Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9789173432511 |
Sidor | 153 |
Orginaltitel | Insensatez |
Översättare | Yvonne Blank |
Det är ju ett viktigt jobb han får, vår berättare, enkelt men viktigt. I en bräcklig mellanamerikansk demokrati, där militären fortfarande har stor makt och människor fortfarande vandrar omkring med levande minnen från tortyrkamrar, har han fått till uppgift av katolska kyrkan att redigera ihop 1100 sidor med vittnesmål från 422 massakrer under inbördeskriget. Sida efter sida efter sida med djupt traumatiserade människor som berättar om hur de såg sin familj hackas i bitar, sina grannar ställas upp och skjutas, sina döttrar våldtas och sina söner våldta.
Jag är inte riktigt normal i huvudet, löd meningen som jag markerade med gul överstrykningspenna och som jag till och med skrev av i mitt privata anteckningsblock, för det här var inte vilken mening som helst, inget som någon hade hävt ur sig bara för skojs skull…
Detta är, givetvis, en komedi.
Självklart driver Moya inte med händelserna själva. Boken är löst baserad på verkliga händelser, och även om den inte vore det funnes det nog med verkliga exempel på liknande händelser. Men genom att allt detta skildras genom en berättare som inte bara är egoistisk, mansgrisig och inte så lite paranoid, utan framför allt är just en berättare – och att han helt missar poängen. Precis som Moya själv är han i exil från ett grannland, hela tiden precis utanför samhället och de berättelser han ska göra rättvisa, och vad han gör är att börja se dem just som berättelser. Han romantiserar, han beundrar dem, gör dem till en pittoresk bakgrund för sin egen hjältehistoria om sig själv där han struttar runt i staden, raggar yngre tjejer, bråkar med präster och tror att han är en subversiv sanningssägare men mest framstår som någon sorts latinamerikansk Ignatius J Reilly. Och ju mer han blåser upp sin egen roll i historien, desto mer övertygad blir han om att alla är ute efter honom. Vilket förstås är helt barockt. Fast kanske inte. För de där händelserna är ju faktiskt verkliga…
Moya har skrivit en koncentrerad, brutal och pinsamt humoristisk roman som, inte helt olikt generationskamraten Bolaño, ofta vänder sig direkt mot läsarna och våra förväntningar, tvingar oss att fundera över hur och varför vi läser boken. Haha, titta på pajasen till huvudperson, han tror att han är huvudperson i någon sorts charmig sydamerikansk Márquez-historia, han läser verkligheten som en roman. Men varje gång jag vill börja skratta åt honom påpekar något i mitt huvud att jaså, så du sitter på säkert (geografiskt och psykologiskt) avstånd och läser detta som en roman, du? Vem missar egentligen poängen? Är problemet att vi blir avtrubbade av våldet, eller motsatsen? Kan skönlitteraturen någonsin bli något annat än en självgod – och möjligen, i sådana här sammanhang, farlig – lögn, eller är den en nödvändig sanning? Moya smyger fram allvaret mellan skratten och raderna, och svaret får man försöka nå själv. Om den nu bara inte hade slutat precis när den verkligen börjar komma loss.
Publicerad: 2009-09-23 00:00 / Uppdaterad: 2009-09-22 22:14
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).