Ett glas vrede behandlar patriarkatet ur ett smalare perspektiv. I fokus är relationen mellan en enskild man och en enskild kvinna. Under en kväll ligger de; morgonen efter sker en kraftmätning under ett utdraget och häftigt gräl. Med en imponerande pregnans ringar Nassar in vad som kanske kan ses som det fundamentala i patriarkatet: mannens rätt till kvinnan. Mannen i boken ser kvinnan som en ”posör”, emotionellt instabil och knappast rationell.

Jag blev upprörd under läsningen av boken och tänkte såga den längs utmed fotknölarna, men något hindrade mig att skriva i vredesmod. För att göra en bok rättvisa behövs en distans mellan läsningen och recenserandet. I det här fallet får det motbjudande men realistiska i boken inte spilla över på människan-författaren Nassar. Om honom vet jag ingenting och hans personliga inställning förblir dold. Istället försöker jag fokusera på det som utkristalliserar sig under läsningens gång.

En del ur sexakten:

…som när jag i trans högmodigt reste mig en aning från hennes mages sadel för att i förtid tillfredsställa en av hennes (av mina) märkligaste nycker och plötsligt spruta häftiga strålar av mitt mjölkiga lim som skulle klibba fast på huden i hennes ansikte och på hennes bröst…jag tänkte på det farliga språnget bakåt, då hon låg på mage och generöst erbjöd mig en annan betesmark…

Häftiga strålar av mjölkigt lim i ansiktet. Så kan man ju också skriva. Kvinnan blir natur (betesmark) med en ”livmoder djupt inne i skallen”, han dess mästare och tuktare med en besittnings-, och, om uttrycket tillåts, påsättningsrätt. Själva berättelsen är mannens; tolkningarna och tankarna är hans och enkom hans. En autentisk återgivning av kvinnans upplevelse finns inte och skulle inte heller kunna finnas med Nassar vid pennan.

Han begagnar sig även i denna bok av den forsande skrivstil som kännetecknas av en interpunktion lika rik på kommatecken som fattig på punkter. Punkt satte Nassar emellertid redan efter två romaner och några noveller. Istället för penna och handledsproblem övergick han till plogen och ryggskottet och blev lantbrukare. Ett ovanligt författaröde om något. Jag tänker mig att gången oftast är den motsatta, där plogen förbereder en bördig jordmån för ordet.

Nå.

Vill man kan man även ta fasta på och inspireras av den kavalkad av mer eller mindre väl sminkade och civiliserade svordomar som läsaren under grälet bjuds på. ”Du är inte mänsklig” – jag skulle snarare säga att han är alltför mänsklig -, ”dra åt helvete, lilla garderobsfascist” – rätt användbart idag, nej? -, ”din jävla lilla grisslyna” – moget! -, ”din jävla kukunge” – en passande kontring -, ”degenererade kuksås” – nydanande!? -, ”sparvskit” – äh, bättre kan ni väl? -, ”slapptask” – den var det länge sedan jag hörde!

Kvinnan rivstartar efter denna gemensamma ordsvada bilen som hon under bråket lutat sig emot med sin ”lilla rumpa” och gasar sig iväg fylld av vrede. Men sista meningen är kanske ofrånkomlig och förutsägbar. Hon iklär sig rollen som hon i grunden förväntas vara: modern som tar tillbaka det ”jättelika fostret”.

Similar Posts:

• Incesttendenser på den brasilianska landsbygden
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Löjligt lycklig läsning
• Segt om ett äktenskap i stå
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Man kan inte begära av en fånge att han gladeligen ska passa upp fångvaktaren i dennes hem; lika orimligt skulle det vara att kräva att få en varm kram av någon som vi har amputerat armarna på; det enda som vore ännu mer befängt är om en lytt person som inte har några händer skulle ta fötterna till hjälp för att applådera sin torterare…

Pedro har kommit för att hämta hem sin yngre broder Andre. Tillsammans med sina systrar, mor och fader har de vuxit upp på fazendan, alltså ett av de plantage som tillsammans med otaliga andra utgjorde ryggraden i Portugals exploatering av Brasilien. Fadern, patriarken, predikanten, upprätthåller gårdens tradition av tvånget. Avkastningen är numer inte det väsentliga. Snarare tvärtom; en återhållsam självhushållning och självständighet är det eftersträvansvärda. Att leva i tiden, att följsamt flyta med i skeendenas gång. Att ”klokt välkomna den”, veta att värdera det som utmätts och tillkommit en. Den högsta gåvan är att förstå hur mycket tid man ska lägga på ”än det ena än det andra”. Den kloke är den som närmar sig tiden med ”milt sinne” och inte försöker ”utmana den”.

Fadern är strängt religiös. Familjen skall uppgå i fazedan, vara den och underkasta sig de nödvändigheter som är dess väsen. Utrymmet för den enskilde att frodas i sin individualitet beskärs effektivt med tydliga, religiösa, levnadsregler. Fadern predikar: ingen må någonsin falla i en vansinnig ”kokande kittel där en lättsinnig kemi hotar att upplösa och omskapa tiden”. I deras hem får ingen ”försöka överskrida sig själv”, någon vagn skall inte ”spännas framför hästen”. Man måste avstå den njutning som ändå finns i att svepa ett helt glas med vin istället för att måttfullt sippa på den. De förväntas behärska vågskålen där det i ena skålen ligger en ”grov, formbar massa” och i den andra den exakta mängd tid som krävs för att göra en ”skarpsinnig uträkning”. Utmanar man tiden skall man ”drabbas av ett obevekligt slag”; då väntar ”sömnlöshet” där var dag skall ”utsöndra var” och köttet kommer ”förtäras av hetta”. Ja, ni ser – det gamla vanliga.

Andre har brutit sig lös, lämnat familjen och anslutit sig till ”Kains lytta ättlingar”. Han förkastar Gud och vill piska ”kärleksfulla änglar och bita i Jesu hjärta”. Inför Pedro – om ni tillåter mig uttrycket – biktar han sig. En bikt som lika mycket är en återgivning av barndomen. Språket är fazendalyriskt, fullt av religiös symbolik och lantlivsromantik. Hur det kunde ha varit, hur han önskar att det är. Det enda som fattades och fortfarande fattas honom är Ana.

…det var Ana som var min sjukdom, hon var mitt vansinne, min luft, mitt knivblad, min rysning, min andning och det oförskämda begäret i mina testiklar.

Kanske går det att se det som att han finner köttet; han inser att det finns något bortanför den klädsamma återhållsamheten som är den religiös niten. En glidning sker, från religionens stramhet till något mer livsbejakande eller livsförnekande beroende på hur man vill se det. Det hela vore väl förlåtligt, en liten bagatell i det stora hela, om det inte vore för den lilla detaljen att Ana är hans syster.

Berättelsen utspelar sig i skärningspunkten mellan frihetstörstan och fångenskapen som är hans fader och böjelse. Han flyr gården och lämnar familjen bakom sig. I bakgrunden balanserar modern på galenskapens rand. Jag hör hur någon freudian belåtet smackar med tungan. Hans nya liv är en annan verklighet som vi inte får veta mycket om. Vi kan emellertid ana att han rör sig i helt andra kretsar än vad landet har att erbjuda.

