Stockholm är fond för berättelsens huvudperson som arbetar som skådespelare. Hen håller en astronomisk distans till sin adoptivpappa i Växjö som är en handens människa, en bilmekaniker. Adoptivmamman lever inte längre och det är många år sedan hen anlände till Sverige som adoptivbarn. Inga spår finns efter den biologiska mamman eller pappan.

Efter bokens inledning med ett besök i föräldrahemmet är hen tillbaka hemma i Stockholm. Vid närmare eftertanke är hemma egentligen inte något hem. Våningen ägs av partnern Orlando, som har inrett ett litet rum som hen får bo i. Deras relation tillåter sexuella partners vid sidan av och de tävlingsgnabbas ibland om det senaste ligget. Orlando bokar resor till Europas huvudstäder för att bota sin rastlöshet. När han kommer hem med en souvenir blir inte hen särskilt imponerad, utan ”anser att turistande för det mesta är en modern och blasé form av västerländsk kolonialism”.

Hen har jobb i en teateruppsättning vilket hen krasst bedömer har sin orsak i att en latino alltid behövs i en svensk konstuppsättning på scen. I ungdomsåren gick hen en dansutbildning i Stockholm och då grundades vänskapen med de närmaste vännerna Levina och Lo. Omtanken som vännerna visar bemöter hen med sarkasm och/eller likgiltighet. Att vårda relationerna är sällan det viktigaste när missbruk eskalerar.

Världen där livsmottot präglas så starkt av ”nu-kastar-jag-mig-in-i-det-mörka” är brutal främst för att sexet nästan uteslutande kretsar kring våld. Rep, strypsex och slag. Sexpartners finns att tillgå i all oändlighet. Några vill vara ”diskreta”. När det syns alldeles för mycket vad som hände natten innan får arbetsgivaren en sjukanmälan med hänvisning till halsfluss. Knarket och alkoholen flödar både dagtid och nattetid. I några enstaka ögonblick flimrar det framför ögonen. Något från barndomsåren. Grannskapets äldre män tyckte att 13-åringens kropp var som gjord för den egna tillfredsställelsen. Och något ännu mer smärtsamt anas.

Utanförskap blandas med revanschlust vilket hen tacklar genom att antända sig till en levande brandfackla. Tändvätskan är majoritetssamhällets behov av att definiera hen; varken sexpartners eller kultursvängens mogna kvinnor tvekar inför möjligheten att påpeka hens vackra ögon, lockiga hår eller att hen är kort. Men gnistan som får tändvätskan att explodera är förekomsten av adoptioner. Hen är hundra procent emot adoptioner. Varken regeringar eller adoptivindustri förbättrar grundvillkoren för ensamstående mödrar i länder där barn lämnas bort för adoption. I frånvaron av temats utbredning frågar jag Salman Rushdie och Sofi Oksanen (i fantasin alltså): ”Skulle ni låtit texten flöda rikligare kring temat?”

Romanen är en tvådelad komposition och väjer inte för blod, sperma eller rövar. Berättelsens stoff har en underliggande intellektuell kyla som har en samklang med franska författaren Catherine Millets redogörelser. Och den svenska jämförelsen gör jag med Jens Lapidus framrusande actionberättelser. Där actionscener skapar riviga kanter hos deckarförfattaren flikar Ortiz in disharmoniska avsnitt. Inte är det konstigt att mina tankar far till George Kentros’ och Mattias Peterssons förvridna version av Vivaldis fyra årstider som har tio år på nacken; lyssna gärna på detta korta Youtube-klipp. Sången om en son är en explosiv romandebut.