Recension

: Josas bok
Josas bok: Min berättelse Marie Nilsson Lind
2020
Kaunitz-Olsson
8/10

Vart ska vi ta vägen med allt som känns?

Utgiven 2020
ISBN 9789189015128
Sidor 328

Om författaren

Marie Nilsson Lind (f 1961) är sångerska, kompositör, textförfattare. Hon var medlem i Ainbusk och skrev text och musik till de de flesta av gruppens låtar. Hon erhöll 1986 Povel Ramels Karamelodiktstipendie.

Sök efter boken

Den 28 februari i år gästade Marie Nilsson Lind Skavlan och berättade om sin syster Josefin Nilssons sista timmar och död. Nästan ett år innan hade en timslång dokumentär om denna syster premiär. Den fick enormt genomslag. Redan i dokumentären berättade Marie Nilsson Lind att hon höll på att skriva en bok, utifrån sin systers kvarlämnade anteckningar, men också om sin eget liv, hon och hennes systers gemensamma uppväxt, deras band Ainbusk Singers – men naturligtvis också om Josefins destruktiva förhållande med den kände skådespelaren. Det ämne som ensamt gjorde dokumentären våren 2019 så omtalad.

Faktum är att Josefin Nilsson (1969 – 2016) själv tänkt att skriva om sitt förhållande, när hon väl tagit sig ur det, för att stärka andra kvinnor i samma situation. Hon fick inspiration, stöd och uppmuntran från familjens gemensamma vän Felicia Feldt som 2011 gav ut boken Felicia försvann. Den handlar visserligen inte om något destruktivt kärleksförhållande, däremot – får man väl säga – en dysfunktionell uppväxt i den berömda mamman Anna Wahlgrens skugga.

Av olika skäl hann Josefin inte detta, och nu väver istället hennes storasyster Marie in sin systers anteckningar, när hon skildrar sitt eget liv och sina egna tillkortakommanden, lyckor och succéer.

Och lite blir det ju som när man längtade efter att en LP-skiva skulle komma ut, när man var yngre. Girigt sprang man och köpte singeln i förväg, lyssnade nästan sönder låten. Sen när väl LP:n kom fick man hela tiden hoppa över singelspåret med pickupen, bara för att man var så trött på låten. Lite är det så med det första kapitlet i denna bok. Det är nästan ordagrant Skavlan-intervjun från den sista februari.

Men fast du hoppar över detta uttjatade kapitel får du belöning av boken ändå. Den är ju skriven av systern och inte av någon halvengagerad spökskrivare. Jag berörs av Maries beskrivningar av att överhuvudtaget hitta en identitet, vid sidan av sin mer självsäkra lillasyster Josefin. Hur Marie under uppväxten hela tiden tycks ha fått ta rollen som medlare mellan sina föräldrar, som verkligen inte drog jämnt, och hur tillslut en flygel och ett mycket talangfullt pianospelande fick henne att hitta sig själv.

Hon sticker inte under stol med att hon stundtals varit deprimerad och fått så mycket elchocker på psyket, att lillasyster Josefin tillslut kallade henne för ”el-huvudet”.

För mig har detta inte varit en bok att sträckläsa eftersom den är så proppfull av känslor, att jag ibland måste lägga ifrån mig den. Blir det emellanåt lite ”too much” med allt kännande? Nej, det är ju inte uttröttande navelskåderi hon ägnar sig åt, utan i mångt och mycket en intressant och intresserad omvärld. Hon är tacksam över att sådana som Babben Larsson och Lill Lindfors tar sig an och regisserar Ainbusks förställningar i Stockholm i början på 1990-talet, eller hur hon tillslut träffar sin man, dragspelaren i Perssons Pack.

Lite som Gunnar Ekelöf en gång mumlade ”det som är botten i dig, är också botten i andra”. Oförställt och läsvärt.

Erik Stenkula

Publicerad: 2020-03-30 00:00 / Uppdaterad: 2020-03-29 19:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8056

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?