Till sin bror Pedro säger Andre att ”det var far som alltid sa att vi måste börja med sanningen och sluta på samma sätt, han sa alltid såna saker, de var tunga de där familjepredikningarna, men det var alltid så han inledde dem, de där orden var hörnstenen, stenen som vi brukade snubbla på när vi var barn, stenen som jämt och ständigt gav oss skrubbsår, den var anledningen till att vi fick stryk…”

I varje doktrin vilar fröet som i sig bär på motståndet och språnget. Andre anade det:

…jag lovar, hela familjens förbittring låg där i de intima plaggens diskreta tystnad…man behövde bara sticka ner händerna för att känna ambivalensen med vilka de användes…man behövde bara sticka ner händerna för att få tag i nattlinnenas och pyjamasarnas skrynkliga sömn och upptäcka, förlorad där i vecken, den hopringlade och tillbakahållna energin i det allra ömmaste könshåret…man behövde inte leta länge för att hitta de periodiska valnötsfärgade fläckarna i grenen på kvinnors lätta plagg eller höra de stumma snyftningarna som steg upp från pungen och strök kalsongens vita och mjuka bomull…

Den religiösa tron tålde inte invändningen. Pungens snyftningar fick inte höras. Friktionen skulle vid en given intensitet få den att krackelera och så småningom falla ihop och efter lämna sig… ja, Gud vet vad. Ändå är det fadern som avslutar: när vi betraktar de vida slätterna får vi aldrig ”ifrågasätta de vindlande spår som gjorts av boskapens hovar när hjordarna sökt sig till betesmarkerna: för korna styr alltid mot maten, korna styr alltid mot vattenhålet”.

Eller efter herden, oaktat vart denne nu ämnat bege sig.

Similar Posts:

• En gubbes mjölkiga fantasier?
• Håll! Du är så skön!
• Arvet Auschwitz
• Mystik på den brasilianska landsbygden
• Djävulens språk

Nederländska – det är vad jag är. Men jag är också september. Så mycket frukt madame har. Hunden som jagar sin egen svans. Hjälp! det brinner! Och jag är kammarmusik.

Kanske finns där åtminstone en poetisk dimension? Som läsare har jag rätt att göra den läsning jag vill. I alla fall så länge det finns någon rimlighet i den. Jag kopplar av förnuftsapparaten. Tillåter mig att läsa meningarna långsamt. Lockar de fram bilder? Dofter, känslor eller minnen?

Nej, jag är ledsen. Inte mycket händer.

Förutsättningarna är ändå i någon mening goda. Eller åtminstone suggestiva. Ett uppburet men i förtid avbrutet författarskap. Vid tiden för bokens tillblivelse är Lispector döende. Hon skriver boken genom att ge sin väninna kuvert med textfragment. Väninnan sammanställer boken tillsammans med författarens son.

Så handlar det om vad det egentligen innebär att vara dödsdömd? Kommunicerar texten sin tillkomsthistoria? Skulle jag läsa den annorlunda om jag inte kände till tillkomsthistorien? Och känner jag mig dessutom inte lite kladdig när jag ska tycka något om det som en döende människa har skrivit – även om det är nästan fyrtio år sedan?

Jag kände pulsslagen i min halsåder, jag kände pulsen och hjärtats slag och med ens blev jag medveten om att jag har en kropp. För första gången i materien framträdde själen. Det var första gången som jag var en. En och tacksam. Jag ägde mig. Själen ägde kroppen, kroppen pulserade med själen. Som om jag stod utanför mig tittade jag på mig och såg mig. Jag var en lycklig kvinna. Så rik att jag inte ens behövde leva mer. Jag levde gratis.

Författaren skapar Angela genom att blåsa liv i sin gestalt, liksom Gud i skapelseberättelsen. Författaren Lispector skapade både författaren och Angela som därmed är fiktioner framsprungna ur hennes fantasi.
I förordet, av Örjan Sjögren, står det ”… Blåsa liv skulle bli en inre resa, bakom fiktionens och skapandets hemliga kulisser.” Jo, det kan låta sig sägas. En inre dialog mellan olika delar av psyket, mellan skaparen och den skapade.

Däremot finns det ingen narrativ båge att tala om i Blåsa liv. Bara konstruktionen med dessa gestalter som lever som i en låda i en låda. Det är väldigt tydligt att detta är text som tilldrar sig uppmärksamhet som just detta: text, språk, litteratur. Något som är inneslutet i sig själv. Det finns inget att förstå eller tolka. Ingen handling att hänga med i.

Förlagets reklamtext säger att ”Det är ett fragmentariskt verk, möjligen ofullständigt, men med form och innehåll i perfekt samspel”.

Jag försöker igen. Vad är det jag inte ser? Det måste komma ett genombrott i läsningen. Något som griper tag, som öppnar upp texten.

Länge är det som ett slags skrivövningar. Som att Lispector värmer upp inför dagens skrivande genom att ge ord åt sina tvivel.

Jag vill glömma att det finns läsare och bland dem även krävande läsare som väntar sig jag vet inte vad av mig. Nu tänker jag i alla fall ta min frihet i egna händer och skriva jag-skiter-i-vad-det-blir, riktigt dåligt, men jag.

Ändå finns det något i själva enträgenheten i denna text som till sist bryter igenom. Kanske är det så här är det är att leva – och att dö. Man försöker få något gjort och något sagt men det mesta blir bara ansatser och fraser. Och allt som oftast har man ganska tråkigt.

Då drömde jag en sådan bra dröm, så här drömde jag: i livet är vi skådespelare i en absurd teaterpjäs skriven av en absurd Gud. Vi deltar alla i denna pjäs, men när döden kommer dör vi inte. Vi dör bara i våra roller. Skulle det vara evigheten?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker om briljanter och jade.

Similar Posts:

• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Brasilien är nästan en halv världsdel
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• Poetisk äktenskapskritik
• Håll! Du är så skön!

Där fanns en lång rad biljettluckor. Hon betraktade de möjliga slutstationerna. Söder, norr, öster, väster, mittemellan. Upplevelsen av att ge sig av och komma fram var en och densamma, lättnaden i att lämna något tillfälligt, ett övergående tillstånd. Vägen är ett tomrum, ett varken här eller där.

Den unga kvinnan på bussterminalen är Julia Malaquias, uppvuxen på den brasilianska landsbygden men på drift i världen. I hennes barndom slog blixten ner i familjens hus och föräldrarna som sov med armarna om varandra vaknade aldrig igen. Julia och hennes yngre bror Antonio skickades till barnhem, medan äldste brodern Nico blev kvar i hembygden som arbetare på kaffeplantager. Snart tas Julia som tjänsteflicka, och syskonen Malaquias driver, till synes vind för våg, ifrån varandra. Förbi varandra. På väg till varandra, men utan att nå fram.

Andréa del Fuegos debutroman är på samma gång svulstig och enkel. Svulstig som en skröna, med mystiken ständigt närvarande. Döda människor rör sig bland de levande, vatten ömsom täcker och ömsom försvinner ur den dal där syskonen växte upp. Människor kan byta form, eller försvinna periodvis för att sedan återvända med mörkare blick. Författaren tänjer på verkligheten, och händelser är inte logiska på det sätt som jag är van att förstå dem.

Samtidigt berättas denna svulstiga historia på ett väldigt enkelt språk. Lyriskt förvisso, men på det avskalade viset. Korta meningar. Beskrivningar av händelser och miljöer snarare än karaktärernas inre. Jag tycker om kontrasten, och tänker att om språket varit lika storvulet som världen som beskrivs hade jag nog drunknat i den. Nu blir det istället som att orden är den brygga jag står på, för att kunna se ner på den böljande historien därunder.

