Retrograd amnesi är den typ av minnesförlust där man förlorar minnen man tidigare haft, till skillnad från antegrad amnesi, när man får svårt att forma nya. Efter hjärnskakningar är det vanligt med antegrad amnesi och ibland även låggradig retrograd anmensi, där ett par minuter eller på sin höjd ett par timmar innan slaget mot huvudet blir svåra att komma ihåg. Den här typen av minutlång amnesi ser man inte mycket av i litteraturen. Något som däremot är lika vanligt i litteraturen som ovanligt i verkligheten är uttalad och långvarig retrograd amnesi som kommer efter ett slag mot huvudet, där den drabbade tappar bort flera år av sitt liv. Att ett så ovanligt tillstånd är en så vanlig grund för en berättelse är lite irriterande för mig som är medicinnörd, men jag är benägen att ha överseende när det gäller en roman som är så välskriven som Liane Moriartys En annan Alice.

Alice kommer till sans liggande på golvet i ett gym. Redan där är situationen bisarr, för Alice är inte en sån som går på gym. Hon är gravid med sitt första barn, hon och hennes make Nick är upp över öronen förälskade i varandra, och hennes syster Elisabeth är hennes bästa vän. Det är bara det att alla runtomkring hävdar att det är 2008, inte 1998. Och när hon ringer Nick så bara snäser han åt henne. Och när Elisabeth kommer och hälsar på så är det stelt och konstigt mellan dem. Alice lär sig snabbt vilket årtal hon ska uppge när läkarna frågar, så nästa dag blir hon utskriven. Men de senaste tio åren är helt utsuddade. Barnet hon var gravid med är inte bara fött, utan har två yngre syskon, hela hennes liv är annorlunda, och ingen verkar riktigt kunna eller vilja berätta vad som har hänt. En viss Gina verkar ha spelat en stor roll i hennes liv, men så fort hon kommer på tal så blir alla generade och byter ämne.

Precis som Andras vänner som jag har recenserat tidigare så är En annan Alice skriven ur flera olika perspektiv: Alice eget, förstås, men vi får även läsa den dagbok som systern Elisabeth fått i uppdrag av sin terapeut att skriva, och inadopterade mormodern Frannies blogg. Då och då får vi också se små minnesglimtar från de bortglömda åren, vartefter de kommer tillbaka till Alice.

Alice tvingas navigera en värld där alla vet mer om henne än hon själv, och hantera det faktum att hon verkar ha blivit en ganska otrevlig person. Hon ligger tydligen i skilsmässa och vårdnadstvist med sin högt älskade Nick, hon har en massa nya vänner som hon inte alls tycker om, och hon vet inte alls hur hon ska förhålla sig till sina (faktiskt ganska påfrestade) barn. Dessutom är hon tydligen djupt engagerad i olika lokalpolitiska frågor, och har blivit en hälsodyrkande träningsnarkoman.

En annan Alice är – utöver den inledande hjärnskakningen och minnesförlusten – en roman utan alltför mycket dramatik på ytan. Men det gör den inte alls tråkig. Långsamt hittar Alice ledtrådar till hur hon blivit en person hon aldrig trodde att hon skulle bli, och tillsammans med henne får vi undan för undan lära känna både den gamla och den nya Alice. Men hon gör också revolt mot denna Andra Alice, och hennes idéer om hur livet ska se ut. Hon raserar regler som Andra Alice satt upp för hennes barn. Hon försöker reparera relationer hon inte visste hade gått sönder, och framförallt försöker hon förstå vad som gått snett i sitt äktenskap. Och det är i interaktionerna med Nick som kontrasterna mellan den gamla och den nya Alice blir som mest påtagliga.

”Varför ska vi skiljas?”
”Vad är det för sorts fråga?”
”Jag vill bara veta.”
Hennes längtan att resa sig och röra vid honom var så stark att hon fick pressa händerna mot låren för att hejda sig från att hoppa upp och begrava huvudet under hans haka.
”Det spelar ingen roll varför vi ska skiljas”, sa Nick. ”Jag tänker inte ha den här diskussionen. Vad är det för mening? Jag är inte intresserad av att spela några spel i kväll, Alice. Jag är jättetrött. Om du försöker få mig att säga något som du kan använda mot mig så kan du glömma det.”

Alice fnittrade. Nick log. Solen sken rakt i ansiktet på honom. Han skuggade ögonen med ena handen och sa: ”Jag kommer att veta när du får minnet tillbaka.”
”Hur då?”
”På sättet du ser på mig. Så snart du minns igen kommer jag att se det i dina ögon.”
”Kommer de att skjuta dödsstrålar mot dig?” sa Alice.
Nick log sorgset. ”Något i den stilen.”

Om En annan Alice kanske inte har världens mest originella upplägg, så har den ett desto charmigare persongalleri. Den bloggande mormodern som utan att vara särskilt sjuk har utvecklat en besatthet vid dödshjälp; den karriärmässigt framgångsrika systern som genomgått så många misslyckade IVF-graviditeter att det gjort henne bitter; de egensinniga barnen med sina starka viljor och förbluffade indignation över att vara bortglömda; och förstås den gamla, flamsiga, naiva Alice som kontrasteras mot den nya, hårda, välsminkade, ständigt upptagna Alice. Tillsammans skapar de här karaktärerna ett underbart kaos, som det är riktigt njutbart att ta del av.

Om jag saknar något så är det att jag även mot slutet mot boken har svårt att riktigt förstå mig på den nya Alice. För även när mer av händelseförloppet under de bortglömda tio åren kommer i dagen, och det liksom verkar vara meningen att jag ska ha förståelse för varför Alice liv utvecklades som det gjorde, så kan jag inte låte bli att tycka att den gamla Alice var klart trevligare än den nya. Men jag är öppen för att min bristande förståelse för Nya Alice kan bero på att jag inte har tre barn som ständigt ska ha nya lunchlådor, och vars fotbollsuniformer måste tvättas och strykas i tid och otid.