Och oavsett om man inte kände till personerna i fokus sedan innan eller i de fall där de porträtterade var väldigt bekanta (som exempelvis Madonna och Missy Elliott) fick man som läsare alltid något nytt med sig, infallsvinklar och fakta som vidgade och fördjupade ens bild av dem. Dessutom var det en annan sak som särskiljde Sex från annan tidningsmedia, fråga-svar-intervjuerna fick för en gångs skull ta den plats som förtjänades och var därför uppfriskande uttömmande på ett sätt som kanske bara senare fått sin motsvarighet i Filters långsträckta artiklar, för övrigt ytterligare ett magasin som Sex chefredaktör Ika Johannesson var med och startade.

En fråga som dök upp i mitt huvud nu när den uttömmande och utstickande publikationen har blivit föremål för en antologi var om texterna skulle kännas lika fräscha som då, under de år som tidningen ursprungligen gavs ut. Till exempel finns en intervju med Karin Dreijer (som just då var aktuell med The Knifes soundtrack till ungdomsfilmen Hannah med H) med i boken. Dreijer har sedan dess hunnit med att skapa och ge ut en hel massa musik, vad skulle det betyda för läsningen idag? Farhågan visar sig vara synnerligen obefogad. Texterna känns fortfarande relevanta och högintressanta. Och det ligger troligen i just den ovan beskrivna förmågan att samla intresseväckande personliga berättelser från olika tidsperioder, med det gemensamt att de fortsätter att fascinera, mellan samma pärmar. Det tydliga konceptet ”låt spännande människor tala till punkt” och variationen mellan intervjuobjekten i kombination med ett vetgirigt engagemang som skribenterna tillhandahåller skänker en tidlöshet bortom tidsbundenheten som speglas i de olika historierna. Texterna följs dessutom upp av korta uppdateringar om vad som hänt i intervjupersonernas liv sedan intervjuerna trycktes.

De texter som valdes ut till den här boken röstades fram av de som utgjorde tidningens redaktion back in the days. Och om det är någonting som finns att anmärka på i den här samlingen så är den kritiken av mer personligt prefererande art. Undertecknad hade helt enkelt delvis gjort ett annat urval. Till exempel var det oerhört spännande att i ett av tidningens nummer äntligen få läsa en intervju med shoegazelegendarerna My Bloody Valentines sångare och gitarrist Bilinda Butcher (det här var många år innan bandet återförenades), den personliga favorittexten saknas här. Men egentligen finns det inte mycket att klaga på. Intervjuerna som inkluderats här härrör bland annat ur möten med Diamanda Galás, Karl-Erik Hagström, Stina Nordenstam, Douglas Coupland och Cynthia Plaster Caster och är inget mindre än journalistiskt guld. Blandningen i den här volymen reflekterar dessutom den bredd som varje enskilt nummer av tidningen hade. Kort sagt är den här omfångsrika antologin ett måste för alla vars hjärtan slår för popkultur.

Och för er som undrar, tidningens namn kommer sig av att, citerat från Ika Johannessons förord,”…det var ett ord som ensamt kunde symbolisera alla de krafter som driver dem vi valt att intervjua.”

Similar Posts:

• Plats i hjärtat för Håkan
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Mörkrets krafter
• Bilder att leva med
• Popkultur

Efter Tims död slutar vännerna höra av sig, och Beatrice är ensam med sin sorg, tills hon ett år senare åker för att träffa dem. Och Marisha Pessls sarkastiskt intelligenta prosa beskriver alltför väl hur tonårsångestigt obekväm återföreningen är.

I verkliga livet gör man aldrig de där grandiosa entréerna som man drömmer om.

Det man drömmer om är ett mellanting mellan colombiansk TV-såpa (skrik, ansikten i spänd förväntan, rinnande mascara) och ett oscarsnominerat Meryl Streep-ögonblick (vass dialog, kramar, sämja och stämsång.)

Istället blir de bara pinsamma. Mitt plötsliga uppdykande på Wincroft var som en slarvigt avfyrad torped som drev omkring, skarpladdad, utan varesig mål eller riktning.