Men kanske skjuter jag, i och med min förtjusning över det korthuggna språket, i själva verket mig själv i foten. För jag får inga särskilt starka sympatier för någon av syskonen egentligen. Jag lär inte känna dem tillräckligt på djupet. Jag engageras i deras öden, men inte i deras person. Vad tänker de? Hur känner de? Jag vet inte. Det blir inte heller lättare av att romanen kryllar av personer, som jag knappt lär känna mer än till namn helt enkelt för att jag inte förmår hålla isär dem.

Geraldo band hästen vid ett guavaträd. I köket gnagde Antonio på en kringla, Geraldina snodde sig om hans smalben, en bit av kringlan föll ur hans hand, hamnade under bänken och smulades sönder. Maria gick för att bada barnen i baljan och av gammal vana gav Nico patrons häst vatten. Geraldos stövlar skrapade mot golvet i vardagsrummet och rörde upp ett fin damm, stegen närmade sig köket och modern, som blev orolig.

Jag tror även att jag går miste om mycket då jag inte kan leva mig in i den mystik som för romanens karaktärer är en sådan självklar del av livet. Och jag undrar om det är just på grund av det knappa språket som jag går miste om det. Att jag, för att helt förstå innebörder och möjliga tolkningar av denna brasilianska mystik faktiskt hade behövt fler ord. Mer tolkning redan i texten.

Jag älskar att läsa romaner med skeva verklighetsbeskrivningar, hittepå och fantasivärldar parallella till vår egen. För om sådana skrivs skickligt så kan författaren, i en värld där de själva skapat alla regler, verkligen vrida och vända på det mänskliga. I del Fuegos parallella verklighet hänger jag tyvärr inte alltid med, jag förstår inte det som berättas som universellt eller allmänmänskligt på ett sätt jag kan relatera till. Förutom kanske det där med att driva omkring – att vara på väg någonstans men inte riktigt våga hela vägen. Att halvhjärtat försöka nå dit, men kapitulera inför omständigheterna. Att vilja något men samtidigt vara förlamad av rädsla för det okända.

Similar Posts:

• Vecka 45: D-vitamin för själen
• Incesttendenser på den brasilianska landsbygden
• Brasilien är nästan en halv världsdel
• Inför bokmässan: Brasilien
• Håll! Du är så skön!

Jag tittade på den, kackerlackan; jag hatade den så mycket att jag solidariskt gick över till dess sida, för jag stod inte ut med att vara ensam med min aggression.

Det är också ungefär vad som händer i romanen. En välbeställd kvinna, G.H. – det är initialerna som står i hennes handväskor och det enda namn hon i texten identifierar sig med – har sett fram emot att städa rummet längst bort i lägenheten, det som precis övergivits av hembiträdet som sagt upp sig. När hon kommer dit känner hon emellertid inte alls igen sig. Där hon förväntar sig en mörk och belamrad skrubb finns ett nästan plågsamt ljust, torrt, kalt och välordnat utrymme, och när hon öppnar garderoben får hon syn på den. Kackerlackan.

Hon försöker slå ihjäl den med garderobsdörren, men skadar den bara och naglar fast den i dörröppningen, klämd på mitten på ett sätt som får kvinnan att associera till en (eller om det är flera) avbrutna graviditeter hon varit med om. Hur som helst blir mötet med kackerlackan omvälvande.

Kan man möta en kackerlacka? Eller vad är det hon möter, G.H.? Drabbas av? En kris? En psykos? En uppenbarelse? Hon hittar sig själv. Eller förlorar sig? Det är absolut smärta, absolut glädje. Passion, i den bibliska bemärkelsen, och totalt obibliskt. Hedniskt. Primitivt. Sublimt.

Man kan hålla på och stapla motsatser, och alla känns de ungefär lika träffande. Lika giltiga; lika otillräckliga. Lispector liksom tvingar in läsaren i huvudpersonens försök att förstå, att formulera upplevelsen. Jag har svårt att säga om det är imponerande, oerhört suggestivt, eller mest jobbigt. Tvivlar nästan lika mycket på min egen friskhet, klokhet, medan jag läser, som på huvudpersonens.

Passionen enligt G.H. landar som något taggigt i huvudet. Den är en vindlande monolog som inte går att skynda sig igenom, trots att jag stundtals bara vill bli av med den. Man måste liksom idissla meningar och uttryck. Ibland tänker jag att romanen i själva verket är poesi som någon gått över med en kvast, sopat ihop raderna till något väldigt kompakt.

Och samtidigt inte så kompakt, för det händer ju nästan ingenting. En kvinna möter en kackerlacka.

Eller händer allt?

Similar Posts:

• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Håll! Du är så skön!
• Till långsamhetens lov
• Poetisk äktenskapskritik
• Brasilien är nästan en halv världsdel

När han plötsligt slutar har han hunnit berätta om en dröm han haft, ett landskap. Nu vill författaren veta mer, men Lourenço är som uppslukad av jorden och hon reser till Rio för att få klarhet. Hon har nämligen känt igen landskapet i Lourenços dröm som det hon precis beskrivit i sin oavslutade, opublicerade, helt olästa novell.

Jag började gå igenom den ena möjligheten efter den andra. Kunde det inte tänkas att jag hade sett det här landskapet någonstans? En plansch … en målning … En målning som Lourenço också hade sett? Kanske hade jag aldrig mer tänkt på den här målningen, men trots det hade minnet stannat kvar på min ”vind” och nu blandade det sig i det jag skrev …? Eller också, ska du se, finns landskapet med i en bok som jag har läst? (eller i en film som jag sett?) En bok från min barndom? Från tonåren? En bok som Lourenço också har läst … och i vilket landskapet gjorde ett starkt intryck på honom … och nu drömde han om det … kunde det vara så? Skulle i så fall det som jag trodde var min uppfinning inte vara något annat än ett minne som hade legat och sovit och nu vaknade till liv?

Den lilla romanen igenom föreslås en rad olika, mer eller mindre realistiska eller fantastiska förklaringar till sammanträffandet, som i sig tar sig nya vindlande vägar. Grundfrågan är egentligen intressant: Kan en läsare vara så djupt inne i sin favoritförfattares sätt att tänka att deras fantasi flyter ihop? Vem är det i slutänden som skapar litteratur, författaren eller läsaren? Eller båda, i någon sorts samspel? Eller kamp?

Ändå är jag inte särskilt charmad av den här berättelsen. Jag tycker att författaren och hennes novell är i grunden ointressanta, och den pladdrige Lourenço får kortromanen att kännas ganska omständig. Det finns en tredje karaktär, en liten flicka med en katt, som jag tycker bättre om, men till syvende och sist uppfattar jag det metalitterära mest som ett sätt att göra något av en ofärdig novell som kanske helt enkelt inte förtjänade att skrivas färdigt.

Det ska erkännas att jag har svårt i allmänhet för metalitterärt stajlande – när jag inte kan se någon poäng med det. Om jag inte engagerar mig i karaktärerna eller handlingen eller någonting i sig, förstår jag inte riktigt varför jag ska bry om hur det förpackas. Men jag är kanske ovanligt svårtflirtad på den punkten; jag är inte ens särskilt förtjust i kultförklarade Italo Calvinos Om en vinternatt en resande. Så det är ju långt ifrån omöjligt att du, om du är mer lagd åt det hållet, också skulle uppskatta Landskap. Jag vet inte.

