner av människans lidande. De är fyllda med pessimism och karaktärerna har tydliga drag av att vara ängsliga nihilister. Den första svenska översättningen av Resa till nattens ände utkom 1971.

Gästinformation

Mats Hinze blev 1997 känd som "Bombmannen" eller "OS-bombaren" med hela Sverige. Han greps på bar gärning med fyra kilo sprängämnen i ryggsäcken när han sas ha försökt att spränga statyn "Människan och Pegasus" på Millesgården på Lidingö. Svea hovrätt, som fastslog den slutgiltiga domen för Hinze, dömde honom till 7 års fängelse för mordbrand och "förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse". Hinze avtjänar just nu sitt straff på Kumlaanstalten och släpps på fri fot tidigast i maj 2002 (då han har avtjänat 2/3 av sitt straff). Det har diskuterats vilt - och diskuteras än idag - om inte Hinze egentligen fick ett alltför strängt och orättvist straff i förhållande till det brott han begick. Mats Hinze var en av personerna som var med och arrangerade rave-festerna på Docklands i Stockholm. Han har även skrivit artiklar i bl.a. Frihetsfrontens tidskrift Nyliberalen i vilka han propagerar för att Sverige bör legalisera alla droger.

Innan Hinze muckar hoppas han på att hinna med att ta en fil. kand. Han pluggar nämligen olika distanskurser på ett statligt universitet.

Hinze är till råga på allt, förutom som "Bombmannen", känd som Sveriges stormästare i p-böter. Skulderna uppgår idag till närmare 1,5 miljoner kronor.

Terrorist eller politisk fånge? Läsa, skriva och tycka en massa verkar han i alla fall göra mer än gärna.

Sök efter boken

Eftersom jag är ett barn av lärdomsförflackningens 1970-tal hade jag aldrig hört talas om Céline och hans Resa till nattens ände då den kom på tal i en konversation för en tid sedan. Senare, redan när jag hade läst ett fåtal sidor, stod det klart all det var en angelägen och säregen roman jag försummat. 1932, långt före postmodernismen och den nya franska filosofin, dekonstruerar Céline våra västerländska värderingar och tänkesätt. Grunden för hela det moderna projektet ifrågasätts och människan kläs av in på bara skinnet. Bokens huvudperson, Ferdinand Bardamu, är tvärtemot den gängse ordningen ingen hjältemodig karaktär som lockar till identifikation, för det är han alldeles för feg och självisk. Världen i Resa till nattens ände målas i samma dunkla färger, den är varken enkel eller god. En antihjälte i en antibildningsroman.

Under läsningen påminner mig Bardamu om någon, men jag kommer inte på vem. Först när jag lagt ifrån mig boken och intrycken smälter som bäst kliver kapten Yossarin, huvudpersonen i Joseph Hellers Moment 22, fram ur minnets skuggor. I Moment 22 koncentreras tillvarons kaos och krigets barbari till en grupp amerikanska bombflygare stationerade på en liten ö utanför Italiens kust i andra världskrigets slutskede. Med deras öden som fond avslöjas världens tarvlighet. Handlingen är dråplig och besynnerlig, men hela tiden lurar en obehaglig, tragisk underton i vassen; mer än en gång fastnar skrattet i halsen. Céline förlägger handlingens början till 1900-talets föregående "stora" krig, första världskriget, kriget som skulle innebära slutet för alla krig. När Europa hade räknat sina döda, sårade och våldtagna lovade man sig själv att något liknande aldrig skulle få hända igen. Aldrig mer. Vem skulle ens kunna komma på tanken att påbörja ett nytt krig efter Verdun? Vad skall man säga … det kollektiva minnet visade sig vara kort.

Där Moment 22 är komisk och dyster, tragikomisk, är Resa till nattens ände cynisk och brutal. I Célines värdenihilistiska värld har människan förlorat sin moraliska kompass – om hon någonsin haft någon – och samhällssystemet saknar spärrama som kunde ha tyglat effekten av den alstrade moraliska bristen. Samhället är summan av individerna som där ingår och därför reflekteras den individuella moralen i samhällskroppen. Då kan vad som helst hända. Heller lämnar oss däremot inte helt tröstlösa, människan är i hans värld inte alltigenom egoistisk och renons på medkänsla. Yossarin kämpar mot systemet, vägrar acceptera ordningen och bedriver ett konstant uppror. Bokens vansinnesspiral lyckas inte dra ned Yossarin i djupet. "Den där tokiga fan är kanske den enda vettiga människa som finns kvar", säger armédoktorn insiktsfullt om Yossarin. Resa till nattens ände inger emellertid inget hopp. Soldaten, fattigläkaren och vagabonden Ferdinand Bardamu resignerar inför dårskapen och simmar med strömmen. Eller snarare flyter med, för han anstränger sig icke ett dyft mer än nödvändigt. Gentemot en sjuk värld är en passiv hållning tillrådlig, tycks Bardamu mena. Man kan aldrig veta vad framtiden bär sitt sköte, men man kan vara säker på att det okända aldrig utfaller till ens fördel. Yossarin är full av frustration och liv och tycks kunna explodera in i galenskapen vilken sekund som helst. Bardamu ger istället upp livet och väljer apatin som ledstjärna.