Som om det inte vore illa nog att plötsligt känna sig obekväm och utanför i sitt gamla gäng, som för övrigt lämnade en i sticket när man behövde dem som mest, så inträffar raskt en andra katastrof. Efter en dramatisk bilkrasch vaknar ungdomarna och finner sig ha hamnat i en måndag-hela-veckan-situation. Världen finns kvar, och är på det hela taget som vanligt, men var elfte timme börjar den om från början igen. Beatrices föräldrar svarar visserligen i telefon när hon ringer, men de säger samma sak varje gång. En besynnerlig figur som kallar sig för Väktaren upplyser dem att de hamnat i Neverworld, och att de på ett Schrödingers katt-artat vis allihop befinner sig i ett tillstånd mellan att vara levande och döda. Eller – om analogin ska fungera helt – är de väl fyra femtedels döda, för enda sättet för dem att ta sig ur tidsloopen är att hålla en omröstning, där de bestämmer sig för vem som ska få överleva. De andra fyra kommer att dö.

Om upplägget känns bekant så har du kanske läst Douglas Couplands Girlfriend in A Coma, som också handlar om ett gäng highschoolungdomar, en pojkvän som dör innan boken börjar, men vars minne följer med huvudpersonerna och påverkar handlingen (dock Jared: leukemi, inte Tim; mystiskt självmord), och filosofiska frågor kring tid och rum, blandat med ångest, droger och sex. Det är ett koncept som är lätt att raljera kring, men egentligen är det inte så tokigt.

Först blir jag lite frustrerad över hur huvudkaraktärerna hanterar sin plötsliga odödlighet. Jag menar – det går ju egentligen ingen större nöd på dem. De lever i en helt kravlös tillvaro där de kan göra vad de vill utan att det får några konsekvenser. Man kan tycka att de helt enkelt skulle kunna strunta i att rösta och leva livet på obestämd tid. Istället kraschar de var och en på sitt eget sätt: missbruk, apati, självdestruktivitet. Men kanske är det som Beatrice säger:

Utan tid hade inget någon betydelse. Jag hade aldrig tidigare förstått hur viktig tidens gång var för att känna att något var viktigt. Tiden gav saker ett bäst före-datum, nerv, kraft och energi. Utan det blev allt orörligt, försatt i en stum väntan.

Neverworld är en bok som riktar sig till unga vuxna, men jag tycker att de där gränserna mellan ungdomslitteratur och vuxenlitteratur blir allt mindre meningsfulla. För när jag googlar ”unga vuxna” för att se hur långt från målgruppen jag egentligen befinner mig får jag upp definitioner som ”18-23” eller ”15+”, och känner mig lastgammal. Men det är något tilltalande med tonåringar som huvudpersoner. Deras ofiltrerade, orädda, oförfinade, onyanserade sätt tilltalar mig, även om det frustrerar ibland. Och Neverworld är faktiskt på det hela taget riktigt bra. Den är spännande, medryckande och engagerande. De existensiella frågorna finns där att reflektera kring för den som orkar, men det går också alldeles utmärkt att bara försöka klura ut vem det egentligen var som mördade Jim. Och flera av karaktärerna som till en början känns lite platta får betydligt mer djup vartefter berättelsen når sitt crescendo.

Tyvärr är det också där bokens stora svagheter kommer fram: mot slutet, när hemligheter kommer i dagen och vänskaper ställs på sin spets, så blir det rörigt, illa underbyggt, och mindre trovärdigt. Till exempel har jag svårt att acceptera att huvudpersonen på något besynnerligt sätt har hemligheter för sig själv som hon lägligt låter bli att tänka på genom hela boken, innan de kommer fram som ett dramatiskt avslöjande. Men å andra sidan blir man kanske lite udda av att leva om samma halva dygn ett par tusen gånger på raken.

Similar Posts:

• Ironigänget ville egentligen komma nära
• Kärlek och smärta i futuristiskt tonårsdrama
• Ode till gränslösheten
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• 20 poäng debuterande

Medborgerliga rättigheter, vad är de värda? Den frågan är ju inte lika konkret och definitionen av dessa kommer säkert att vara lika varierad som det tillfrågade underlaget. Och gissningsvis är den så pass dramatisk att den nog helst inte säljs bort mot en engångssumma. Men om man precis har så att man kan hanka sig fram, utan framtidsutsikter och med medborgerliga rättigheterna så obefintliga att de inte ens ger minsta möjliga fysiska skydd?