För tio år sedan tilldelades Lygia Bojunga Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, som ju faktiskt är världens största barnbokspris. Vuxenromanen Landskap är det första jag läser av henne, men det kan ju hända att det är fel ände att börja i. Kanske är det helt enkelt hennes barnböcker man borde leta upp.

Similar Posts:

• Dialog i dödens skugga
• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Brasilien är nästan en halv världsdel
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• Mystik på den brasilianska landsbygden

Brasilien har också en yngre generation framstående författare som medverkar på bokmässan. Här finns bland andra Vanessa Barbara och Michel Laub som recenseras på dagensbok.com idag, liksom Andréa del Fuego, som vi kommer att skriva om längre fram.

Läs mer om bokmässan och det brasilianska temat på mässans hemsida.

Skönlitteratur från Brasilien

Vanessa Barbara: Salladsnätter
Stillsam sorg och tillvarons farser

”Vanessa Barbara räknas som en av de viktigaste unga litterära rösterna i dagens Brasilien. Lagom till sommarens fotbolls-VM släpptes också romanen med den finurliga titeln Salladsnätter på svenska. En bok som lika ofta är drabbande och ömsint som irriterande i sin farsartade händelseutveckling…” Läs mer

Michel Laub: Att falla
Arvet Auschwitz

”En farfar, en far, en son. Auschwitz, Alzheimer, Alkohol, Anteckningar. Att falla är en roman om arvet, om att ärva ett sår, ett ärr, ett begrepp. Att ärva det ofattbara, att ärva 1900-talets största tragedi. Jaget i Att falla berättar sin historia genom sin farfars och sin fars historia. Farfadern som överlevde Auschwitz…” Läs mer

Örjan Sjögren (red): Brasilien berättar: Ljud av steg
Brasilien är nästan en halv världsdel

”Kan man lära känna ett helt lands litteratur genom en enda bok? En antologi? Förmodligen inte, men man vill ju ofta gärna försöka. Det finns så oerhört många länder vars litteratur vi har väldigt begränsad tillgång till, som man sällan hör talas om och som man kan behöva all hjälp man kan få för att orientera…” Läs mer

Clarice Lispector: Passionen enligt G.H.
”jag är nu så direkt att jag nästan börjar bli symbolisk”

”Som enda baksidestext till Tranans stilrena utgåva av Clarice Lispectors Passionen enligt G.H. finns ett uppförstorat citat ur romanen. Så här lyder det: ‘Jag tittade på den, kackerlackan; jag hatade den så mycket att jag solidariskt gick över till dess sida, för jag stod inte ut med att vara ensam med min…” Läs mer

Lygia Bojunga: Landskap
Vem är det som skapar litteratur?

”En brasiliansk författare, bosatt i London, skriver på en ny novell. ‘Landskap’. Så en dag anländer ett brev från en läsare, en ung man i Rio. Han berättar om sitt liv där, om vad han tycker om hennes böcker, vad han gillar och vad hon borde gjort annorlunda. Författaren svarar först inte alls, men killen, Lourenço, fortsätter skriva…” Läs mer

Clarice Lispector: Familjeband
Ett språk som står i vägen för ett budskap

”Jag har svårt för novellformatet. Jag tycker om att se en utveckling hos litterära karaktärer, bli en del av deras liv. Det tillåts jag inte riktigt vara i novellformatet vilket gör mig lite avogt inställd till genren. En bra författare kan ändå lyckas fånga mig och intressera mig vilket gör att jag fortsätter läsa noveller i jakt på det mötet…” Läs mer

Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat
Poetisk äktenskapskritik

”Nära det vilda hjärtat är Clarice Lispectors debut från 1944 och det sjunde verket av henne som ges ut på svenska. Trots det är det det första av henne som jag läser, på riktigt. Givetvis har jag på mina kurser i litteraturvetenskap läst delar av hennes verk och framför allt uppsatser om dem. Jag har till och med två…” Läs mer

Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick
Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)

”Lilla, bleka Macabéa lever ett torftigt liv. Livets njutningar består av en kall slurk kaffe på kvällen och ibland även ett hårdkokt ägg till lunch. Lika urvattnat är hennes förhållande med pojkvännen – metallurgen Olímpico de Jesus. Låter det apatiskt? Det är det. Likgiltigheten och håglösheten sprider sig som ett virus över…” Läs mer

Clarice Lispector: Levande vatten
Håll! Du är så skön!

”Innan du läser den här recensionen: gå och leta fram Leonard Cohens ‘Hallelujah’ i musiksamlingen. (Du har den säkert någonstans; gärna John Cales version, men vilken som helst utom Jöbacks duger nog.) Tillbaka? Bra. Och nu kanske du vill veta vad Cohen har med Lispector att göra, så det får jag försöka förklara…” Läs mer

Chico Buarque: Budapest
Djävulens språk

”Språket i Budapest rinner som vatten mellan raderna och sidorna; meningarna böjer sig och vindlar förbi interpunktion och kommatering. Allting handlar om bokstäver och ord, om ljud. Om att låta sig intas av ett främmande tungomål. ‘Det borde vara förbjudet att håna den som vågar sig på att använda ett främmande…” Läs mer

Adriana Lisboa: Colombines kyss
Till långsamhetens lov

”En eftermiddag går den unga bisexuella författarinnan Teresa ner till stranden i Mangaratiba utanför Rio de Janeiro för att simma. Hon kommer inte tillbaka. Kvar på stranden ligger hennes kläder; hennes kropp är borta. På kylskåpet hittar Teresas pojkvän, latinläraren, en dikt av Manuel Bandeira. ‘I vågorna…” Läs mer

Om Brasilien och Latinamerika

Henrik Brandão Jönsson: Gräset är alltid grönare i Brasilien
Fotbollsantropologi i sambalandet

”Gooooooooool!!! Den brasilianske kommentatorn vrålar ut med emeção, inlevelse, för att hylla ännu ett vackert mål. Det är VM 1982 och världen trollbinds av Quadrado mágico. Falcao, Eder, Zico och Sócrates bjuder på bländande passningsspel och drömlika mål. Jag sitter som tolvåring framför teven och…” Läs mer

Magnus Linton: Cocaina En bok om dem som gör det
Problemfyllt pulver

”Magnus Linton gör tidigt i boken klart sin position i narkotikafrågor. Han skriver att han ”varken vill ha kokain på Konsum eller leva i ett narkotikafritt samhälle”. Säkert svårsmält för många läsare – de nordiska länderna har en nära nog särställning med sitt kompakta drogmotstånd. Trenden i stora delar…” Läs mer

Steven Topik: From silver to cocaine
Latinamerika ur annorlunda perspektiv

”I den här boken beskriver ett antal historiker Latinamerikas historia ur ett mindre vanligt perspektiv – varuhandelns. Historiskt har nämligen den amerikanska kontinenten i hög grad formats genom dess utrikeshandel. Det är band som började knytas för mer än 500 år sedan, då silverbrytning och jordbruksplantager…” Läs mer

