En främling i mitt hus vill gärna vara en av de där böckerna som på ytan är en sak, men i själva verket är en annan. En bok där man får en välpolerad och fläckfri yta presenterad i början, men där man senare hittar sprickor så djupa att de leder en in i mardrömslika och oväntade situationer. Smarta böcker som Gone Girl, Bakom hennes ögon, eller Innan jag somnar, där du visserligen förstår att allt inte står rätt till, men inte riktigt kan sätta fingret på vad som är fel. Eller där du misstänker att författaren leker med dig och leder in dig på fel spår, men där berättelsen är så uppslukande att du inte bryr dig, du vill bara fortsätta läsa och förhoppningsvis bli imponerad på slutet av hur allt hängde ihop.

Shari Lapenas genombrottsroman, På andra sidan väggen, hade många av de här egenskaperna, och blev en läsarsuccé. Jag läste den och tyckte om den, även fast den hade sina brister, främst att den hade platta karaktärer. Jag hoppades att Lapena skulle ha finslipat sitt skrivande till En främling i mitt hus, och polerat bort en del berättartekniska brister. Istället behöver jag flera gånger kontrollera att det verkligen är rätt bok jag plockat upp. Kanske mindes jag namnet fel? Eller kan det rentav finnas en annan Shari Lapena som också skriver thrillers? Nej, det står ju tillochmed på framsidan av boken att det är samma författare: ”Av författaren till världssuccén På andra sidan väggen – över en miljon sålda exemplar”.

En främling i mitt hus handlar om Karen, en vacker och nygift hemmafru, med en stilig make och ett hus i ett fint område utanför New York. Där har vi den fina ytan. En dag kommer hennes make Tom hem till en olåst ytterdörr, och upptäcker att Karen är borta. Hennes väska och mobil är kvar, och hon verkar ha försvunnit mitt under tillagningen av en sallad. Toms första reaktion är inte att bli orolig, utan irriterad. Är det här en spricka i den perfekta fasaden vi anar? Nej. Tom är hungrig och hade sett fram emot att träffa sin fru, och så har hon mage att inte vara hemma. Han är helt enkelt en kass person eller en slarvigt skriven karaktär, eller både och. Tom blir inte orolig förrän polisen dyker upp och berättar för honom att Karen är på sjukhus, efter att ha orsakat en olycka genom vårdslös bilkörning i EN DÅLIG DEL AV STAN. Vad gjorde Karen i en DÅLIG DEL AV STAN? Det är något både polisen, Tom, författaren, och alla andra återkommer till så många gånger att jag får lust att skrika i frustration.

Kan då Karen berätta för oss vad som hände? Varför hon var i en DÅLIG DEL AV STAN? Nej, för hon har minnesförlust. Ena stunden står hon och lagar mat, och i nästa vaknar hon på sjukhus. Intrig som tätnar och mystik som ökar, hoppades nog Lapena. Tyvärr är amnesi så uttjatat i populärkultur att man redan har sett och läst det mesta som går att göra med det, och Lapena har inget nytt att tillföra. Kanske hade det funkat bättre om Karens amnesi hade varit en aspekt i berättelsen, en obehaglig liten del av ett större mysterium, istället för att vara grunden hela berättelsen ska byggas på. Allt i En främling i mitt hus hade kunnat lösas på två sidor om det inte varit för Karens mycket behändiga amnesi. Redan det är illa nog, och boken hjälps inte av att Lapena utöver amnesin drar fram andra trötta grepp som triangeldraman (där kvinnor trånar efter en man med lika mycket ryggrad som ett blötdjur), psykopatiska exflickvänner, och ett hemligt förflutet som (behändigt nog) ingen frågar särskilt mycket om.

Det stora mysteriet i En främling i mitt hus är inte varför Karen befann sig i en DÅLIG DEL AV STAN, eller varför hennes rosa diskhandskar hittades på en mordplats i samma DÅLIGA DEL AV STAN, utan om det verkligen är möjligt för en författare att förlora all sin kreativitet och förmåga mellan två böcker.