För paret Charmaine och Stan i Margaret Atwoods Hjärtat stannar sist är valet inte särskilt svårt. Man känner ju även som läsare att det är det bättre av de två kanske inte helt idealiska alternativen. De väljer helt enkelt bort de medborgerliga rättigheterna på permanent basis för att nå ekonomisk och fysisk trygghet.

Paret lever i vår samtid men i något slags parallell tidslinje där den amerikanska ekonomin inte går som tåget. På något sätt hanterades finanskrisen 2008 rejält sämre, eller om nu krisen var rejält värre (eller möjligen en kombination av de båda). I deras nutid är det inte 4% arbetslöshet i USA, utan den har passerat 50%. De stora städerna i det amerikanska kärnlandet har förslummats och saker som välfärdssystem, lag och ordning eller ekonomi är näst intill borttynade. De som har möjlighet har flyttat till luxuösa offshore-plattformar eller till Kalifornien. Den möjligheten hade inte Charmaine och Stan. De har istället sett sin medelklasstillvaro rinna ut till att bo i sin bil och via extrajobb som servitris precis får ihop mat och bensin för att hålla sig flytande, hela tiden med skräcken för att bli rånade, våldtagna och mördade i den närmast laglösa tillvaron.

Så de ansöker om och blir beviljade medborgarskap i Positron. En helt ny slags stad, där ett företag rustat upp slumkvarter till ett Truman Showskt gated community där stängslen är låsta åt båda hållen. Där inne finns trygghet, arbete och mat på bordet. Och en fullkomligt andefattig tillvaro där musik- och tv-utbudet enbart befinner sig på ett stadium före tidigt 60-tal, där ingen pratar om någonting och där den lokala tidningen bara har lokala, positiva nyheter. Och så den lilla detaljen att de bara kan vistas där halva tiden, en månad där och en månad i samhällets fängelse Internharmoni. För att effektivisera utnyttjandet, så att fyra personer kan bo i samma hem. Men aldrig samtidigt. Charmaine och Stan älskar det, till en början.

Någon ideal tillvaro blir det, som alla kan förstå, inte. Och efter några växelvisa månader så börjar fasaden spricka. I staden likväl som i deras förhållande. Tillvaron blir absurdare och absurdare med försvinnanden och högteknologisk sexdockstillverkning i någon slags Douglas Coupeland-version av ett sentida hyperkapitalistiskt DDR-samhälle. Skriver man på kontraktet till Positron så finns dock varken ångerrätt eller möjlighet att dra sig ur villkoren.

Atwoods dystropi är full av absurditeter, som tar vid och avslutas ganska tvärt och både bygger på, men också ibland bryter ner, de intressanta frågeställningar som dyker upp för läsaren. Som att hon drivs av en berättarglädje där hon främst vill roa läsaren, snarare än att problematisera den samhällssatir som hela romanen bygger på. Jag betvivlar inte att det är ett medvetet val, men romanen faller ändå lite på det, då den skulle kunna vara så mycket mer om Atwood själv tog sin skapelse på lite större allvar och stämde ner den några toner.

Similar Posts:

• Skruvad satir om utopins höga pris
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• En modern version av Stormen som lämnar mig likgiltig
• Välsignad vare frukten
• Vacker gestaltning av brutal dystopi

Berättarjaget Andrew har lockat Claire och Dag till sitt bungalow-hyresområde i kaliforniska Palm Springs. Tillsammans fördriver de tiden med poolhäng, drinkar och fantastiska berättelser. Med vänsterhanden sköter de ointressanta anställningar i så kallade McJobs. De är lågt betalda med en anställningstrygghet lika obefintlig som deras eget engagemang.

Douglas Coupland var 30 när han skrev sin debutroman. Hans trojka är smarta och kompetenta men saknar uppgift och riktning. Deras bitska ironiska iakttagelseförmåga firar ständigt nya triumfer. Är det en försvarsmekanism eller den enda rimliga hållningen i en galen värld?