Marina Sitrin: Horizontalism
Argentina underifrån

”Under 1980- och 1990-talet framhöll många internationella bedömare att Argentina var ett föregångsland på den ekonomiska politikens område. IMF och Världsbanken kunde i många skrifter framhålla att landet gjorde allt rätt enligt läroboken i ekonomi. Men år 2001 kom så kraschen. På några dagar kollapsade…” Läs mer

Ryszard Kapuscinski: Fotbollskriget
Krig Krig Krig och Fotbollskrig

”Fotbollskriget pågick i två veckor i juli 1969. Det bröt ut efter en VM-kvalmatch mellan El Salvador och Honduras. Det El Salvadoranska laget tvingades utså en helt igenom sömnlös natt, spelarna utsattes nämligen hela långa natten igenom för psykologisk krigföring från Honduras-supportrarna i form…” Läs mer

Magnus Linton: Americanos
Guldkorn om Latinamerika

”En revolution är på gång i Latinamerika. Inte en revolution av det klassiska slaget (stormningar av vinterpalats och liknande), utan en revolutionerande omvandling underifrån. Av människor – och för människor. När det här skrivs har Evo Morales just vunnit en storseger i valet…” Läs mer

Tom Mertes: A movement of movements
Globaliserings kritiker talar

”’Globalisering’, detta ack så omtvistade begrepp. Många hyllar det, andra är mer kritiska. I den allmänna debatten har den senare ofta kommit att avtecknas som en ‘antiglobaliserings’-rörelse. Men i verkligheten är den rörelsen (om man över huvud taget kan tala om en rörelse) långt ifrån motståndare…” Läs mer

Joan Jara: Victor – En sång utan slut
Att aldrig i helvete sluta sjunga

”En gång för ett antal månader sedan stod jag på Centralen och kollade böcker i Pocketshop och hittade Victor – En sång utan slut, om Victor Jara, av Joan Jara. Jag hade rätt nyligen träffat en snubbe på helt fel sida av landet, och han hade spelat ljuvliga sånger för mej av just denne Victor, tolkade av Cornelis, och jag köpte…” Läs mer

Eva Stenvång: Latinamerikansk & karibisk litteratur på svenska
Latinamerika på svenska

”Alla har väl hört talas om åtminstone någon av dem – Isabel Allende, Jorge Luis Borges, Gabriel Garcia Marquez, Jorge Amado, Mario Vargas Llosa, Octavio Paz, Eduardo Galeano, V.S. Naipaul och andra; någon av alla dessa världskända författare från Latinamerika och Karibien. Lika många har väl kanske inte läst något…” Läs mer

Kajsa Norman: Mot kärleken har Fidel inte en chans
Kubas politiska fångar

”Våren 2003 fängslades 27 kritiska journalister på Kuba. Brotten de anklagades för var bland annat kontrarevolutionär verksamhet, och för att ha samarbetat med imperialismen (=USA). Fidels grepp om landet hårdnade ännu litet mer. I den här boken intervjuas fruarna till några av de fängslade…” Läs mer

Grace Livingstone: Inside Colombia
Konflikthärden Colombia

”Colombia är inget land man kan rekommendera en semesterresa i. Det är ett av världens mest våldsdrabbade länder, och har även en hög kriminalitet i form av kidnappningar och försvinnanden. Inbördeskrig råder sedan bra många år – av och till beroende på vissa fredstrevare, men totalt över fyrtio år av…” Läs mer

Gianpaolo Baiocchi: Radicals in power
Maktkamp i Brasilien

”För omkring ett år sedan hände något omvälvande i Brasilien; Lula, Luiz Ignacio da Silva, valdes till landets president. Det var första gången som PT, Partido dos Trabalhadores, arbetarpartiet, kom till makten på den nivån. Det var första gången som Brasilien fick en gammal metallarbetare till ledare…” Läs mer

Sue Branford: Politics transformed
Revolution i Brasilien?

”När Luiz Inácio da Silva, eller ‘Lula’ (‘Bläckfisken’) som han har kommit att kallas, blev vald till president i Brasilien var det något stort som hände; för första gången valdes en gammal arbetare till posten som president i det land som har världens största klassklyftor. Inte så konstigt då att förhoppningarna och…” Läs mer

Arwid Lund: Myllrets revolt
Massorna slår tillbaka

”Någonting håller på att hända. Det bubblar under ytan. Missnöjet breder ut sig. Och folk låter sig inte längre hunsas, accepterar inte längre att den makthavande eliten roffar åt sig allt mer, medan de breda massorna blir allt mer marginaliserade. Hos oss sker det möjligen i all blygsamhet. Men i andra länder verkar…” Läs mer

Fredrik Ekelund: Sambafotboll – En bok om Brasiliens nationalsport
Att ta fotbollen med en klackspark

”Otaliga är de fotbollslegender som passerar genom Ekelunds skildring av den brasilianska sambafotbollen: Garrincha – som av Rioförfattaren Cládio Aragão liknas vid ‘en Dionysos, den rena galenskapen [...] som Rimbaud den franske poeten, den romantiske poeten som dog tidigt’. Eller den mindre…” Läs mer

Graeme S Mount: Chile and the Nazis
Den chilenska nazismen

”Under andra världskriget var det egentligen bara nio länder som var neutrala. Sverige var ett av dem. På ytan åtminstone – under ytan gjordes en lång rad eftergifter för nazisterna. Ett av de andra neutrala länderna var Chile. Trots att i princip alla andra latinamerikanska länder enade sig med USA, valde Chile att inte ta ställning…” Läs mer

John Gilmore: Faces of the Caribbean
Karibien bortom turistbroschyrerna

”Ända sedan Columbus dagar har Västindien/Karibien förknippats med paradisöar och långa, soliga sandstränder. Barbados, Bermuda, Bahamas… vad tänker man på om inte just turistparadis? Någon kanske kan tänka på Kuba – och de associationer som det ger för var och en. Men det är just dessa förenklingar som…” Läs mer

Eduardo Galeano: Days and nights of love and war
Varmhjärtad skildring av Latinamerika

”Det första jag, säkerligen precis som många med mig, läste av Eduardo Galeano var Latinamerikas öppna ådror, en historik över kontinenten. Boken blev en stor succé som översattes till många språk, och blev betydelsefull åtminstone för mig. Lika känd är nog inte Galeanos Days and nights of love…” Läs mer

Subcomandante Marcos: Från sydöstra Mexikos underjordiska berg
Humoristiskt och mycket engagerande

”Den elfte mars i år tågade Zapatistgerillan in i Mexico City under ledning av den nu mytomspunne Subcommandante Marcos. Samma dag släppte bokförlaget Manifest Kulturproduktion boken Från sydöstra Mexicos underjordiskaberg: en samling av Subcommandante Marcos kommunikéer, brev…” Läs mer

Mer latinamerikansk skönlitteratur

Alberto Manguel: Dagar med Borges
Att tänka på en björn…

”Argentiskfödde Jorge Luis Borges (1889-1986) var en av nittonhundratalets stora författare. Han ses som en förnyare av den fantastiska berättelsen och skrev poesi, noveller och essäer. Han var också chef för nationalbiblioteket i Buenos Aires. Borges blev blind när han var i sextioårsåldern (ett handikapp han märkligt…” Läs mer

