Recension

: Skogshuggning
Skogshuggning Thomas Bernhard
2007
Tranan
2/10

Middag utan smak

Utgiven 2007
ISBN 9789185133383
Sidor 261
Orginaltitel Holzfällen
Översättare Jan Erik Bornlid
Först utgiven 1984

Om författaren

Österrikiske Thomas Bernhard (1931 – 1989) är en av det senare nittonhundratalets mest ansedda tyskspråkiga dramatiker och författare. Bredvid ett antal skandaler är han känd för sin kritik mot det tyskvänliga Österrike under andra världskriget.

Sök efter boken

Det är märkligt när man möter vad som ska vara ett av en viss plats och en viss tids mest ansedda författarskap och upplever det som, om än kanske inte rakt igenom uselt, så i alla fall långt under medelmåttigt. Om österrikiske Thomas Bernhard (1931 – 1989) anförs bara på omslaget till romanen Skogshuggning att denne var "kanske 70- och 80-talets mest betydande tyskspråkige författare", att det rör sig om "ett av de sena nittonhundratalets märkligaste och starkaste europeiska författarskap" (Lennart Bromander, Aftonbladet) och dessutom att just den bok man håller nu i handen "räknas till hans mest konstfulla och vackraste" (Karin Kathrein, Die Presse). Det är anspråksfulla omdömen, och för mig helt obegripliga.

Skogshuggning består av den tankeström som utspelar sig hos huvudpersonen medan denne bevistar en så kallad "konstnärlig kvällsmåltid" i 80-talets Wien. Huvudpersonen, författare och i enlighet med spekulationer inte särskilt avgränsad från Bernhard själv, återser här den kulturella och intellektuella societet han umgicks med för 30 år sedan. Han avskyr dem. Från en fåtölj i salens dunklaste hörn sitter han och ruvar med ett "avvisande" ansiktsuttryck medan han i tanken uppfylls av ett ohejdat nedsablande och förkastande av den ene löjlige och självupptagne konstnärstypen efter den andre. Detta hatiska malande, redovisat utan varken kapitel- eller ens styckeindelning, kan sammanfattas som en drygt 250 sidor lång övning i bruket av adjektiv som "motbjudande", "frånstötande", "smaklös", "själlös" och så vidare ända till "pervers".

Men snarare än färgstarkt och explosivt är detta ren leda. Huvudkaraktärens egen självupptagenhet, som han är måttlöst blind inför, står inte resten av gästerna långt efter och blir snabbt tröttsam. Lika lite som självdistans har han begåvats med humor. Scenerna är repetitiva och analyserna av sällskapets sociala hierarkier är ytliga. Huvudkaraktären framstår dessutom som förvånansvärt feg när han nu inte bemödar sig att lämna den bjudning han bara finner outhärdlig. Verket lyckas för all del nyansera sig något när huvudpersonen efter halva boken äntligen stiger upp ur skuggorna och lyckas masa sig in till middagsbordet, och att Bernhard är en språkstilistisk talang är inte att betvivla, men som kompensation för de omfattande bristerna är det sorgligt otillräckligt.

Det är intressant hur man, när ett verks vedertagna storhet förnekas, kan anföra att förnekaren inte har förstått verket, att den som inte håller med har missat det viktiga och inte lyckats uppfatta själva essensen. Det är en lömsk retorik som jag förstås vill försvara mig mot. Dessutom inbjuder den till situationer av typen kejsarens nya kläder. Det handlar inte om att förstå eller missuppfatta, det handlar om hur man värderar. Och jag värderar Skogshuggning lågt. Framför alla anmärkningar är kärnan i kritiken att vad Bernhard här berättar om och vad han verkligen och slutligen har att komma med, det angår mig inte.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2007-11-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 15:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2731

7 kommentarer

Johan: är inte den där måltidsbjudningen i romanen en metafor då?

Henrik Oregistrerad 2007-11-25 03:43
 

Ska man bara läsa en bok av Bernhard, så ska man välja den magnifika "Utplåning". Men visst, Bernhards stil är kanske inte något som alla gillar.

Jens Oregistrerad 2007-11-25 13:07
 

Henrik. Jo, det kan den absolut läsas som. (Eller, om man vill vara nogräknad, rent tekniskt vore det i så fall en allegori.) Till exempel kunde man tänka sig att middagens gäster representerar inte bara de eventuella verkliga individer som ligger till grund för dem, utan också konst och etablissemang i en vidare bemärkelse. Inte bara i Wien, utan i hela västvärlden. Eller i samtiden, för den delen. Att verket lär ska ha en stark självbiografisk förankring betyder för mig inte att det nödvändigtvis inte skulle gå att läsa allegoriskt, som man väl kan göra med all litteratur. Däremot kan jag tycka att "Skogshuggning" inte inbjuder till en allegorisk läsning mer än vad verk i allmänhet gör. Jag uppfattade ingen allegorisk benägenhet (eller vad man ska kalla det) utöver det vanliga.

Du ställer frågan som om det fanns en motsättning mellan recensionen och en allegorisk läsning, vilket jag inte riktigt förstår.

Johan Wirdelöv Redaktionen 2007-11-25 15:23
 

Intressant recension! Av det lilla textutdraget att döma så anar jag varifrån Carl Johan Vallgren hämtade stilen som används i "För Herr Bachmanns broschyr". Inga övriga jämförelser. Jag kan tänka mig att Bernhard fått beröm för att ha en helt egen stil. Jag gillar omtagningarna, det maniska, att hjärnan tycks så överhettad. Av textutdraget att döma så kan nog även många känna igen sig i det tysta inre motståndet i en värld där man känner sig oerhört förtryckt.

Magnus J Oregistrerad 2007-11-27 14:13
 

Ja, jag kom också att tänka på "För Herr Bachmanns broschyr" regelbundet under läsandets gång. Säkert mycket på grund av bara en sån detalj som de ständigt instuckna "…tänkte jag i fåtöljen…" – "…skrev jag till Bachmann…". Men också det hat-monologiska som helhet.

Johan Wirdelöv Redaktionen 2007-11-27 19:54
 

Kul att någon vågar sticka ut.. tror att detta är den enda recension av boken, som jag hittat på nätet, som är direkt negativ. Har inte läst boken själv men läste Källaren av Bernhard och den var ruggigt bra, totalt hänsynslös på många sätt men, trots allt värme. Om herr Wirdelöv har rätt och de tunga namnen på morgontidningarna har fel återstår att se. Ska läsa boken själv. Så vet jag hur jag ska läsa Wirdelövs recensioner i framtiden, är Wirdelöv en en glad amatör utan blick för litterär kvalité eller om han är skarpast i Sverige och den enda som inte "luras av hypen"

/joel

Joel Oregistrerad 2007-11-29 14:51
 

tycker faktiskt att du missar några av poängerna, men visst, det gör ju inte att boken blir bättre för dig. bokens humor är ju bl a upprepningarna och berättarens maniska avsky. själv älskar jag bernhard o måste ofta skratta högt när jag läser honom. en sån intensitet har jag sällan träffat på. har man svårt för upprepning är han dock kanske inget att försöka sig på. (man kan ändå ta sig igenom några av novellerna, som iom sitt korta format gör läsningen betydligt mer varierad, om man kan tyska eller om man orkar vänta till dess att jag översatt dem.)

Jean Oregistrerad 2008-08-19 22:29
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?