Sedan boken kom ut 1991 har 26 år rusat förbi och vi vet alla hur det gick för generation X. Det gick bra. Den ironiska generationen fick fasta jobb, skaffade barn, klarade sig utmärkt på sin lön och många blir nu chefer eller får andra attraktiva poster i takt med att 40-talisterna går i pension.

Men sådan var inte stämningen då. Oklart varför. På 1990-talet närmade sig ett nytt fin de siecle. Denna generation hade vuxit upp med hotet om atomkrig. Insikterna om miljökatastrof var i tilltagande. Dessutom låg det inte för dem att vara tvärsäkert svartvita i sin läsning av världspolitikens goda och onda.

Romanen är nedlusad med ironiska begrepp. ”Fyrtiotalistavund”, ”nuförnekelse”, ”berömmelsebetingad apati”, ”obskurism” och annat knepigt utgör komponenter i det öde som väntar alla tillhörande denna x-generation. I slutet ligger en oväntad samling ekonomisk statistik.

Boken är uppbyggd nästan som Tusen och en natt. Kortare berättelser hålls samman av ett relativt ytligt ramverk. Men berättarjaget Andrew gör inte ensam anspråk på rollen som den berättande Scheherazade. Alla romanens karaktärer får utrymme att fabulera. Som till exempel Claire när hon berättar om sitt första möte med snö:

Jag var tolv år och det var alldeles efter den första och största skilsmässan. Jag var i New York och hälsade på mamma, och jag stod vid en refug mitt i Park Avenue. Det var första gången jag var utanför Los Angeles. Jag var trollbunden av storstan. Jag tittade upp på Pan Am-huset och funderade över det grundläggande problemet med Manhattan.

Hon finner att problemet med Manhattan är den felfördelade vikten. ”Så mycket massa så högt upp att själva gravitationen till sist kan bli förvrängd”. Hur som helst får hon plötsligt något i ena ögat:

När jag vände på huvudet för att gå över smällde jag med ansiktet före, tjong, rätt in i min första snöflinga någonsin. Den smälte i ögat. (…) om jag ska ta ett minne från jorden med mig så blir det det ögonblicket. Än i dag betraktar jag mitt högra öga som förtrollat.

Claires impression triggar de andra att berätta om lukten av bensin eller bacon eller om pappas kortvågsradio.

Claires berättelser är de bästa. Dags berättelser finner jag betydligt mer hafsigt ihopkomna, alltför surrealistiska för att bli tagna på allvar, vilket är ”in character”.

Catherine är Claires väninna. Men Andrew har döpt om henne till Elvissa:

Huvudet kröns av en elvisoid Barbiefrisyr som inramar hennes skalle likt ett par uppochnervända enkla citationstecken. Och även om hon inte är direkt vacker, så är hon liksom de flesta kvinnor med stora ögon svår att slita blicken ifrån. Trots att hon bor i öknen är hon dessutom blek som keso, och smal som en kapplöpningshund. Man får en känsla av att hon har anlag för cancer.

Så här håller det på. Generation X bygger närhet till varandra och till sig själva men odlar samtidigt medvetet ett utanförskap och en distans till det övriga samhället och dess absurda människor.

Rekordåren må vara över sedan länge. Men ekonomin har tagit ny fart på nya sätt genom globaliseringens frihandel och innovationerna inom IT. Ironiska citationsgester med fingrarna ser man allt mer sällan. Ändå ger Modernista nu ut Douglas Couplands succédebut på nytt. Förtjänar den klassikerstatus? Ja, tveklöst. Tonläget i samtalen är skildrat med ett sådant gehör att det blir tidlöst. Kommer den att finna ständigt nya läsare? Hm, vet inte. Jag är själv alltför insyltad för att kunna ta ställning. Men romanens ramverk är kanske en aning för svagt. Generationerna Y och Z och alla därefter blir ju bara allt mer rastlösa…

Similar Posts:

• Bränner bakom glasvägg
• Hockey och meth
• Post-it-moderna tider
• Coming of age i kanadensiskt 60-tal
• Couplandsk berättelse om döda tonåringar