Ricardo Piglia: Konstgjord andning
Svårlagt argentinskt pussel

”Ganska exakt halvvägs in i Ricardo Piglias debutroman går det upp ett ljus för mig: Det finns en notförteckning i slutet. Tjugo sidor, två spalter på varje sida där det ges förklaringar till alla namn, uttryck, konstnärliga verk och politiska partier som med en irriterande självklarhet passerar genom texten. Jag har försök att wikipedia…” Läs mer

Junot Díaz: Det är så du förlorar henne/Sjunk
Våldsam vacker rytm

”Machismo är det latinamerikanska namnet på den machopräglade våldskultur som troligen har sin motsvarighet i alla patriarkala samhällen. I Junot Díaz texter ligger denna kultur underkyld i varje stycke – lika mycket i det sexistiska, våldsamma språket som i den eviga otrohetskulturen och den…” Läs mer

César Aira: 3x Aira: En introduktion
Mannen som gör vad som faller honom in

”JAAAAAAA. Ursäkta mig, ibland blir jag lite för glad av litteratur. Även om jag inte vill sätta högsta betyg. Men alltså, såhär: Jag läste många bra böcker 2012. Jag läste tunga, viktiga, välskrivna, påsannhistoriabaserade böcker, jag försökte skriva intelligenta, resonerande recensioner om dem, däremellan varvade jag…” Läs mer

Claudia Piñeiro: Torsdagsänkorna
Välskrivet och spännande om välfärdens baksidor

”Jag har fått den förklarad för mig som en spänningsroman och var rejält skeptisk innan jag läste den inför en intervju med författaren Claudia Piñeiro. Jag pratar om den första av hennes romaner som har översatts till svenska, Torsdagsänkorna. Oj, så skönt att mina farhågor visade sig vara onödiga. Det här…” Läs mer

Roberto Bolaño: Nazistlitteratur i Amerika
Poètes maudits

”Nazism och det som därtill hör är ju alltid något som provocerar, och därför är det spännande att få skriva en recension om något som borde vara en nagel i ögat på demokratiska samhällsmedborgare i större delen av vår värld: Nazistiska författare och deras litteratur. Roberto Bolaño behandlar i sin…” Läs mer

Julio Cortázar: Kronoper och famer
Instruktion i att gå uppför en trappa och hur man sätter en tiger

”Kronoper och famer är ingen klassisk roman. Jag vet inte vad den handlar om och dristar mig till att påstå att det inte heller spelar någon större roll. Cortázar var inspirerad av den litterära surrealistiska rörelsen, där intrig och karaktärer är underordnade berättelsen om något annat. Det går att skriva en bok utan ens…” Läs mer

Hernán Rivera Letelier: Filmberätterskan
A Universal Picture

”’Ömsint och humoristiskt finstämd’, kallar förlaget detta. Fan tro’t. Eller ja, inte så att den saknar humor. Trots förutsättningarna. Det är 50 år sedan, livet är hårt i en liten chilensk gruvby, och inte blir det lättare när fadern i den kämpande fembarnsfamiljen bryter ryggen. Han är totalinvalid, hans fru…” Läs mer

Ernesto Sabato: Tunneln
En studie i kärlekens besatthet

”Hur blir kärleken en besatthet? När övergår kärleken från att vara det ljuva tillstånd där livets alla frågor tycks ha fått sina svar och man själv tycks ha funnit den människa som är den pusselbit man hittills saknat i sitt liv? När blir kärleken en destruktiv kraft? Tunneln, först utgiven 1948, tidigare översatt till svenska, men nu…” Läs mer

Horacio Castellanos Moya: Sönderfall
Titta på skygglapparna

”Fotbollskriget kallas det, ett av 1900-talets många småkrig som hade varit bortglömt om ingen satt ett snitsigt namn på det. Givetvis handlade inte det fyra dagar långa kriget mellan Honduras och El Salvador 1969 om fotboll; det var långt mer djupgående frågor: Ojämlikheter som legat kvar sedan kolonialtiden…” Läs mer

Roberto Bolaño: Amulett
Ett glänsande smycke

”Precis som romanen 2666 släpps Roberto Bolaños ‘senaste’ roman, Amulett, postumt. Författaren gick bort 2003 och var då en i raden av tämligen välkända spanskspråkiga författare. Efter hans bortgång har dock Roberto Bolaños rykte ständigt stegrats och förökats, kanske med klimax i och med den för några…” Läs mer

Laura Restrepo: Leoparden i solen
Showdown

”Början är som något rakt ur Scarface; den koppärrige gangstern och den undersköna kvinnan han alltid trånat efter sitter vid baren när en rival kliver in, ropar något om hämnd för ett tjugo år gammalt mord och öppnar eld. Kulorna viner, folk tar skydd, både gangstern och hans flickvän förvandlas till såll och – nä, vänta…” Läs mer

David Toscana: Den sista läsaren
Är livet bra eller dålig litteratur?

”Finns det en skillnad mellan liv och litteratur? Bör litteraturen i så fall sträva efter att likna livet eller är det tvärtom? Finns det en roman om varje människas liv, eller om inte annat i alla fall fragment av det, och är i så fall människors liv ibland lika misslyckade som dåliga romaner och ibland lika…” Läs mer

Derek Walcott: Sista karnevalen
Kolonialismens sista dans

”Det är 1970 och på en storslagen egendom i Port of Spain på Trinidad sitter en åldrad engelsk dam, Agatha Willett, och minns hur hon som 25-åring kom till ön som guvernant åt den plantageägande familjen DeLaFontaine. Det är karneval, ömsom 1970, ömsom 1948 och framåt, och precis som det hedniska midsommarfirandet…” Läs mer

Horacio Castellanos Moya: Sanslöshet
Helt normal i huvudet

”Det är ju ett viktigt jobb han får, vår berättare, enkelt men viktigt. I en bräcklig mellanamerikansk demokrati, där militären fortfarande har stor makt och människor fortfarande vandrar omkring med levande minnen från tortyrkamrar, har han fått till uppgift av katolska kyrkan att redigera ihop 1100 sidor…” Läs mer

V S Naipaul: En författares krets. Olika sätt att se och känna
Iakttagaren Naipaul

”Det är något bedrägligt över V. S. Naipauls skarpa iakttagelseförmåga och precisa formuleringskonst. I hans senaste bok på svenska, essäsamlingen En författares krets, porträtterar han författare som befunnit sig i hans närhet, men också andra i tid och rum avlägsna som Gandhi och Flaubert. Ofta är iakttagelserna…” Läs mer

Roberto Bolaño: 2666
En oas av skräck i en öken av långtråkighet

”Sann historia, jag svär: Jag sitter på tunnelbanan och läser Roberto Bolaños 2666 när plötsligt en man kommer fram till mig. ‘Du borde inte läsa sånt där.’ ‘Ursäkta?’ ‘Sånt där.’ Han pekar på omslaget; en Bosch-lik scen med änglar och djävlar och 666 i stora röda siffror. ‘Det är inte bra för dig. Vet du vad det betyder? Jordens…” Läs mer

Maryse Condé: Segu – en afrikansk släktkrönika
Mäktigt om omvälvande tid

”Slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var omvälvande tider i stora delar av Afrika, inte minst i kungariket Segu i Västafrika. Den transatlantiska slavhandeln når sin kulmen, men kampen mot slaveriet har också börjat leda till att slavhandeln har börjat förbjudas på sina håll. In på den afrikanska arenan träder…” Läs mer

Alberto Manguel: Nattens bibliotek
Han har samlat böcker i femtio år

”Alberto Manguels Nattens bibliotek är en bok jag hade svårt att läsa snabbt. Den är så full av fakta kring bibliotek, nedslag i bibliotekshistoria – från mesopotamiska bibliotek från början av 2000-talet f. Kr. till dagens virtuella bibliotek – berättelser om böcker, boksamlingar, boksamlare, bibliofiler och författare, att man…” Läs mer

Maryse Condé: Färden genom mangroven
In i regnskogens hjärta

”Slingerväxter och rötter breder ut sig över sidorna i karibiska Maryse Condés roman Färden genom mangroven. Dalbergia. Glödranka. Flamingoblomma. Jamsrot. I de skuggiga mangroveträsken växer cecropia, myrten, magnolia, rökelseträd. Tabunoco. Sloanea. Om man bara lyssnar till…” Läs mer

Mario Vargas Llosa: Den stygga flickans rackartyg
Stygga flickor och snälla pojkar?