Céline har förvisso skrivit en bok full av humor, men den cyniska illusionslösheten liksom äter upp de humoristiska inslagen. All världens romantik, alla känslor, all idealism och våra förskönande omskrivningar skrubbas obönhörligen bort, som när man skrapar bort färg med lut. Därunder är världen endast mörk. Även när Resa till världens ände tar läsaren genom ett färgsprakande och ångande hett ekvatorial-Afrika eller en förförisk storstad som New York lämnas läsaren med en känsla som påminner om en övergiven östtysk industristad förevigad på ett åldrat svartvitt fotografi.

Resa till nattens ände handlar över huvud taget inte om kärlek, åtminstone inte om den självutgivande varianten. Bardamu kopulerar en del, företrädesvis på bordell, men någon mer romantisk kärlek ägnar han sig visst icke åt. Om nu romantisk kärlek existerar. Kanske förlorar människan tron på kärleken efter ett storkrig. Vilka ideal kan överleva en meningslös masslakt på miljontals människor? Första världskriget innebar den definitiva brytningen med 1800-talet och upplysningen. Men också romantiken, som hade ärat det medeltida kärleksidealet, den höviska kärlek riddarna visade onåbara hovdamer, misskrediterades. Riddarna hyllade genom sina platoniska kärleksaffärer en uppoffrande mentalitet och just samhällets framhållande av det hjältemodiga offret (för kärleken, nationen, eller vad som råkar vara lämpligt för stunden) har alltid varit en förutsättning för att kunna leverera alla dessa unga, naiva män till krigets slagfält. Idealen blir en hämsko för mänsklig utveckling och ett förtryckarinstrument i händerna på samhällets nomenklatur. Upplysningens dröm om människans guldkantade väg mot framtid och framsteg hade i sällskap med de romantiska idealen lagts i ruiner samtidigt som det europeiska landskapet.

Céline fortsätter avförtrollning av världen, för att prata med Max Weber. Därför är Resa till nattens ände – liksom Moment 22 – en bok med omfattande politiska implikationer. Makten behöver finna de enkla myter som får folket på fötter och gör dem villiga att marschera till världens ände, ända in döden. En symbol laddad med känslor som utesluter förståndet. Tänkande människor ifrågasätter och lyder inte blint order, sådan halsstarrighet visar näppeligen pojken som slåss för fana och fosterland, mor och brieost. Det är dessa uppblåsta myter Céline punkterar, dekonstruerar. I enlighet härmed är det Resa till nattens ände inte en nation som går ut i krig, det är nationens fattiga som offras av de besuttna i syfte att förverkliga en politisk bild av hur världen borde fungera och hur människan borde vara beskaffad. Möjligtvis startas krigsföretaget med avsikt att rädda förlorad politisk heder. För vad betyder några förlorade liv mot förlorad prestige? Så länge det är andras liv som spills är det mesta genomförbart.

Apropå det kan man fråga sig varför den samhälleliga debatten sällan når bortom detaljfrågorna och hur det kommer sig au media nästan uteslutande ägnar sig åt speciella situationer utan vidare relevans ett längre perspektiv. De stora visionerna och myterna tas för givna och ifrågasätts sällan. Systemkritik är alldeles för omständligt, den kräver stort utrymme och mycket tid. Och tid är ju tydligen vår tids stora bristvara. Kampen om folkets röster förs istället med publikfriande arrangemang, ett slags minsta gemensamma nämnare alla kan sluta upp bakom. Fast utan ett sammanhang riskerar galenskap att förväxlas med förnuft. Därför är dagens politiska situation där alla makthavare tycks stöpta i samma form – vem vill inte vara Tony Blair? – ytterst farlig. Tidigare åsikter glider sakta över till att bli axiom; få förmår ifrågasätta den ideologiska basen eftersom alla konkurrerande baser kan bytas mot varandra. I mittens rike finns ingen opposition och där kan man varken vara höger- eller vänstervriden. Inte konstigt att människor i allmänhet är tillfreds med att i val vart fjärde år överlämna beslutandet åt någon annan och istället fundera på hur det nya garaget skall se ut eller vart semesterresan skall gå i år eller hur hemmalaget klarar sig i Allsvenskan. Noam Chomsky har pekat på den paradoxala omständigheten att begåvade människor kan ägna ansenlig tankemöda åt sportangelägenheter, som avancerade speluppläggningar och statistiska fakta, på samma gång som verkligt livsavgörande frågeställningar förbigås med tystnad. I en värld av blinda är den enögde kung, var det någon som sade.