Men egentligen handlar berättelsen inte om grillfesten eller den dramatiska händelsen som den leder till, utan den handlar om livsöden, och om dysfunktionella relationer. Jag associerar under läsningen lite till Douglas Couplands Alla familjer är psykotiska, men med skillnaden att hans karaktärer är rena karikatyrer. För även om Andras vänner i någon mån bygger på stereotyper som ställs mot varandra, så blir det aldrig så groteskt som i en Couplandroman. De välordnade och lite tråkiga revisorerna Erika och Oliver, den bohemiska cellisten Clementine och hennes charmiga make Sam, och det nyrika, lite smaklösa paret Vid och Tiffany, är alla lite tillspetsade, lite överdrivna. Men faktum är att jag gillar det, för vi får över berättelsens gång blicka djupt i alla karaktärernas känsloliv och bakgrunder, så även om de är ett kvarts varv tillskruvade, känns de ändå trovärdiga. De är allihop en aning av en parodi på sig själva, men människor som är parodier på sig själva träffar jag nästan varje dag.

Den verkliga styrkan i Moriartys berättande ligger i hennes dialoger, och hennes sätt att med ganska små medel gestalta huvudpersonernas invecklade relationer – i synnerhet den hatkärleksrelation som råder mellan Erika och hennes narcissistiska, patologiskt samlande mor. Som när Erika rycker ut på ett av sina regelbundna städningsuppdrag för att förhindra att moderns groteskt överbelamrade hem blir direkt hälsovådligt:

“Jag kan tillstå att jag ibland blev aningens paranoid att de skulle kunna ta dig ifrån mig” sa hennes mamma. Hon blinkade ömkligt mot Erika. “Jag tänkte alltid att Pam kanske skulle få för sig, i sin välgörenhetsivrande vänstervridna skalle, att klaga till myndigheterna att jag inte polerade golvlisterna ordentligt eller vad som helst.”
“Golvlisterna! När har man någonsin kunnat se golvlisterna i det här huset?” sa Erika.
Hennes mamma skrattade glatt som om alltihop var rätt lustigt. Erikas mamma hade ett sådant sött skratt, som en flicka på en danstillställning.”

Jag har svårare att köpa relationen mellan Erika och Clementine – barndomsvännerna som blivit nästan som systrar när Pam, Clementines mamma närmast adopterar Erika för att ge henne respit från den katastrofala hemsituationen bland råttor och vägglöss. De verkar helt enkelt inte ha tillräckligt mycket gemensamt för att hålla fast vid sin relation trots att de inte tycker om varandra. Nog kan relationer drivas av pliktkänsla mer än av kärlek, men jag hade önskat att de små glimtarna av samstämmighet och tillgivenhet dem emellan vore fler.

Andras vänner är i slutänden en trevlig och välskriven bok med samma något överanalyserande förhållningssätt till i grunden vardagliga situationer som vi känner igen från Moriartys flaggskeppsroman Öppnas i händelse av min död. Inga interaktioner är betydelselösa för de lätt neurotiska huvudpersonerna, utom möjligen för den lättsinniga och lite enfaldiga Vid. Han vill bara ha en rejäl fest där mat och alkohol flödar, alla är glada och ingen dör. Det ska väl inte vara för mycket begärt?

Similar Posts:

• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Träffsäkert och aningen urspårat
• Långsökt premiss, men underbart kaotiskt persongalleri
• Ironigänget ville egentligen komma nära
• Våldsamt fördärv

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

…and I wonder, Hey, John Johnson, you’ve pretty much felt all the emotions you are ever likely to feel and from here on it’s reruns. And that actually totally scares me. Do you ever think that?”

Miss Wyoming svarar att hon tänker på det här varje dag. Livet är väsentligen en serie upprepningar, det skrämmer vettet ur John Johnson medan Miss Wyoming tycker att det är helt okej om det inte händer något nytt, det har hänt tillräckligt redan.

Thomas Bernhard är en av världslitteraturens stora upprepare men också en av dess stora överdrivare. Många författare – framförallt de som sysslar med psykologi – försöker skildra verkligheten genom subtila nyanser, genom att ge en exakt bild av världen. Thomas Bernhard misstror exaktheten, hans redskap är överdriften.