”En stygg flicka följer givetvis inte den traditionella mallen för hur en flicka ska bete sig. Det ligger ett löfte om något normbrytande i själva begreppet. Romanens stygga flicka utför det ena förvandlingstrixet efter det andra, hon har en tendens att försvinna spårlöst för att så småningom dyka upp i en helt ny skepnad…” Läs mer

David Toscana: Klagosång över Miguel Pruneda
Pruneda vissnar

”David Toscanas Klagosång över Miguel Pruneda är en bok om döden. Allmänt har den fått ett rätt bejublande mottagande, men själv kan jag inte se den stora tjusningen. Här har vi grannen och tillika före detta tjurfäktaren som avlidit och bevaras i sitt formalinfyllda badkar. Vi har kyrkogården med…” Läs mer

Jacques Roumain: Daggens härskare
Haitisk klassiker

”Jacques Roumain föddes 1907 i Haitis huvudstad Port-au-Prince. Äldst av elva syskon i en rik jordägarfamilj tillhörde han landets mest privilegierade. Efter att ha studerat i Europa några år, återvände Roumain tjugo år gammal till Haiti, där han verkade politiskt, journalistiskt och litterärt. Han skrev lyrik, noveller, essäer…” Läs mer

Gabriel García Márquez: Översten får inga brev
En stor liten roman

”Gabriel García Márquez är skitstor. Och förstås har han flera lika stora böcker på sitt CV. Översten får inga brev från 1961, dock, är en av de mindre – både vad gäller mängden uppmärksamhet den fått och vad gäller formatet. Det är en liten, drygt 120-sidig berättelse som Bokförlaget Tranan nyutgiver i en stilren…” Läs mer

Julio Cortázar: Den där Lucas
Varför inte?

”Lucas är en ganska vanlig argentinare, om än kanske lite för beläst. Kanske är han inte helt olik Julio Cortázar. Vem Lucas än nu är så händer det förstås saker i hans liv och runtomkring honom, både vardagliga och lite mer extraordinära, och han kan inte låta bli att fundera över dem. Den där Lucas består av ett knappt 50-tal små…” Läs mer

Isabel Allende: Zorro – Så föddes legenden
En rättvis chans åt Zorro

”Vad härligt att läsa en klassisk hjälteroman. Zorro är väl sen tidigare mest känd i Sverige från en film med Antonio Banderas i huvudrollen och tv-serien som visades på den tiden då Kanal 5 hette TV5 Nordic. Sedan Johnston McCulley skrev romanen The Curse of Capistrano 1919 och skapade Zorro, har figuren…” Läs mer

Jorge Luis Borges: Ficciones
Borges ad infinitum

”Om du är förtjust i postmodernistiska deckare som Pynchons The Crying of Lot 49 (1966), Austers The New York Trilogy (1986), Ecos Rosens namn (1980) och Foucaults pendel (1988) så kommer du att trollbindas av argentinaren Borges novellsamling Ficciones (1944). Det som förenar de ovanstående författarna…” Läs mer

Jorge Luis Borges: Biblioteket i Babel
Som belgisk choklad

”Biblioteket i Babel är en antologi sammanställd ur novellsamlingarna Ficciones och El Aleph. Att recensera denna bok efter att ha läst den en gång känns ungefär som att försöka recensera en skiva som man endast flyktigt lyssnat igenom, som om man egentligen borde ha läst den åtminstone en två-tre…” Läs mer

Isabel Allende: Ödets dotter
Så otrolig att den kanske är sann?

”Eliza Sommers är ett hittebarn som uppfostras av brittiska föräldrar i Chile under mitten av 1800-talet. Det är en sträng uppfostran i ett klassiskt, katolskt samhälle. Men Eliza kan inte följa alla den katolska kyrkans regler, som t.ex. förbudet att älska med vem man vill. Hon blir kär i Joaquín Andieta, en ung chilensk man…” Läs mer

Fler temasidor hittar du under Teman.

Similar Posts:

• Brasilien är nästan en halv världsdel
• Håll! Du är så skön!
• Poetisk äktenskapskritik
• Arvet Auschwitz
• Djävulens språk

Otto har precis mist sin fru Ada efter femtio års äktenskap. Ada var grannskapets medelpunkt, den som var inblandad i alla traktens intriger och kände till alla hemligheter. Ada var också medelpunkten i Ottos liv. Den som organiserade allt i det gula huset, den som varje morgon dukade frukostbordet med rostat bröd och fem sorters sylt, den som fick Otto att intressera sig för trädgårdsarbete och titta på djurprogrammen på Canal Animal. Så, från en dag till en annan, fanns hon inte längre där. En klump blod i hjärtats vänstra förmak hade förts till hjärnan, täppt igen och bildat en blodpropp. Och så var hon borta:

När Ada dog hade tvätten ännu inte hunnit torka. Resårbandet i byxorna var fortfarande fuktigt, handdukarna, de tjocka strumporna och t-tröjorna hängde med avigan ut, ingenting var färdigt.

Könsrollerna i Salladsnätter är, som ni märker, väl inrutade. Den organiserade hustrun som lämnar en mer eller mindre handlingsförlamad man efter sig. Men bortom det första stereotypa intrycket växer Otto och Ada, deras relation och liv i det gula huset i staden på berget. Barbara skildrar Ottos vardag med närhet. De sömnlösa nätterna när han nästan kan höra den döda hustrun andas. De glåmiga förmiddagarna framför tevens kriminalprogram då han för en stund glömmer att hon inte lever och väntar att hon när som helst ska kliva in genom dörren igen.

Vanessa Barbara låter oss ana hur det kan vara att känna sorg och saknad för den som befinner sig i livets slutskede – något som fortfarande är relativt sällsynt i samtidslitteraturen. För sorg skiljer sig åt. Sorg går sällan att förklara i termer av orsak och verkan. Den är inte heller linjär eller logisk. Ottos sorg visar sig ofta som en stor tomhet och irritation, där varje ljud från yttervärlden påminner honom om hur hans liv har blivit ickeliv. Det är också i den kontrasten – mellan Ottos tomhet och grannarnas pågående liv – som romanen hittar sin spänning.