Åter till Resa till nattens ände, som är en ovanlig bok, en bok som inte lämnar läsaren någon ro. Trots att Céline under sin livstid gav uttryck för dubiösa politiska åsikter – bland annat författade han en antisemitisk skrift – har hans rykte som författare hållit i sig, en ynnest som väl aldrig skulle ha förlänats en skriftställare av lägre rang. Céline har skrivit ett lysande stycke litteratur som torde beröra alla människor och som säger något både om det mänskliga varat och dynamiken bakom samhällsordningen. Tack vare prosans talspråksliknande karaktär, men lika mycket till följd av bokens dröjande vid den förnedring som springer ur människans småsinta egoism, känns texten sällsynt brutal. Den freudianska process som drar fram skeletten ur garderoben och visar våra för en gångs skull icke tillrättalagda personligheter är smärtsam, ännu mer så eftersom vi sedan tidernas begynnelse uppbjudit all vår kraft med intentionen att dölja skavankerna och mörkret som dväljs inom oss. Självfallet upplevs ett ifrågasättande av vårt innersta som ett brutalt påhopp. Och ju mer motstånd vi gör desto sjaskigare blir avslöjandena och desto mer ansträngda bortförklaringarna. Öppenhet föder mognad medan hemlighetsmakeri göder ångest och elände. På det individuella såväl som det kollektiva, nationella planet.

Resa till nattens ände är ändå inte alltigenom mörk. Under sina resor genom Afrika, 20-talets industrialiserade USA och underklassens Frankrike försöker Ferdinand Bardamu undkomma den billiga myten och dess känslolösa hantlangare. Kvinnor och män av de mest skiftande slag passerar revy. Horor, militärer, rika, fattiga, unga, gamla, alla lika giriga och självupptagna. Céline dyker ned där världen är som smutsigast och människorna blott är summan av sina bedrägliga drifter. Sådan kan världen och människan förstås vara. Men hon kan också vara annorlunda. God, till exempel. Enskilda individer uppvisar ofta stort mod och omtanke om sina medmänniskor. Bardamu möter också två personer som visar sig vara godhjärtade, prostituerade amerikanskan Molly och sergeant Alcide, även om det stannar vid dessa två bifigurer. Därtill begåvar Céline sin Bardamu med en personlighet ut ur vilken en smal strimma ljus tillåts sippra fram. En spricka i Bardamus annars genuint nihilistiska fasad ger sig till känna lite här och var i texten, men framför allt mot slutet av boken. Sålunda avslöjar Céline sig själv en aning. Bokens nedslående människosyn ger måhända inte uttryck för en hos författaren odelad uppfattning, han infogar när allt kommer omkring en brasklapp. Och naturligtvis är varje beskrivning av mänskligt liv som utelämnar de ljusare sidorna synnerligen ensidig. Det borde vara tillräckligt för varje människa att skärskåda sig själv, efter det kan väl ingen säga att världen är alltigenom fasansfull, eller?

Textutdrag (Visa/göm)

Mats Hinze

Publicerad: 2001-02-17 00:00 / Uppdaterad: 2012-06-21 20:51

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #114

3 kommentarer

En dum recension, outbildad och dryg.
Både moment 22 som resa till nsttens ände
hsndlar óm ren formuleringsglädje, inget annat. Sen
kan töntar som du försöksa dra alla växlar på att
du ”förstår” och ”tolkar”.

arne Oregistrerad 2012-06-29 20:43
 

Medan det är fantastiskt bildat och vidsynt att försöka förbjuda andra människor att göra sina läsningar? Jeez.

Momo Oregistrerad 2012-06-30 09:42
 

arne: jag tycker det var en mycket bra recension. Att påstå att Resan bara handlar om formuleringsglädje, ”inget annat”, tycker jag tyder på att du inte läst med vare sig koncentration, intresse eller inlevelse. Allt i recensionen kan naturligtvis ifrågasättas och diskuteras, men det hedrar recensenten att han åtminstone reflekterat över det han läst.

Jörgen Mattsson Oregistrerad 2012-08-05 18:17
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?