Det finns ingen styckindelning i Bernhards böcker och det sätts sällan punkt. Berättarjagets maniska monolog handlar om hur oöverträffat korkat hela den mänskliga civilisationen är organiserad. Allt är svart eller vitt; antingen – eller. Eftersom samhällets alla institutioner per defintion är löjliga så är allt som tas på allvar av dessa institutioner löljigt. Politiker, läkare, domare, författare; alla som hyllas är förljugna och pompösa.

I Mina priser skriver Bernhard om omständigheterna kring de litterära priser han tilldelats. Eftersom priserna normalt är samhällets officiella erkännande av Bernhards skrivande är dessa priser ytterst löjliga, prismotiveringarna obegripliga och prisutdelarna hopplösa. Mina priser är en lättviktig Bernhardbok, den typ av bok som man hittar i manusbunten och ger ut efter författarens död och den skall helst läsas av redan Bernhardfrälsta. Nybörjaren bör chockstarta med något mer särpräglat och substantiellt, som självbiografisviten.

I Mina priser är Bernhard är mycket tydlig med att pengar är viktigare än heder. Om heder verkligen var heder kanske han inte skulle acceptera dessa förnedrande prisceremonier. Men eftersom heder, precis som alla andra begrepp, får sin betydelse definierad av samhällets bärande institutioner så är hedern bara ett officiellt påhitt. Heder är bara en så kallad heder. Och ytterst: Livet är bara ett så kallat liv, språket bara ett så kallat språk. Det som existerar är vad vi kallar saker.

En vanlig författare hade kanske valt ut ett eller ett par av de värsta prisceremonierna och ägnat kraft åt att nyansera och lägga ut texten om dessa. Men inte Bernhard, han skriver ett kort kapitel om varje. Det är inte dumheten utan dumhetens ständiga upprepning som intresserar honom.

Och det är här upprepningshatare går fel. De tror att det finns något annat än upprepningar att intressera sig för, att världen kan vara unik och vacker. Det är som om dom aldrig slagit upp dagstidningen på morgonen – Bernhard var en manisk tidningsläsare – och sett samma rubriker som dagen innan. Och de har inte accepeterat John Johnsons insikt, ganska tidigt i livet är det repriserna man får lita till, det är dessa man skall utföra med stil.

Utifrån detta kan det var svårt att se hur Bernhard kan få energi i sin prosa, varför bry sig när allt är upprepningar? Kanske är det för att upprepningen vid närmare anblick bara är en så kallad upprepning. Jag tror Bernhard aldrig frigör sig från känslan av att det faktiskt sker en förändring. Människor förblir lika allvarliga men varje upprepning är lite löjligare än den förra. Krocken mellan människans gravallvar och existensens löjlighet tror jag är Bernhards livsluft. De dagar han var på skrivhumör måste det ha varit en fröjd att få ta en kopp kaffe och slå upp dagstidningen.

Similar Posts:

• Middag utan smak
• Wiener Blut
• Gapar över mycket
• ”Och jag närmar mig centrum för skrivandet”
• Något för den analyshugade

När vi först möter T.S. får han ett samtal från Smithsonian Institute i Washington D.C. som hör av sig för att meddela att han har vunnit prestigefyllda Bairdepriset. Trots att T.S. ibland känner sig tillfreds med livet på ranchen växer sig känslan av att vara malplacerad starkare, så vår hjälte bestämmer sig för att luffa österut för att ta emot sitt pris i huvudstaden.

Larsens roman är ett sprudlande äventyr som vägrar hålla sig till den traditionella boksidan – historien letar sig ut i marginalerna med sidospår i form av kartor, diagram och anekdoter som är hämtade från någon av T.S. många anteckningsböcker i vilka han noggrant har kartlagt det mesta omkring honom. Liknande stilgrepp har testats förut, bland annat av Douglas Coupland i Generation X. Larsen tar det dock till en ny nivå – utsvävningarna är så eleganta, så integrerade i berättelsen att den hade blivit lidande utan dem.

T.S. får inte riktigt grepp om världen som han befinner sig i. Lika nitiskt som hans mamma samlar in insekter, hans pappa sköter ranchen och hans syster ger ifrån sig klagotjut försöker han systematiskt förstå sig på sin omgivning. Men även om T.S. är överdrivet smart för sin ålder, och förmodligen smartare än de flesta vuxna också, är han fortfarande ett barn. Han har fortfarande en tolvårings sinne och det finns saker i världen som han inte kan förklara och nedteckna som en perfekt modell.

