Recension

: Nine Perfect Strangers
Nine Perfect Strangers Liane Moriarty
2019
Penguin Fiction
9/10

Träffsäkert och aningen urspårat

Utgiven 2019
ISBN 9780718180294
Sidor 448
Språk Engelska

Om författaren

Liane Moriarty (f. 1966) är en australiensisk författare som fick sitt stora genombrott med Öppnas i händelse av min död (2015). Hennes roman Stora små lögner (2016) har gjorts till en populär HBO-serie. Hon bor i Sydney med sin familj.

Sök efter boken

Det finns många anledningar till att man kan behöva åka till ett hälsohem ett par dagar. Man kanske har arbetat för hårt och behöver återhämta sig, eller så kanske man vill ha hjälp med att komma igång med sin träning, eller träffa nya människor medan man sippar grönkålssmoothies i vita morgonrockar och lyssnar på panflöjtsmusik. De nio främlingarna i Liane Moriartys Nine perfects strangers har alla mycket olika skäl till att boka en retreat på hälsoboendet Tranquilum. Och oavsett vad gästernas planer för vistelsen är så har föreståndarinnan Masha en helt egen, och okonventionell agenda. Och från det allra första välkomnandet finns det en lite hotfull underton.

”I might go home early.”
”No-one goes home early”, said Yao serenely.
”Well yes, but they can”, said Frances. ”If they choose.”
”No-one goes home early” repeated Yao. ”It just doesn’t happen. No-one wants to go home at all! You’re about to embark on a truly transformative experience, Frances.”

Moriarty är en mästare när det gäller att skriva en berättelse ur flera parallella perspektiv, och i Nine perfect strangers jonglerar hon inte bara de nio gästerna, utan också Masha och hennes två anställda Yao och Delilah. Hon introducerar de olika personerna i lugn och ro, utan brådska, och låter helt odemokratiskt vissa ta mycket plats och andra bara komma till tals någon gång ibland. Och trots de många perspektivbytena upplever jag sällan att det blir rörigt eller svårt att förstå vem som är vem. Varje berättare har också sitt eget unika språk, sin egen berättarstil, och en av de stora behållningarna med boken är att få höra de olika gästerna reagera på, och beskriva varandra. Moriartys språk är rikt, men exakt – hon använder små och underbart uttrycksfulla medel för att förmedla ett personlighetsdrag. Som när hon beskriver den mångordiga Napoleon, som har svårt att stå ut med de fem dagar av ”ädel tystnad” som inleder vistelsen.

Napoleon, who sat opposite Frances, received some kind of lentil dish. He leaned forward over the bowl and waived the raising steam towards his nose, enjoying the scent. It was clear the man was desperate to chat. Frances would bet that in normal circumstances he would have been discussing the history of the lentil.

Det tar inte lång tid innan saker på Tranquilum house börjar bli besynnerliga. Först instrueras gästerna om att de inte får prata med varandra, och inte se varandra i ögonen under de första dagarna. Deras fem dagliga smoothies är obligatoriska, inte frivilliga. Och någon har gått igenom deras bagage och konfiskerat deras små gömmor av godis, alkohol eller nikotin. Masha verkar vara fast besluten om att de ska uppnå nya nivåer av själslig insikt, varesig de vill det eller inte. De hälsofrämjande åtgärderna blir bara mer bisarra därefter.

Men även om det händer klart underliga saker på hälsohemmet, så är det egentligen inte det som är bokens huvudfokus. Tranquilum house är bara en katalysator som låter nio främlingar mötas och berätta om sina liv, om vad det nu var som gjorde att de kände ett behov av att isolera sig från omvärlden på en plats utan internet, för att göra yoga och recitera buddhistiska mantran. I stillsamt tempo kommer vi nära karaktärer som tantsnuskförfattaren som blivit solochvårad, det unga paret som lider av att ha för mycket pengar, och det äldre paret som ständigt oroar sig för sin dotter på grund av det hemska som hände med hennes bror. Och jag tycker om dem.

Nine perfect strangers är en mycket klassisk Moriarty-roman. Om du har läst till exempel Andras vänner eller Öppnas i händelse av min död så kommer du nog att tycka om eller ogilla den här boken på samma sätt. (Jag ser nu att jag i den här recensionen omedvetet återanvänt nästan exakt samma formulering som när jag recenserade Andras vänner – om hur det inte är den dramatiska händelsen som är viktig i berättelsen, utan människorna runtomkring den.) Men jag tycker ändå att Moriarty i den här boken når ett steg längre, gör samma sak lite bättre. Det är en berättelse som både till innehåll och språk är är lättillgänglig utan att vara ytlig, och karaktärerna är en aning mer lågmälda, mer vardagliga, utan att för den skull bli mindre intressanta. Liksom i flera av hennes tidigare böcker tappar Moriarty dock sin träffsäkerhet något mot slutet. I sin vilja att förklara allt och knyta ihop alla trådar, så blir det utdraget och lite pladdrigt. Det är lite synd, men inget som gör mig mindre benägen att helhjärtat rekommendera den här boken.

Katie Collmar

Publicerad: 2019-05-31 00:00 / Uppdaterad: 2019-05-29 22:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7747

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?