Grannarna spelar också roll i romanen. Förutom Otto och Ada befolkas Salladsnätter av ett gäng mer eller mindre egensinniga figurer som alla bor på hörbart avstånd från Ottos hus. Det är apoteksbiträdet Nico, vars största intresse är medicinska biverkningar och som drömmer om att simma över Engelska kanalen. Där är också Tesera, maskinskriverskan som får huset invaderat av kackerlackor om nätterna. Där är brevbäraren Aníbal, antropologen Mariana och den japanske krigsveteranen Taniguchi. Alla dessa personer utgör förstås en bra grogrund till en mer eller mindre bisarr intrig. Ju längre in i romanen vi kommer, desto mer absurt blir det. Barbara berättar sin historia med samma finurliga ton genom i stort sett hela romanen. Hon blir aldrig särskilt känslosam trots det allvarliga underliggande ämnet.

Det spel som Ottos grannar sysslar med bakom hans rygg framstår mest av allt som ett slags tillvarons irrationella parallelldimension. I förhållande till Otto och det enformiga, deprimerade tillstånd han befinner sig i har det betydelse. Livet ter sig ofta som mest galet när stora förändringar sker. Trots det blir jag ofta irriterad när Barbara svävar ut och låter berättelsen glida in för mycket på grannarnas livshistorier. Salladsnätter är inte en roman som har sin främsta styrka i dramatiken, utan i de stillsamma ögonblicken när inget händer.

Similar Posts:

• Inför bokmässan: Brasilien
• Till långsamhetens lov
• Vem är det som skapar litteratur?
• ”jag är nu så direkt att jag nästan börjar bli symbolisk”
• Claes är sig lik, även i sin sista bok

”Sällan hör talas om” är förstås en sanning med modifikation just nu, när det gäller brasiliansk litteratur. Brasilien är temat för årets bokmässa. Sådan hjälper förstås både bokutgivning och medieutrymme på traven. Som ett av BRIC-länderna (stora och snabbväxande tillväxtmarknader), liksom värdland för sommarens VM i fotboll har Brasilien varit minst sagt i ropet de senaste åren, men vill man komma nära ett land ska man kanske ändå leva där en längre period – eller läsa skönlitteratur därifrån?

Novellantologin Brasilien berättar: Ljud av steg, sammanställd och översatt av Örjan Sjögren, bjuder på 37 olika texter – noveller och mikronoveller – av tjugo olika författare. Äldst i skaran är kultförklarade Clarice Lispector, född 1920. Yngst är Tatiana Salem Levy, född 1979. Av åtminstone en handfull representerade författare finns sedan tidigare romaner översatta till svenska, så chansen är skaplig att man hittar någon i antologin som man vill läsa mer av och faktiskt kan göra det också med begränsade språkkunskaper.

Det är alltid svårt att skriva sammanfattningar och omdömen av antologier. Självklart finns här texter jag uppskattar mer eller mindre, men Brasilien är ett stort land med en stor litteratur och det jag vågar påstå, utan att som sagt veta särskilt mycket den där litteraturen som helhet, är att Sjögren fångat en imponerande bredd. Det är många olika typer av människor, många olika typer av liv som skildras – och på många olika sätt.

Ljud av steg innehåller en hel del intressanta formexperiment. Fernando Bonassis och Adriana Lisboas mikronoveller (korta prosatexter på omkring en sida) fångar inte alltid, men när de gör det, griper tag så snabbt och kompakt, ställer de också frågor om vad en novell kan vara och göra. André Sant’Anna beskriver en arbetsdag i en torftig, monoton stil som alldeles matchar dagens innehåll, Veronica Stiggers bidrag är en fullkomligt bisarr skröna och João Anzanello Carrascoza skildrar bandet mellan mor och son genom att skifta jag-perspektiv dem emellan i en enda, åtta sidor lång mening.

”Den samtida brasilianska novellkonsten är koncentrerad till den urbana världen”, inleder Sjögren sitt förord. Det stämmer åtminstone väl med hans urval. Här finns knappast någon landsbygd, inte minsta lilla gnutta regnskog eller något sådant. Här finns däremot människor i vitt skilda åldrar och från vitt skilda samhällsklasser, från direktörer till bohemtyper till miserabelt fattiga.

Man kan man sammanfatta ett helt lands litteratur? Jag funderar rätt mycket på det där. Finns det motsvarande antologier med svensk litteratur i andra länder? I Brasilien? Vad finns i så fall med där? Jag har ingen aning. Och Sverige borde ändå vara lättare att sammanfatta. Brasilianarna är 20 gånger fler och Brasilien till ytan nästan en halv världsdel.

Fast någonstans ska man ju börja, så varför inte här?

Similar Posts:

• Dialog i dödens skugga
• Håll! Du är så skön!
• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Inför bokmässan: Brasilien
• Utvandrarna – fast till Brasilien

Jaget i Att falla berättar sin historia genom sin farfars och sin fars historia. Farfadern som överlevde Auschwitz, till skillnad från ”farfars bror, och den andre brodern, och den tredje brodern, och fadern och modern, och flickvännen och minst en kusin och en faster, och vem vet hur många vänner och grannar och arbetskamrater och mer eller mindre närstående”. Farfadern som aldrig lämnade Auschwitz, som tog Auschwitz med sig ända till Brasilien. Farfadern som gav Auschwitz till sin son och sonson.

det var inte längre möjligt att den torra knallen (Auschwitz) som kom från arbetsrummet (Auschwitz) dit pappa till sist kom in (Auschwitz) efter att ha använt sig av en kofot (Auschwitz) inte var det min pappa hade föreställt sig (Auschwitz), det som han fick bekräftat när han genom hålet i dörren urskiljde min farfars vita hår och huvud och armarna och bålen och hela kroppen över skrivbordet

Farfadern lämnar anteckningar efter sig, om hur världen borde vara. En sorts encyklopedi över en utopi. I anteckningarna finns ingenting om tiden i lägret, och farfadern talade heller aldrig om sina upplevelser. Fadern blir efter självmordet besatt av minnet av Förintelsen. Han bär med sig Auschwitz och farfaderns självmord och vill vidarebefordra den judiska erfarenheten till sin son. Fadern vill förbereda sonen på ett liv som jude: ”Pappa brukade säga att judar alltid måste ha yrken som de kan utöva under alla möjliga omständigheter […] och du kan inte heller göra dig beroende av ett språk som inte talas någon annanstans”.

Farfaderns självmord och lägervistelse har satt djupa spår i fadern och då han, som gjort allt för att hålla minnet levande, drabbas av alzheimer skriver han likt farfadern anteckningar som han skickar till sin son, anteckningar om hur det var. Sonen tampas i sin tur med alkoholen. Sonen kämpar också med minnet av den fallande pojken, João. Sonen minns Joãos 13-årsfirande då han hade varit tvungen att bjuda in sin klass, trots att de mobbade honom. 13-årsfirandet som slutade med att ingen tog emot João då han hissats i luften för den trettonde gången. Den gången då sonen tog ett steg tillbaka och lät João falla.

Sonen förvaltar sitt arv: Auschwitz, Alzheimer, Anteckningar. Då han väntar barn börjar även han skriva, han vrider och vänder på historien och sig själv: ”det som på något vis alltid definierat det jag är, och som på något vis också bara kan förklaras med ett begrepp – en sanning, en lögn eller både och, det beror på hur du reagerar på en scen som den med min farfar ihopsjunken över skrivbordet”.

Similar Posts:

• Auschwitz och Södertälje
• Inför bokmässan: Brasilien
• Incesttendenser på den brasilianska landsbygden
• Mystik på den brasilianska landsbygden
• Ett svenskt mörkt hjärta