På vägen till Washington möter T.S. en tågluffare som berättar en historia för honom. Den handlar om en sparv blir orolig för att den inte ska klara av den kalla vintern. Så sparven flyger från träd till träd för att fråga om något av dem skulle kunna tänka sig att erbjuda den skydd under vintern. Sparven blir nekad gång på gång, tills den kommer till en tall som värmer sparven hela den kalla årstiden. Som tack får tallen behålla sina barr året om, medan de andra träden blir straffade genom att fälla sina värmande löv inför vintern. T.S. respons på historien är att göra en beräkning där han kommer fram till att – nej, det är omöjligt, en talls barr skulle omöjligen kunna hålla en sparv varm under en hel vinter. Men under resans gång börjar T.S. mer och mer förstå att allting inte går att förklara med en perfekt modell eller en karta. När han är mitt uppe i processen att analysera och dokumentera sin omgivning och sakerna som händer honom hålls han gisslan av sin egen tankeverksamhet. Han hinner aldrig vara med om de magiska stunderna, upplevelserna som inte riktigt går att förklara.

Det må låta pretentiöst, men Valda verk av T.S. Spivet är en hyllning till berättarkonsten, till fiktionens under, men också till livet. Till de små sakerna som verkligen betyder någonting, men som vi inte riktigt kan sätta fingret på, de som är undanglidande men ändå så viktiga. Herman Melville summerar kontentan i ett citat i början av boken ”Den är inte utsatt på någon karta, genuina platser är aldrig det.” Och det förstår T.S. också till slut.

Similar Posts:

• Att bli till
• Det som behöver ritas
• Amerikansk?
• När storfiskarn talar om
• Ironigänget ville egentligen komma nära

En missuppfattning om Douglas Coupland är att han är ytligt koketterande och surfande på tidsandans markörer och fenomen. Denna uppfattning är särskilt vanlig bland människor som inte läst Coupland utan blandar ihop "Generation X" och "den ironiska generationen". Sant är att han ofta använder varumärkesdroppande, teknologi och populärkulturella referenser för att bära fram sina teman. Och varför skulle inte djupare frågor kunna ställas under neonljusets kalla sken? Skakar man romanerna trillar det ur nästan samtliga ut ensamhet, apokalyptiska scenarier, andligt sökande och kärlekstörst. I de flesta av dem skildras också kontaktsvårigheter människor emellan genom att förlägga kommunikationen till e-post, metaberättande, brev, chattande och inte minst personer som dör och betraktar världen från andra sidan. Raka och öppenhjärtiga samtal är riskabla och gör människor sårbara, genom omskrivning och förmedling går det att nå fram till inre rum utan att skrämma bort andra eller fastna i det subjektiva. Så ser villkoren ut i Couplands fiktionsvärldar.

Sexton år och ett tiotal romaner senare fortsätter Douglas Coupland att mejsla karaktäristiska mönster ur samtiden. Om Generation X skildrade den moderna tillvaron från en utsiktspunkt vid sidan av kaoset så diskuterar The Gum Thief alienationen under köpcentrets artificiella belysning. Vi får följa Roger som möter medelåldern på Staples, ett varuhus för kontorsartiklar, där han uppgivet och håglöst tjänar sitt levebröd efter en livsomvälvande händelse som fått honom att överge sitt gamla, mer prestigefyllda, arbete och sina forna vänner. Han bor i en källare där han självmedicinerar genom att låta vodkan fylla hålen i själen medan han undrar om allt är förlorat för gott. På Staples jobbar också den tjugo år yngre Bethany, en svartmålad gothtjej som fantiserar om döden medan hon packar upp kulspetspennor och sorterar Post-it-lappar efter färgskala i de ändlösa gångarna på varuhuset. På var sitt håll föraktar och skyr de båda såväl varandra som övriga anställda på Staples. När Roger en dag har glömt sin dagbok i fikarummet upptäcker Bethany att han faktiskt har ett inre liv och reflekterar över ungefär samma frågor som hon själv. Hon skriver ner sina tankar i dagboken och inbjuder Roger till en hemlig korrespondens, där de två aldrig pratar med varandra utan endast kommunicerar via text.

Som en berättelse i berättelsen i berättelsen påbörjar Roger ett romanprojekt som Bethany likaledes får ta del av under tiden det växer fram i dagboken. Stärkt av hennes uppmuntran fortsätter han att skriva och får feedback genom Bethanys skriftliga kommentarer efter varje avsnitt. Snart går det att spåra Bethany och Roger och andra på Staples i de karaktärer som tecknas i "Glove Pond", Rogers dagboksroman, i vilken den framgångsrike författardebutanten Kyle och den förbittrade Steve, med fem romaner långt bakom sig, syrligt kommenterar varandras verk och status under en middag tillsammans med deras respektive fruar. Är kritikernas hyllningar (Steve) att föredra framför massupplagan (Kyle)? Är det skillnad på lyckad och lycklig och vilka livslögner kan man leva med? När Steve sedan hittar Kyles manus till nästa roman på hatthyllan efter middagen och läser det inlåst på toaletten visar sig upplägget vara näst intill identisk med The Gum Thief. Det blir ibland lite rörigt med alla metanivåer och korsklippningar, men i den ryska dockans inre finns små diamanter av sanningar kring relationer, oväntad vänskap och återerövrad värdighet vid sidan om framgångslögnerna.

När Roger springer på en gammal klasskompis som numera är psykiatriker vill han veta om det finns några sammanfattande slutsatser om människan. Han möts av en frågande blick:

"What kind of conclusions?"
"You know, that everybody on earth – not merely your patients – that everybody´s a mess."
He perked up. "Oh, good God, man, get real. Everybody´s a disaster."
His Chrysler 300 popped out of the buffering bay, and we said goodbye. I felt a thousand percent good for the first time in months. Having the same illness as everybody else truly is the definition of health.

Botten i mig är botten i dig, som det har diktats här hemma. En tröst så god som någon.

Similar Posts:

• Sliding down the surface of things
• Allvar och vansinne
• God is in the house
• Amerikansk apokalyps
• Hur jag blev intresserad av världen

Jpod är berättelsen om en grupp spelprogrammerare och deras till synes oinspirerande vardag bestående av att skapa virtuella världar för andra och sig själva att gömma sig i för att undvika insikten om att de ”är deprimerade assemblage av populärkulturella intryck och bortträngda känslor, som drivs framåt av den fräsande motorn i den mest banala formen av kapitalism” i Vancouver någon gång under 2000-talet. De spelar Tetris, googlar sig själva och sin omgivning och undviker att söka någon mening med livet. Det behövs inte längre. De moderna berättelserna kräver det inte – dramaturgin är förändrad. Ingen början mitt och slut. Bara dekonstruktion.

I denna narrativt normlösa tillvaro är det svårt att resonera om Couplands karaktärsteckning. Något större liv gjuter han inte ens i huvudpersonen Ethan Jarlewski, som trots absurda händelser med begravda biker-killar och föräldrar i trotsåldern lyckas glida genom romanen likt Mario när man väl lyckats erövra svansen som går att flyga med. Någon förändring sker inte, men kanske är det just detta som är Couplands meddelande, hans diagnos.

I Jpod utforskar Coupland den generation som möjligen är den första att inte bry sig nämnvärt om att någon skriver deras generationsroman. Google-generationen surfar snarare än dyker och risken är överhängande att just den målgruppen, om Coupland nu betraktar dem som en målgrupp snarare än patienter, kommer att lämna romanen oläst till förmån för en än längre session i World of Warcraft. Med tanke på att en sökning med Google ger över 1070 000 träffar på namnet Douglas Coupland så kan man anta att författaren ändå har en någorlunda stabil läskrets. Men Google-generationen är nog förlorad. För om mediet är meddelandet så behövs något mer tillgängligt än en roman. Så sorgligt kan det faktiskt vara.

Similar Posts:

• Allvar och vansinne
• God is in the house
• Post-it-moderna tider
• Amerikansk apokalyps
• Ironigänget ville egentligen komma nära